Israels historia hänför sig till ett visst landområde i Mellanöstern. Under antiken (1050–37 f.Kr.) kontrollerades området av olika judiska kungariken av och till, vilka åtnjöt totalt cirka 567 års full självständighet.Engelska Wikipedia: Kingdom of Israel, History of ancient Israel and Judah (originalkälla: Grabbe 2008, pp. 225–26.) Israels land har sedan dess kontrollerats av andra imperier, som inte sällan bytt namn på området, fram tills skapandet av den moderna staten Israel 1948. Israels historia gör att landet har en särskild betydelse inom judendomen.
Området före staten Israel
miniatyr|Kungariket Israel, runt 1020 f.Kr. miniatyr|Romarna erövrar Jerusalem av Nicolas Poussin. Judarna är ett semitiskt folk med ursprung i Främre Orienten (Sydvästasien). De ser Abraham från Ur i Kaldéen som sin stamfader, som bosatte sig i nuvarande Israel omkring 2000 f.Kr. enligt Tanach. Dennes sonson Jakob kallades Israel och gett upphov till namnet på folket, och dennes son Juda åt en av de 12 stammarna som senare oegentligt kommit att beteckna hela folket, eftersom juda var den kungliga stammen och Judeen den provins huvudstaden låg i. Platsen för Abrahams "Moria berg" uppger Bibeln till tempelberget i Jerusalem. Under 400 år till ca 1400 f.Kr. styrdes Jerusalem av Egypten, därefter återerövrade Abrahams ättlingar landet, som ledda av Mose utvandrat från Egypten där de levt i månghundraårigt förtryck.Focus, 1970 Omkring 1000 f.Kr. erövrades nya områden under kung David som gjorde Jerusalem till huvudstad i kungariket som inrättat av hans far och etablerade staden som religiöst centrum med templet som Salomo byggde klart. Arkeologiska fynd tyder på att israeliterna växte fram fredligt vid sida med resten av de lokala folkgrupperna som gradvis löstes upp, till skillnad från det bibliska narrativet om hårda strider under järnåldern.Finkelstein and Silberman (2001), p. 107 "These surveys revolutionized the study of early Israel. The discovery of the remains of a dense network of highland villages [...] indicated that a dramatic social transformation had taken place in the central hill country of Canaan around 1200 BCE. There was no sign of violent invasion [...] Instead, it seemed to be a revolution in lifestyle. In the [...] highlands from the Judean hills in the south to the hills of Samaria in the north, far from the Canaanite cities that were in the process of collapse and disintegration, about two-hundred fifty hilltop communities suddenly sprang up. Here were the first Israelites."Compare: Gnuse, Robert Karl (1997). No Other Gods: Emergent Monotheism in Israel. Journal for the study of the Old Testament: Supplement series. 241. Sheffield: A&C Black. sid. 31. . "[...] a new model is beginning to emerge, which has been inspired, above all, by recent archaeological field research. There are several variations in this new theory, but they share in common the image of an Israelite community which arose peacefully and internally in the highlands [...]"De Vaux, Roland (1997) Ancient Israel: Its Life and Institutions. Wm. B. Eerdmans Publishing. Efter Salomos död splittrades riket i en nordlig del (Israel) med Samaria som huvudstad och en sydlig del (Juda) med Jerusalem som huvudstad. Det norra riket gick under vid ett assyriskt anfall år 722 f.Kr.
Omkring år 586 f.Kr erövrade babylonierna det Juda rike och rev det första templet. I tre omgångar bortfördes större delen av folket till tvåflodslandet. Andra hade bildat kolonier i Medelhavsområdet, speciellt i Nordafrika, såsom i Marocko. En del av Israels stammar blev utspridda och är förfäder till samaritanerna. Större delen av judarna i babyloniska fångenskapen fick återvända när perserna krossade Babel cirka 70 år senare och lät judakungens sonson Serubbabel bli ståthållare i Israels land och bygga upp det andra templet och återföra alla heliga tempelföremål. År 458 f.Kr. återvänder Esra från Babylonien och inleder en reformation och tillsammans med Nehemja verkställer Esra år 445 f.Kr. den persiske kungens beslut att bygga upp murarna runt Jerusalem. Efter Nehemjas död cirka 410 sammanfördes Judeen politiskt med Syrien som då löd under Persien medan det lokala styret låg i översteprästens händer. Alexander den store erövrade Jerusalem år 332 f.Kr, och även under andra tider fram till romarnas erövring styrdes området av ockuperande makter. Ett tredje tempel började byggas några år före vår tideräknings början under Herodes den stores regeringstid.
Före år 1 hade romarna ockuperat landet och tillsatte lokala lydkonungar, men folket, som då av andra brukade kallas judar efter Judeen, eller israeliter oavsett stamtillhörighet, gjorde ett flertal uppror, bl.a. Judiska kriget då romarna rev det nya templet. 135 e.Kr. nedkämpades den judiska befolkningen brutalt efter den så kallade bar-Kochbarevolten och majoriteten deporterades till andra delar av imperiet. Judar förbjöds i Jerusalem, ett Jupitertempel restes på Tempelberget och kejsar Hadrianus bytte namn på hela området inklusive Ioudeia till "Syria Palæstina" som skymf, efter den gamla ärkefienden Filisteen, Peleshet i Gaza.
Från 300-talet blev Romarriket officiellt kristet vilket även gällde provinsen Palestina. År 361 påbörjades återuppbyggande av Jerusalems tempel som misslyckades. Även 614 påbörjades tempelbygge på nytt under en kort judisk självständighetstid, men 617 förstörde de bysantinska trupperna tempelbygget igen. År 636 erövrades landet av araberna i den islamiska expansionen och judar och kristna i landet fick status som dhimmi. De arabiska erövrarna fortsatte att använda namnet filastin som motsvarighet till det tidigare namnet. Till dess hade många avkomlingar till araméer och arameiskspråkiga bott där, och även grekiska och latin hade varit lingua franca, och dagens syrianer hävdar direkt koppling till det heliga landet och språket där under första århundradet. Under medeltiden växlade styret mellan korsfarare och muslimer. År 1577 införlivades området med Osmanska riket. Majoriteten av judarna förblev i diasporan. Åren 1916−1918 drev brittiska trupper i samarbete med arabrevoltens trupper ut osmanerna från Palestinaområdet. Ombud för den Brittiska regeringen hade 1916 lovat arabiska nationalister att Storbritannien efter kriget skulle stödja bildandet av en oberoende arabisk stat.Hussein-McMahon correspondence Efter Osmanska rikets sammanbrott i första världskriget överlämnade Nationernas förbund området till Storbritannien.
Strävan efter en självständig judisk stat i provinsen Palestina Efter att kristendomen blev statsreligion i romarriket i början av 300-talet blev det åter möjligt för judar att flytta tillbaks till huvudstaden i sitt hemland och allt sedan dess har det funnits en judisk minoritet boende i den forna judiska huvudstaden genom historien, tidvis i majoritet. Även på andra orter fanns bofasta judiska grupper.
Samtidigt fanns bofasta och nomadiska folk med andra språk, efter islamiseringen typiskt arabiska, vilket även de kristna och judarna kom att använda. Till dess hade många avkomlingar till araméer och arameiskspråkiga bott där, och även grekiska och latin hade varit lingua franca, och dagens syrianer hävdar direkt koppling till det heliga landet och språket där under första århundradet. Syriska, antik västarameiska, hebreiska och arabiska är alla ganska nära besläktade, semitiska språk. Talad hebreiska hade fallit ur bruk utanför synagogan.
Med de under år 640–1099 styrande araberna kom folk från Arabiska halvön. Även mongoler, seldjuker och mamluker som kom att behärska området, förutom korsfararna, tills det 1577 införlivades i Osmanska riket. Etniciteten hos folken har inte varit entydig, utan människor har klassificerats efter religion, som brukligt under sharia, där skatten bestäms av religiös tillhörighet – en dhimmi betalar jizya till muslimska herrar och en muslim betalar zakat till de fattiga, vilket Osmanerna uppbar ända till 1855. Dessutom var den arabiska kulturen präglad av identifiering efter klan snarare än folkslag. Arv av religion är också olika: en muslimsk mans barn måste bli muslimer, och bara en judisk kvinnas barn kan räknas som judar, och blandäktenskap mellan de olika grupperna komplicerar saken än mera.
Under den osmanska tiden styrdes landet från Damaskus och judar och kristna hade emellertid tolerabla levnadsförhållanden ändå, men skatten gjorde jordbruk ogynnsamt och judarna föredrog att bo i städerna. Enligt orientalisten Adriaan Reland var befolkningen år 1695 koncentrerad till Jerusalem, Jaffa, Tiberius, Acco, Tzfat och Gaza. Reland använder det romerska begreppet Palestina, trots att osmanerna använde andra namn och annan gränsindelning, största delen av blivande mandatet Palestina kallades Jerusalems Mutasarrifat. Galileens huvudstad Nasaret var befolkad av 700 kristna och Jerusalem hade 5000 huvudsakligen judiska invånare. Tiberius och Tzfat hade judisk befolkning. Gaza var ett viktigt handelsområde, med 550 invånare, hälften judiska jordbrukare och resten kristna handelsidkare. Om staden Um el-Phahem nämns att det fanns en maronitisk kyrka och tio bofasta familjer, kristna. Bofasta muslimer fanns i Palestina bara i Shchem (Nablus), 120 invånare, varav 70 var "shomroniter", en judisk sekt. Reland uppger att landsbygden var nästan öde. Han noterar att muslimerna mest var nomadiserande beduiner och kom som säsongsarbetare till byggen och jordbruk. Reland konstaterar att det inte fanns arabiska geografiska namn, utan platsernas benämningar kom från hebreiska, grekiska och latin.
På 1840-talet levde 12 000 judar i Palestina, vilket var några procent av den totala befolkningen. Små immigrationsvågor hade skett kontinuerligt under århundraden och både spanska (sefardiska) och östeuropeiska (ashkenaziska) chassider slog sig ner i landet. Redan på 1850-talet kunde en av Karl Marx utsänd reporter konstatera att judarna utgjorde majoriteten av Jerusalems befolkning. I hela Palestina utgjorde judarna dock en minoritet, 1871/1872 utgjorde de 4 procent av områdets befolkning. Man började nu diskutera judisk bosättning där bland europeiska judar. Franska judar grundade en jordbruksskola för ändamålet på 1870-talet och 1882 migrerade en grupp ryska judar dit och antalet judar ökade till 24 000. 1896 publicerade den ungerske juden Theodor Herzl boken Judestaten och året efter organiserade han den första sionistiska kongressen i Basel i Schweiz. Rörelsens mål var ett judiskt nationalhem i Palestina. Genom ekonomiska bidrag från världens judar började judar utvandra från främst Europa till Palestina. Ett tusental jemenitiska judar migrerade även till området. Under den första aliyan 1881-1904 kom 30 000 judar till Palestina, under den andra aliyan 1904-1914 kom ytterligare 40 000 judar.
Under denna tid började också det arabisk-palestinska motståndet mot den sionistiska rörelsen att ta form, pådrivet av en rädsla att bli utdriven från eller marginaliserad från området.