Jordbävningen i Indiska oceanen 2004

Jordbävningen i Indiska oceanen 2004 var en jordbävning som ägde rum under Indiska oceanen väster om ön Sumatra i Indonesien den 26 december 2004. Jordbävningen bestod av flera stora skalv och efterföljdes av enorma tsunamier som sköljde över öarna i Bengaliska viken och kustområden i Indonesien (speciellt Aceh), Malaysia, Thailand, Indien, Sri Lanka och Maldiverna. Det första och kraftigaste skalvet uppskattas till cirka 9,2 på momentmagnitudskalan, vilket gör det till ett av de kraftigaste uppmätta jordskalven någonsin. Tsunamierna ödelade stora områden längs den sydostasiatiska kusten. Cirka 226 000 människor miste livet, och över 5 miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingats fly.

Katastrofen var unik såtillvida att den slog oerhört hårt även mot länder utanför de egentliga katastrofområdena. Bland dödsoffren fanns även tusentals västerländska turister som sökt sig utomlands över julhelgen. Sverige var med 543 dödsoffer och cirka 1 500 skadade ett av de hårdast drabbade länderna utanför Asien.Statens offentliga utredningar (2005). Sverige och tsunamin - granskning och förslag. Huvudrapport (Nr. 2005:104). Stockholm: Finansdepartementet, Statens offentliga utredningar. Även för Finland, Tyskland, Storbritannien, Danmark med flera krävde katastrofen hundratals offer. Jordbävningskatastrofen är en av de svåraste naturkatastroferna som drabbat världen det senaste seklet.

Jordbävningen 250px|höger|miniatyr|Förstört hus till följd av tsunamin i Hambantota, Sri Lanka. miniatyr|250px|Skalvens epicentrum. Jordbävningen var en undervattensjordbävning och ägde rum utanför den indonesiska ön Sumatra klockan 07.58.50 lokal tid (00.58.50 UTC; 01.58.50 svensk tid). Den utlöstes av att den indiska kontinentalplattan glider under den burmesiska plattan, och frisläppte ett tryck som byggts upp under flera århundraden (en så kallad mega thrust-jordbävning, vilket är de kraftigaste jordbävningarna). Den uppskattades ursprungligen till en magnitud på 9,1 på momentmagnitudskalan, men senare studier uppskattar att den låg på magnitud 9,2 eller 9,3. Jordbävningen orsakade en förhöjning av havsbottnen i en sträcka på 1400 km, där marken höjdes upp till 25 meter (och därmed orsakade tsunamin). Skalvet orsakade stor förödelse på Sumatra.

De flesta jordbävningar varar bara några sekunder, skalv som varar över 1 minut är sällsynta. Jätteskalvet den 26 december 2004 varade upp till 10 minuter, längre än någon annan känd jordbävning. Den påverkade hela jordklotet, kändes över nästan hela Sydostasien och utlöste mindre jordbävningar så långt bort som Alaska. Några öar utanför Sumatras kust förflyttades upp till 20 meter. Till och med jordklotets rotation och form beräknas ha påverkats en aning.

Vid huvudskalvet frigjordes kolossala mängder energi. Den energimängd som spred sig över jordytan i form av seismiska vågor och tsunamivågorna och som utgjorde skalvets förstörelsepotential beräknas ha motsvarat kraften i drygt 1500 Hiroshimabomber. Det var emellertid bara en liten bråkdel av den totala energimängd som frigjordes. Resterande delen som spreds genom jorden beräknas ha motsvarat 9 560 gigaton trotyl, motsvarande 550 miljoner Hiroshimabomber. Det är nog med energi för att förse USA med energi i 370 år, mätt efter landets energikonsumtion år 2005.

Det extremt kraftiga huvudskalvet följdes av otaliga efterskalv som höll på i åtskilliga månader, många med styrka 5,5–7,0 på momentmagnitudskalan. Cirka två månader senare skakades regionen av ett enormt efterskalv (epicentret var beläget nära ön Nias en bit söder om epicentret för huvudskalvet 26 december) som mätte hela 8,6 på momentmagnitudskalan. Det var den nionde kraftigaste jordbävningen som någonsin registrerats av seismografer. Skalvet, som dödade över 1 000 människor, följdes dock inte av någon stor tsunami. Epicentret på många efterskalv var även beläget längre norrut nära Andamanerna.

Jordbävningen i historiskt perspektiv Se även "Statistik dödliga jordbävningar" nedan.

Beroende på exakta magnituden av jordbävningen (Mw 9,2 - 9,3) var jordbävningen den 26 december den andra eller tredje starkaste sedan man började mätningarna. Jordbävningar med liknande magnitud sedan 1900 var:

Chile 1960: Mw 9,5 Alaska 1964: Mw 9,2 Japan 2011: Mw 9,1 Kamtjatka, Ryssland 1952: Mw 9,0

Samtliga av dessa orsakade tsunamier, men gav inte alls samma förödelse. Sett till storleken på förödelsen och antalet dödsoffer är jordbävningen den 26 december 2004 den värsta av dem.

Tsunamin framed|250px|Animation av tsunamin i Indiska oceanen. miniatyr|höger|Räddningsaktion i Chennai, Indien den 26 december 2004.

Bakgrund Hundratusentals människor i länderna runt Bengaliska viken omkom i jordbävningskatastrofen. Nästan samtliga dödades av tsunamivågorna som på vissa ställen nådde över 10 meter. I provinsen Aceh på Sumatra, det landområde som låg närmast skalvets epicentrum, var de troligen över 20 meter höga på vissa ställen.

Undersökningar av havsbottnen runt skalvets epicentrum och hela förkastningszonen har visat att havsbottnen höjdes upp till 12 meter och därmed även havet ovanför. Det var det som var den primära orsaken till att tsunamin bildades. Hade rörelserna på havsbottnen istället varit horisontella hade tsunamin inte alls blivit så stor, om det ens hade bildats någon. Det var också orsaken till att det inte bildades någon stor tsunami i samband med det väldiga efterskalvet två månader senare. Rörelsen var där nästan enbart horisontell.

När havsbottnen höjde sig förflyttades flera miljarder ton havsvatten uppåt, vilket resulterade i tsunamin. Ett vanligt missförstånd är att vågorna bildades runt skalvets epicentrum. Sanningen är att havsbottnen höjdes utmed en 1400 kilometer lång förkastningszon varvid vågorna utbredde sig över ett enormt område. Förkastningen löpte i stort sett från syd till nord vilket var orsaken till att till exempel Bangladesh, som är beläget rakt norrut från epicentrum, klarade sig lindrigt i förhållande till andra länder. Vattnet rusade ut i öst–västlig riktning och inte nord–sydlig.

Från förkastningen färdades en meterhög våg i närmare 800 km/h, som när den närmade sig land saktade ner men steg i storlek. Jättevågorna bildades endast vid grunda kuster. Stränder med djupa vatten direkt utanför påverkades mindre. Därför drabbades vissa avlägsna platser hårdare än andra som låg mycket närmare epicentrum.

En omdiskuterad teori är att jordbävningen väster om Sumatra hade samband med en kraftig jordbävning vid Macquarieön söder om Australien tre dagar tidigare. Den jordbävningen, som hade en styrka på 8,1, drabbade även den en kant av den indoaustraliska kontinentalplattan (vid gränsen till Stillahavsplattan). Jordbävningar av denna styrka sker normalt endast cirka en gång om året.

Senast en större tsunami drabbade Indiska oceanen var 1945

Förvarning Medan det i Stilla havet sedan länge finns ett varningscenter för tsunamivågor, baserat på Hawaii, saknades vid tillfället ett motsvarande center i Indiska oceanen. Personalen på Pacific Tsunami Warning Center på Hawaii skickade emellertid omgående ut en tsunamivarning för Indiska Oceanen, men av olika anledningar utfärdades inga varningar från respektive länder.

Avsaknaden av ett varningssystem i en region som tillhör de mest jordbävningstäta i världen fick i efterhand stark kritik. Hade ett fungerande varningssystem funnits hade troligen många tusen liv räddats i åtminstone Thailand, Sri Lanka och Indien. I Indonesien hade ett varningssystem knappast begränsat den oerhörda förlusten i människoliv. Det tog bara cirka 15 minuter för flodvågorna att nå Sumatras västkust.

Drabbade områden Tsunamin drabbade bland annat de thailändska turistorterna Phuket, Koh Phi Phi Don och inte minst Khao Lak där många utländska turister var på semester, däribland flera tusen svenskar. De flesta av de omkomna svenska turisterna befann sig i Khao Lak. Två timmar efter skalvet, klockan 10 lokal tid, drog sig vattnet tillbaka från Khao Laks stränder och cirka 25 minuter senare slog den första vågen in med förödande kraft.

Svårast drabbades norra Sumatra, där drygt tre fjärdedelar av alla tsunamins dödsoffer skördades. Även de indiska ögrupperna Andamanerna och Nikobarerna drabbades hårt. Även på delar av Indiens fastland, Sri Lanka, Myanmar, Maldiverna, Seychellerna och ett så avlägset område som Somalia på Afrikas östkust förorsakade flodvågen många dödsoffer och stor förödelse. De sydöstra delarna av Sri Lanka beräknades den 29 december 2004 klockan 3.45 lokal tid ha förlorat över 19 000 människor.

Rapporter om mänskliga skador De första tre dagarna var uppgifter om antalet döda svenskar fåtaliga. Aftonbladet rapporterade samma dag att två svenskar omkommit. Slutet av den 27e december rapporteras 10 döda (totalt 23 500). DN rapporterade samma dag att 25 000 befaras ha omkommit utan angivande om antal döda svenskar i någon av de totalt 10 artiklar som behandlade katastrofen. Den 28e redovisade Aftonbladet inga uppgifter om antalet dödade svenskar, men den totala siffran anges till 68 000.

Sent på eftermiddagen den 29 december rapporterade medier att över 80 000 människor troligen hade omkommit. Efter en justering av uppgifterna från indonesiska myndigheter den 30 december var siffran 120 000, medan omkring 5 miljoner människor troddes ha förlorat sina hem. Rapporter inkom 30 och 31 december att kvarlevorna efter offren var i sådant skick att identifiering i många fall kunde bli omöjlig.

Under de första veckorna i januari fortsatte dödssiffrorna från framförallt Acehprovinsen på Sumatra att stiga. I slutet av januari talades det om uppemot 300 000 döda och saknade, varav ca 225 000 i Acehprovinsen. Senare justerades dödssiffrorna neråt en del, enligt FN krävde katastrofen minst 223 000 liv, varav minst 167 000 i Acehprovinsen. Någon exakt dödssiffra kommer aldrig att kunna fastställas. Beroende på olika källor anges antalet dödsoffer ligga i intervallet 220 000–300 000 döda. USA:s geologiska institut anger dödssiffran till drygt 283 000.

Svenska förluster och efterverkningar Sverige och Tyskland är de länder i Europa som förlorat flest människoliv i katastrofen. Rikskriminalpolisens lista över saknade och identifierat avlidna svenskar efter katastrofen i Sydostasien omfattar 543 personer, varav 122 var barn under 15 år (enligt 13 oktober 2005). De flesta offren kunde identifieras och skickas hem, men 15 svenskar, varav 10 barn, återfanns aldrig (enligt den 16 maj 2006).

Samtliga omkomna svenskar utom en befann sig i Thailand. Tre månader efter katastrofen hölls en minnestund för de omkomna svenskarna vid Phukets flygplats, innan de identifierade kropparna fraktades hem till Sverige.

I juni 2018 invigdes ett minnesmonument på Djurgården i Stockholm för de omkomna svenskarna.

Politiska efterverkningar De politiska efterverkningarna har i Sverige varit mer långvariga än i andra länder. De första dygnens svenska räddningsinsatser präglades av dålig organisation. Frånvaron av en krisplan för katastrofer som drabbar svenskar i utlandet gjorde att den socialdemokratiska Regeringen Persson utsattes för hård kritik av den borgerliga oppositionen. Kritik har riktats mot dåvarande statsminister Göran Persson, dåvarande utrikesminister Laila Freivalds och Utrikesdepartementets personal i en statlig utredning, i pressdebatt, bland anhöriga och senare i ett KU-förhör den 16 februari 2006.

I januari 2005 utsåg regeringen en oberoende kommission för att utvärdera landets förmåga att hantera de påfrestningar som naturkatastrofen inneburit. Det resulterade i en rapport som publicerades december 2005 ("Sverige och tsunamin - granskning och förslag"), vilken bekräftade kritiken och ledde till ytterligare debatt.