Järnåldern är, enligt Thomsens treperiodsystem, den tidsepok i Gamla världens förhistoria som inleds när människan lär sig utvinna och bearbeta metallen järn. Inom arkeologin anses järnåldern vara den period då användningen av järn är framträdande i produktionen av vapen och verktyg i ett samhälle. Järnåldern började vid olika tidpunkter i Mellanöstern, Egypten, Afrika, Kina och Europa. I Mellanöstern, går järnutvinningen betydligt längre tillbaka i tiden. Järnålderns människor tillverkade sina verktyg och vapen av järn istället för av brons. Så småningom övergick de till stål. Smycken, spännen och liknande tillverkades däremot oftast i brons. Järnåldern upphör då den historiska tiden börjar, alltså med skrivna källor. Årtalen för när detta skedde är olika på olika platser.
I Nordeuropa (Skandinavien) avslutas järnåldern traditionellt med vikingatiden, varefter medeltiden inleds med kristendomens införande runt 1050 e.Kr., när kristendomen fått en dominerande ställning och de inhemska skriftliga källorna börjar bli bättre. Innan kristendomen rådde en polyteistisk religion, idag ofta refererad till som asatro. Skiftet från yngre järnålder till medeltid gällande Skandinavien kan inte tidsbestämmas till ett visst årtal. Ur ett flertal aspekter, sekulära och religiösa, överlever element av den yngre järnålderns vikingatid till exempel Sverige en god bit in på 1100-talet.
Den tidiga perioden då de första järnverktygen tillverkades i lite större skala börjar omkring 1500 f.Kr. Järnet ledde till anpassningar av samhället, den materiella förändrar arbetsorganisation, introducerar nya jordbruksmetoder, förändrar religiösa övertygelser och konstnärliga stilar. Järnåldern som arkeologisk term beskriver också dessa förändringar i förhållandet mellan civilisation och kultur för ett folk som använde järn till verktyg och vapen.
Begreppet järnålder ger dåliga kronologiska upplysningar eftersom inte alla delar av världen kan passas in i treperiodsystemet. Till exempel finns det områden, som öar i Stilla havet, det inre av Afrika och delar av Nord- och Sydamerika där folk och civilisationer har gått direkt från att använda sten som material för verktyg till järn utan att ha använt brons. I Kina finns ingen järnålder eftersom det då redan fanns skriftspråk och skriven historia.
Järnåldern beskrivs arkeologiskt av de former av redskap och verktyg, vapen, personliga dekorationer och keramik, men också av olika system för dekorativ utformning som i skilde sig från bronsålderns system. Smedernas hamrade järnet till lämpliga former, och arbetsprocessen var väsensskild från föregångarna som tillverkade verktyg och föremål i brons genom att gjuta i formar. Järnverktygens dekorationen förändrades. Under bronsåldern bestod utsmyckningen huvudsakligen av en upprepning av regelbundna mönster. De ersattes med nya system av krökta och flödande mönster.
Inledningen av järnåldern miniatyr|upprätt|Willamettemeteoriten är den sjätte största i världen. Det är en järnmeteorit. miniatyr|500px|Gruvdrift i antikens Mellersta Östern och Västasien. Färgekoder: Arsenik är brunt, koppar är rött, tenn är grått, järn i rödbrunt, guld är gult, silver är vitt och bly är svart. Området markerar i gult står for arsenikbrons medan området markerat i grått står för brons. Järn från meteoriter, en järn-nickellegering, användes i forntiden av olika folk tusentals år före järnåldern. De äldsta kända föremålen av meteoritjärn är nio små pärlor daterade till 3200 f.Kr. De hittades vid undersökningar av begravningar i Gerzeh i Nedre Egypten. De hade formats genom hamring.
Järnåldern börjar först då massproduktion av verktyg och vapen tillverkas inte bara av hittat järn, utan av smältor där stållegeringar med kol är råvaran. Endast med kolstål som produkt av järnmetallurgi kan man producera verktyg eller vapen som är hårdare och lättare än brons.
Arkeologin har identifierat början av järnproduktion i större skala i Anatolien någon gång runt 1200 f. Kr., även om vissa arkeologiska fynd antyder ett tidigare datum. Järn var en gång runt 3000 f. Kr. en sällsynt och dyr metall i Främre Orienten. Järnets egenskaper jämfört med brons var inte kända vid denna tid. Utvecklingen kan ha samband med den s.k. sena bronsålderskollapsen, som inträffade vid denna tid. Oroligheter och störningar i handeln med brons kan ha gett järnet ett uppsving.
Mellan 1200 f. Kr. och 1000 f. Kr. ökar förståelsen för järnmetallurgi och utnyttjandet av järnföremål spred sig snabbt och brett i samhället. I ferrometallurgins historia är järnsmältning – utvinning av användbar metall från oxiderad järnmalm – en mycket svårare process än smältning av tenn och koppar. Bearbetning av järn sker genom processer för smältning med träkol, ny bearbetning med uppvärmning och hamring. Av en slump kan de tidigaste metallarbetarna ha upptäckt att stål bildades genom att järnet absorberade träkol (kol) på metallens yta under denna process. Medan koppar och tenn och deras legeringar (blandningar) kan kallbearbetas eller smältas i relativt enkla ugnar t.ex. ugnar som används för keramik och sedan gjutas i formar. Smältning av järn kräver intensiv värmebehandling med tillförsel av syre genom bälgar och kan endast smältas i specialbyggda ugnar. Det är inte förvånande att människan behärskade tekniken för smält järn först efter flera tusen år av bronsmetallurgi.
Smält järn förekommer i små mängder och sporadiskt redan under mellersta bronsåldern. Järn är en vanlig metall i jordlager och bergarter men det krävs temperaturer över 1 250 °C för att smälta järn. Detta kunde man inte uppnå med den teknik som var tillgänglig ända fram till de sista århundradena av andra årtusendet f.Kr. Komponenterna i brons – tenn med en smältpunkt på 232 °C och koppar med en smältpunkt på 1 085 °C – kunde smältas i neolitiska ugnar. Dessa dateras tillbaka till 6000 f.Kr. och de kunde producera temperaturer över 900 °C.
Järn i sin naturliga form är inte så hårt, men hårdare än brons. Järn var inte användbart för verktyg om det inte kombinerades med kol för att producera kolstål. Procentandelen kol bestämmer de viktiga egenskaperna hos slutprodukten: ju lägre kolhalt, desto mjukare är produkten. Ju högre innehåll av kol, desto hårdare är produkten men samtidigt skörare. Systematisk produktion och användning av järnverktyg började i Anatolien någon gång runt 2000 f. Kr.
Förutom speciella ugnar krävde den forntida framställningen av järn flera komplexa procedurer för att avlägsna föroreningar ur smältan, reglera inblandningen av kol. Uppfinningen av varmbearbetning (att hamra glödgat järn) var nödvändig för en balans mellan hårdhet och styrka i stålet. Hur mycket järn som har använts har bestämts av ekonomin i de metallurgiska metoderna.
Kronologi Tidigaste bevis
Det tidigaste fynden för tillverkning av järn är ett litet antal järnfragment med lämpliga mängder kolinblandning som finns i de proto-hettitiska lagren vid Kaman-Kalehöyük i dagens Turkiet, daterade till 2200–2000 f.Kr. Akanuma drar slutsatsen att "Kombinationen av koldatering, arkeologiskt sammanhang och arkeometallurgisk undersökning indikerar att det är troligt att användningen av järnvaror tillverkade av stål redan hade börjat under det tredje årtusendet f.Kr. i centrala Anatolien". Souckova-Siegolová visar att järnredskap tillverkades i centrala Anatolien i mycket begränsade mängder omkring 1800 f.Kr. och användes allmänt av områdets eliter, men inte av vanligt folk, under det nya hettitiska imperiet (≈1400–1200 f.Kr.).Souckova-Siegolová, J. (2001). "Treatment and usage of iron in the Hittite empire in the 2nd millennium BC". Mediterranean Archaeology. 14: 189–93.
Vanligtvis utgår man från att järnåldern började först i antikens främre Orienten, antikens Indien under post-rigvediska och vedisk tid, och i antikens Grekland och akemenidiska riket i Iran. Nyligen genomförda arkeologiska undersökningar i Gangesdalen i Indien har påträffat lämningar av bearbetat järn som har daterats till 1800 f.Kr. Tewari drar slutsatsen att "kunskap om järnsmältning och tillverkning av järnartefakter var välkänd i östra Vindhyas och järn hade använts på Central Gangesslätten, åtminstone från det tidiga andra årtusendet f.Kr." Denna metall var dock kostsam, kanske på grund av de tekniska processer som krävdes för att tillverka stål, den mest användbara järnprodukten. Det har dokumenterats både i dokument och i arkeologiska sammanhang som ett ämne som används i värdefulla föremål som smycken. Under mellersta bronsåldern ökade förekomsten av järnföremål i Mellanöstern, Sydostasien och Sydasien. Smält järn kan skiljas från meteoriskt järn genom bristen på nickel i produkten.
Afrikanska platser avslöjar datum så tidigt som 2000–1200 f.Kr. Men senare studier daterar början av järnmetallurgi i Afrika så tidigt som mellan 3000 och 2500 f.Kr. Bevis finns för tidig järnmetallurgi i delar av Nigeria, Kamerun och Centralafrika, från runt 2 000 f.Kr. Nok-kulturen i Nigeria kan ha praktiserat järnsmältning från så tidigt som 1000 f.Kr., medan närliggande Djenné-Djenno-kulturen i Nigerdalen i Mali började med järnproduktion från ca. 250 f.Kr. Över stora delar av Afrika söder om Sahara har järnteknologin ett afrikanskt ursprung som har rötter till tiden före 2000 f.Kr. Fynd tyder på en oberoende uppfinningen av järnsmältning i Afrika söder om Sahara. Användandet av järn genom smältning i ugnar och för att framställa verktyg hade uppkommit i Västafrika före 1200-talet f.Kr. Det var en av de första platserna för järnålderns början.Duncan E. Miller and N.J. Van Der Merwe, 'Early Metal Working in Sub Saharan Africa' Journal of African History 35 (1994) 1-36; Minze Stuiver och N.J. Van Der Merwe, 'Radiocarbon Chronology of the Iron Age in Sub-Saharan Africa' Current Anthropology 1968. Det är osäkert om införandet av järn i Afrika var resultatet av en inhemsk upptäckt eller av tekniköverföring norrifrån.Iron in Sub-Saharan Africa - av Stanley B. Alpern (2005)
Folkomflyttningar Mycket lite är känt om de migrationer som inträffade under perioden 1100-800 f.kr, men det är uppenbart att betydande förflyttningar av olika befolkningar ägde rum. Den doriska invasionen eller invandringen till det antika Grekland äger rum under Greklands mörka tid och vi saknar goda källor. Grupper från Anatolien och det iranska höglandet invaderade det elamitiska rikets område. Urartu, ett rike i det armeniska höglandet i östra Anatolien, ersattes av armenier, och kimmerier migrerade från Kaukasus till Anatolien. En förbindelse mellan kimmerier och thraker länkar dessa befolkningsrörelser med den forntida keltiska världen i Centraleuropa. Kontakterna ledde till introduktionen av järn till Europa och den senare keltiska expansionen i Västeuropa och till de brittiska öarna omkring 500 f.kr.
Början och slutet av järnåldern miniatyr|Kopia av Warrior of Hirschlanden (Tyska: Krieger von Hirschlanden),en nakenstaty av en fallisk krigare gjord av sandsten, den äldsta kända antropomorfa statyn i naturlig storlek från järnåldern norr om Alperna.
Moderna arkeologiska undersökningar förlägger starten på en storskalig global järnproduktion till omkring 1200 f.Kr. Årtalet markerar slutet på bronsåldern. Järnålderns början i Europa anses ofta vara en del av bronsålderns kollaps i antikens Främre Orienten.
Anthony Snodgrass menade att brist på tenn och handelsstörningar runt Medelhavet omkring 1300 f.Kr. tvingade metallarbetare att söka efter ett alternativ till brons. Många redskap av brons omsmältes till vapen under denna tiden. En mer utbredd användning av järn resulterade snart i en förbättrad tillverkningsteknik av kolstål till lägre kostnader. När tenn blev lättillgängligt igen var järn redan billigare, starkare och lättare, och smidda järnredskap ersatte gjutna verktyg av brons.