Denna artikel behandlar Albaniens historia, samt till viss del albanernas och det i dag albanska områdets historia. Albanien har uppstått från Balkanhalvöns förhistoria omkring år 3000 före Kristus med första källor från grekisk-romerska historieskrivare. Dagens Albaniens territorium har ingen motsvarighet till antikens territoriella indelningar. Dagens gränser motsvarar däremot delar av de antika romerska provinserna Dalmatia, Macedonia och Moesia Superior. Dessa områden var under romersk kontroll fram till slavernas intrång på 600-talet efter Kristus. Det förenades med Bulgariska riket på 800-talet.
Den albanska statens territoriella kärna skapades under medeltiden, det så kallade Furstendömet Arberien och en siciliansk besittning som kallades Kungadömet Arberien. Området var en del av det serbiska riket och sedan en del av det osmanska riket på 1500-talet. Det förblev under osmansk kontroll som en del av provinsen Rumelien fram till 1912, då den första albanska staten grundades genom den albanska självständighetsförklaringen efter en kortlivad ockupation av Kungadömet Serbien.Vickers, Miranda (1999). The Albanians: A Modern History. sid. 66. Skapandet av det albanska nationella medvetandet skedde tidigare, under 1800-talet, och var en del av ett större fenomen, nämligen nationalismens framväxt under den osmanska tiden.
En kortlivad monarki känd som Furstendömet Albanien (1914–1925) följdes av en kortvarigare stat, Albanska republiken (1925–1928). En annan monarki skapades, Kungariket Albanien (1928–1939), som ersatte republiken. Landet fick uthärda en ockupation av Italien kort före andra världskriget. Efter axelmakternas kapitulation blev Albanien en kommuniststat, kallad Socialistiska folkrepubliken Albanien, under ledning av Enver Hoxha som dog 1985. Enver Hoxhas politiske arvinge Ramiz Alia hade uppsyn över upplösningen av den albanska kommuniststaten under den vidare kollapsen av Östblocket under det sena 1980-talet.
Den kommunistiska regimen kollapsade 1990 och det förra kommunistpartiet, Albaniens arbetarparti, förlorade i valet i mars 1992 mitt under ekonomins kollaps och politisk oro. Den instabila ekonomin ledde till en massiv flykt av albaner till mestadels Italien, Grekland, Schweiz, Tyskland och Nordamerika under 1990-talet. Krisen nådde sin kulmen under pyramidspelets kollaps 1997. Den ekonomiska och politiska förbättringen under de tidiga åren av 2000-talet möjliggjorde för Albanien att bli en fullvärdig medlem i Nato 2009. Landet har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen.
Förhistoria
De första spåren av mänsklig bosättning i Albanien, daterade från mellan- och senpaleolitisk tid, har hittats i byn Xarrë nära Vlora och på berget Dajti i Tirana.John Boardman. The Prehistory of the Balkans, and the Middle East and the Aegean World, Tenth to Eighth Centuries B.C. sid. 189–90 De föremål som har funnits i en grotta nära Xarrë är bland annat flintor och jaspisobjekt och fossiliserade djurben medan de som har funnits på berget Dajti är ben- och stenverktyg från aurignacienkulturen. Paleolitiska fynd i Albanien visar stora likheter med de fynd som har hittats i Crvena Stijena i Montenegro och i nordvästra Grekland och som dateras från samma tid.
Flera bronsåldersföremål från gravhögar har grävts upp i mellersta och södra Albanien som visar en nära koppling till bosättningar i sydvästra Nordmakedonien och Lefkas i Grekland. Arkeologer har kommit fram till slutsatsen att dessa regioner var bebodda från 2000-talet före Kristus av indoeuropeiskt folk som talade protogrekiska. En del av befolkningen flyttade senare till Mykene omkring 1600 före Kristus och grundade där den mykenska kulturen. R. A. Crossland, Ann Birchall. Bronze Age Migrations in the Aegean; Archaeological and Linguistic Problems in Greek Prehistory: Proceedings of the First International Colloquium on Aegean Prehistory, Sheffield sid. 189–198Nicholas Geoffrey Lemprière Hammond, Guy Thompson Griffith, Frank William Walbank. A History of Macedonia: Historical Geography and Prehistory R. A. Crossland, Ann Birchall sid. 290Nicholas Geoffrey Lemprière Hammond. Collected Studies: Further Studies on Various Topics. sid. 231 En annan befolkningsgrupp var Illirii, den sydligaste illyriska stammen vid den tiden, som levde på gränsen mellan Albanien och Montenegro, och var möjligen grannar med de grekiska stammarna.Wilkes, John (1996). The Illyrians. .
I den sena bronsåldern och i den tidiga järnåldern skedde ett antal möjliga folkomflyttningar i de territorier som utgör dagens Albanien, som till exempel Bryges bosättning i området kring södra Albanien-nordvästra GreklandM. V. Sakellariou. Epirus: 4000 Years of Greek History and Civilization sid. 34–45 och illyriska stammar in mot mellersta Albanien. De senare härstammar sedan tidigt från en indoeuropeisk närvaro på västra Balkanhalvön. De illyriska stammarnas folkomflyttningar kan antas sammanfalla med början av järnåldern på Balkanhalvön under det första årtusendet före Kristus.
Arkeologer associerar illyrerna med hallstattkulturen, ett järnåldersfolk känt för sin produktion av järn, bronssvärd med vingformade handtag och tämjandet av hästen. Det är omöjligt att beskriva illyriska stammar från det forntida Balkan i en strikt lingvistisk mening men områden som i klassisk tid inkluderades i Illyrien under Balkanhalvöns järnålder var området kring floderna Donau, Sava och Morava till Adriatiska havet och bergen i Sharri.Zickel, Raymond. The Ancient Illyrians, Albania: A Country Study
Antiken Illyrer
Illyrerna (på latin illyrii eller illyri) var en grupp stammar som bebodde västra Balkanhalvön under antiken. Det område som stammarna bebodde blev känd som Illyrien av hellenistiska och romerska författare, motsvarande ungefär området mellan Adriatiska havet i väst, Dravafloden i norr, Moravafloden i öst och vid mynningen av Vjosafloden i syd.Cambridge University Press. The Cambridge Ancient History sid. 261 Den första källan om det illyriska folket kommer från Periplus (eller Kustpassagen), en antik grekisk text från mitten av 300-talet före Kristus.
Några av de illyriska stammarna som levde i dagens Albanien var ardianerna, taulanterna och albanoierna(Ptolemy. Geogr. Ill 12,20) i mellersta Albanien;Appian, The Foreign Wars, III, 1.2 parthinerna, abrierna och cavierna i norr; enchelederna i öst och byllionerna i syd och många andra. I de mer västra delarna av dagens Albanien levde, tillsammans med de illyriska stammarna, brygerna, ett frygiskt folk, och i syd levde den grekiska stammen chaonierna.John Boardman, N.G.L. Hammond. The Cambridge Ancient History: The Expansion of the Greek World, Eighth to Six Centuries B.C, Cambridge sid. 261
På 300-talet enade den illyriske kungen Bardylis flera illyriska stammar och gav sig i krig med Makedonien i sydöst, men blev besegrat. Bardylis efterträddes av Grabos, sedan av Bardyllis II och sedan av illyren Kleitos, som besegrades av Alexander den store. Omkring 230 före Kristus nådde ardiaeierna en stor militär makt under kung Agrons styre. Agron utökade också sitt styre över andra grannliggande stammar. Han gjorde räder mot Epiros, Epidamnos och öarna Kerkyra och Faros. Hans rike sträckte sig från Narona i Dalmatien till floden Aoös och Kerkyra i syd. Det var under hans styre som ardiaeierna stod på höjden av sin makt. Den ardiaeiska armén och flottan gjorde dem själva till en stor regional makt på Balkanhalvön och vid södra Adriatiska havet. Under deras kung återvann dem kontroll över Adriatiska havet med sina krigsskepp (lembos), en dominans som en gång i tiden åtnjöts av liburnerna. Ingen av deras grannar var så mäktiga som de. Agron skiljde sig från sin första fru.
Omkring 231 före Kristus dog Agron plötsligen efter sin triumf över aitolierna. Agrons andra fru var Drottningen Teuta, som agerade som regent efter Agrons död. Enligt Polybios styrde hon "med en kvinnans förnuft". Teuta började adressera sina grannstater hätskt och stödde piraträder mot sina grannar. Efter att hon erövrat Dyrrhachium och Finiq utvidgade hon sina operationer längre söderut vid Joniska havet och besegrade en kombinerad achaisk och aitolisk flotta i slaget vid Paxos och erövrade ön Korkyra. Senare i årtalet 229 före Kristus drabbade hon samman med romarna och initierade de illyriska krigen. Dessa krig, som spred sig inom loppet av 60 år, ledde till slut till nederlag för illyrerna år 168 före Kristus och innebar slutet för illyriskt oberoende när kung Genthios besegrades av en romersk armé efter hårda strider med Rom och romersk-allierade städer såsom Apollonia och Dyrrhachium under Anicius Gallus. Efter hans nederlag delade romarna upp regionen i tre administrativa indelningar kallade meris. miniatyr|Antik grekisk mynt från Dyrrachium. En ko som matar en kalv. Två stiliserade Zeus åskor med bokstäverna ΔΥΡ (DYR).
Greker och romare I början av 600-talet före Kristus anlades grekiska kolonier vid den illyriska kusten. De viktigaste var Apollonia, Avlona (dagens Vlora), Epidamnos (dagens Durrësi) och Lissus (dagens Lezha). Den återupptäckta grekiska staden Buthrotum (på grekiska Vouthrotón, dagens Butrinti), ett UNESCO-världsarv, är antagligen mer betydelsefull i dag än när Julius Caesar använde den som en livsmedelsdepå för sina trupper under sina kampanjer under 000-talet före Kristus. Vid den tiden ansågs den som en oviktig utpost, överskuggad av Apollonia och Epidamnos.
De områden som omfattar dagens Albanien införlivades med romerska riket som en del av provinsen Illyricum över floden Drin och det romerska Macedonia (mer specifikt Epirus Nova) under det. Den västra delen av Via Egnatia löpte genom dagens Albanien och slutade i Dyrrachium. Illyricum delades senare upp i provinserna Dalmatia och Pannonien.
Den romerska provinsen Illyricum eller Illyris Romana, Illyris Barbara eller Illyria Barbara ersatte den största delen av regionen Illyrien. Den sträckte sig från Drinfloden i dagens Albanien till Istrien (Kroatien) i väst och till Savafloden (Bosnien och Hercegovina) i norr. Salona (nära dagens Split i Kroatien) fungerade som dess huvudstad. De områden som ingick förändrades genom århundraden även om den större delen av det antika Illyrien förblev en del av Illyricum.
Södra Illyrien blev Epirus Nova, en del av den romerska provinsen Macedonia. År 357 e.Kr. var regionen en del av den pretorianska prefekturen, en av de fyra stora pretorianska prefekturerna i vilket det senromerska riket uppdelades i. Fram till år 395 e.Kr. var regionen uppdelad i stiften Dacia stift (som Pravealitana) och Macedonia stift (som Epirus Nova). Större delen av regionen som i dag är Albanien motsvarar Epirus Nova.
Kristnande
Kristendomen kom till Epirus Nova, som då var en del av den romerska provinsen Macedonia. Efter 200- och 300-talen efter Kristus blev kristendomen den hävdvunna religionen i Byzantion som trängde undan hednisk polyteism och skymde undan större delen av den humanistiska världens sätt att se och institutioner som ärvdes från de grekiska och romerska civilisationerna. Durrës amfiteater (på albanska Amfiteatri i Durrësit) är ett historiskt monument från den tidsperioden, som användes för att predika kristendomen för civilbefolkningen under den tiden.
När Romerska riket splittrades i öst och väst år 395 efter Kristus administrerades Illyrien, området öst om Drinusfloden (i dag Drini) mellan Bosnien och Serbien (inklusive områden i dagens Albanien), av Östromerska riket men tillhörde i kyrkligt avseende Rom. Även om landet låg inom Byzantions sfär var kristna i regionen ställda under den romerska påvens jurisdiktion fram till år 732. Det året hade den bysantinske kejsaren Leo III, förargad av ärkebiskoparna i regionen för de stödde Rom i den ikonoklastiska kontroversen, avskilt regionen från den romerske påven och ställde den under patriarken i Konstantinopel.