Janusz Korczak (egentligen Henryk Goldszmit), född 22 juli 1878 i Warszawa, Polen, död 5 augusti 1942 i Treblinka, var en polsk-judisk läkare, författare och barnpedagog. Under sin livstid var han även känd under pseudonymen Gamle doktorn.
Pseudonymen Janusz Korczak använde han för första gången vid en litterär tävling 1898. Han fortsatte skriva såväl skönlitteratur som böcker om pedagogik under det namnet och antog det så småningom.
Janusz Korczak var en föregångare i arbetet för barnens rättigheter, en nyskapande pedagog och författare till böcker och artiklar om uppfostran i teori och praktik. Korczak var även pionjär för forskningen om barns utveckling och beteendeproblem och om barnpsykologi. En av hans djärva idéer var att inrätta en barnens egen domstol på de två barnhem han var chef för. I domstolen dömde barnen själva i frågor om brott mot barnhemmets regler. Både barnen och personalen på hemmet kunde ställas inför rätta. ”Denna fantastiska människa hade modet att lita på de barn och ungdomar han arbetade med, han till och med anförtrodde dem disciplinfrågor och mycket svåra frågor som krävde mycket stort ansvar”, skrev den schweiziske barnpsykologen Jean Piaget efter ett besök på Korczaks barnhem. Det var också Janusz Korczak som grundade den första tidning någonsin som bestod enbart av bidrag inskickade av barn – Mały Przegląd.
Korczak drev ett barnhem i Warszawas getto och fördes 1942 tillsammans med barnen till förintelselägret Treblinka.
Biografi Ungdom och skolgång Janusz Korczak föddes i Warszawa i en poloniserad judisk familj som son till advokaten Józef Goldszmit (1844–1896) och Cecylia, f. Gębicka (1853/1854-1920). Hans födelseår är osäkert (1878 eller 1879) eftersom födelseattesten är försvunnen.
Familjen Goldszmit hade en god ekonomisk ställning som dock försämrades när fadern drabbades av psykisk sjukdom. I början av 1890-talet togs han för första gången in på en psykiatrisk klinik och avled 1896. Efter faderns död började sonen Henryk som 17-18-årig gymnasieelev att ge privatlektioner till andra barn för att hjälpa till att försörja familjen, medan modern hyrde ut rum till inneboende i deras lägenhet i Warszawa. Som tjugoåring tog Henryk Goldszmit studentexamen.
Den unge Goldszmit/Korczak läste mycket. Många år senare, i en dagbok han skrev i gettot, minns han: ”jag drabbades av läsandets raseri, ett vansinne. Världen försvann ur min åsyn, bara boken existerade.” 1898 började han studera till läkare vid Kejserliga universitet i Warszawa. Sommaren 1899 reste han för första gången utomlands, till Schweiz, där han bland annat fick kontakt med pedagogen Johann Heinrich Pestalozzis verksamhet. Under studietiden fick han även egen erfarenhet av människornas liv i Warszawas fattiga arbetarkvarter.
Läkaren I mars 1905 fick Henryk Goldszmit sitt examensbevis som läkare. I juni samma år blev han inkallad till den kejserliga ryska armén som militärläkare och deltog i rysk-japanska kriget. (Vid denna tid hörde östra Polen, däribland Warszawa, till Ryska imperiet.) Han tjänstgjorde i Harbin och lärde sig kinesiska av de manchuriska barnen. 1906 återvände han till Warszawa. Åren 1905–1912 var han anställd som barnläkare vid Berson- och Baumansjukhuset. I sitt arbete som läkare besökte han gärna de proletära delarna av staden och tog ofta bara symboliskt betalt av sina fattiga patienter, eller gav dem rentav pengar till mediciner. I stället krävde han desto högre arvoden av de mer välbeställda patienterna.
1907–1910 (eller 1911) vistades Korczak periodvis utomlands, i Berlin, Paris och London, där han vidareutbildade sig genom att gå på föreläsningar, praktisera på barnkliniker och besöka vårdinrättningar. Senare skrev Korczak att det var i London han fattade beslutet att inte skaffa sig någon egen familj för att helhjärtat kunna ”tjäna barnen och deras sak”. Under denna tid var han aktiv i samhällsfrågor, bland annat var han medlem i en förening för barnkolonier och deltog som ledare vid barnkolonier för judiska och polska barn. 1906 gav han ut boken Dziecko salonu (Salongens barn) som fick ett gott mottagande av både läsare och kritik. Tack vare böckernas popularitet blev Janusz Korczak vid denna tid en eftersökt barnläkare. 1909 blev han medlem av den judiska föreningen ”Pomoc dla Sierot” (Hjälp till föräldralösa) som några år senare byggde ett eget barnhem, ”Dom sierot” (De föräldralösas hus), där Korczak blev chef. Under första världskriget inkallades han åter till tsarens armé där han först blev läkare vid ett militärsjukhus i Ukraina och senare vid ett barnhem utanför Kiev. Efter avslutad militärtjänst tog han avsked som kapten och återvände 1918 till Warszawa. Efter att Polen utropat sin självständighet i november 1918 inkallades Korczak åter till armén, denna gång i den återfödda polska statens krigsmakt. Under det polsk-sovjetiska kriget 1919–1921 tjänstgjorde han på fältsjukhus i Łódź och Warszawa och befordrades till major.
Pedagogen Redan i sin ungdom var Janusz Korczak intresserad av pedagogik. Han påverkades av idéer och erfarenheter från den så kallade ”nya barnuppfostran”, av progressiva pedagogiska teorier hos till exempel John Dewey och av pedagoger som Degroly, Montessori, Pestalozzi, Spencer och Fröbel. Han kände också till Tolstojs pedagogiska tankar och underströk behovet av dialog med barnen.
Korczak skrev och föreläste om barnuppfostran och pedagogik, bland annat på flera polska universitet och lärarhögskolor. De egna erfarenheterna av ämnet kom från arbetet som privatlärare i ungdomen, tiden som social aktivist och arbetet med barnhemmen Dom Sierot och Nasz Dom (Vårt hus). Korczak talade för barnens frigörelse, självbestämmande och rättigheter. På hans barnhem tillämpades demokratiska principer, bland annat styrdes de till stor del av barnen själva. ”Ett barn förstår och resonerar som en vuxen – det saknar bara den vuxnes erfarenhetsbagage”, menade han.
”Mały Przegląd”, en tidning som gjordes av och för barn, var barnens eget forum. Tidningen var ett sätt att odla nya talanger och ett viktigt verktyg för assimilation av de judiska barnen, särskilt från ortodoxt religiösa familjer. Som läkare var Korczak för resocialisering och en komplex och modern omsorg om barn från samhällets marginaler. Ett barns plats var bland sina jämnåriga, ansåg han, inte i hemmets lugna vrå. Barnens tankar och framväxande åsikter skulle stötas och blötas mot andra så att de kunde genomgå en socialisationsprocess och förbereda sig för vuxenlivet. Hans strävan var att ge barnen en uppväxt fri från bekymmer - vilket inte betyder fri från plikter. Barnen skulle ges tillfälle att själva uppleva och förstå olika situationer och dra egna slutsatser för framtida bruk. ”Det finns inga barn – de är människor”, skrev han.
Alla barn som var hans patienter eller bodde på hans barnhem var hans egna barn, ansåg Janusz Korczak. Den inställningen genomsyrade allt han senare gjorde och tillät honom inte att till exempel behandla en liten grupp favoritelever bättre än andra. Korczak accepterade inte heller den traditionella, konservativa synen bland både kristna och judar på familjen som samhällets grundval.
Viktigaste pedagogiska idéer Korczaks viktigaste pedagogiska idéer var: Nej till våld, fysiskt såväl som psykiskt. Varken högre ålder eller högre position i samhällshierarkin ger rätt att utöva våld. Interaktiv uppfostran där vuxna och barn samverkar, vilket vidgar den klassiska definitionen av pedagogik. Barnet är en mänsklig varelse lika mycket som den vuxne Uppfostran ska ta hänsyn till varje barns individualitet Barnet känner själv bäst sina egna behov, strävanden och känslor och har rätten att bli lyssnad på av de vuxna. Barnet har rätt till respekt, till att inte veta och att misslyckas, till privatliv, egna åsikter och egendom. Barnets utvecklingsprocess måste erkännas som ett svårt arbete
Nutida syn på Korczak Janusz Korczak nämns ofta som föregångare till nutida pedagogiska inriktningar och hans tankar om barnens rättigheter är en utgångspunkt för många nutida skribenter. ”Reformera världen – det betyder att reformera uppfostran” - ansåg Korczak.
Korczak ses som en pionjär för den pedagogiska inriktning som i den anglosaxiska världen brukar kallas ”moral education” och på svenska ibland ”värdepedagogik”. Han skapade dock aldrig själv någon systematisk teori. De nyskapande idéerna byggde på hans egen praktik. Han var motståndare till doktriner i pedagogiken, även om han var väl orienterad i sin tids pedagogiska och psykologiska strömningar. Enligt Korczakmedarbetaren Igor Newerly identifierade sig Korczak inte med någon speciell politisk ideologi eller pedagogisk doktrin.
Trots detta pekar man alltså ofta på Korczak som föregångare till olika pedagogiska inriktningar. Lawrence Kohlberg hävdar att hans begrepp ”just community” (rättvis gemenskap) bygger på Korczaks praktik. Det har också sagts att Korczak och Paolo Freire har liknande åsikter om dialogpedagogik och demokrati i skolan. Anhängare till kärlekens pedagogik (”pedagogical love”) baserar sin teori på Korczaks modell för relationen mellan lärare och elev. Andra författare finner hos Korczak och Martin Buber början till inriktningen ”religiös uppfostran”. Även i de nutida principerna om ”normalisering och integrering” som grund för samhällets omsorger om förståndshandikappade går Korczaks idéer igen. Hans tankar om barnuppfostran hade inflytande på efterkrigstidens strävan till kodifiering av barnens rättigheter. Polen deltog aktivt i arbetet med Deklarationen om barnens rättigheter från 1959 och tog initiativ till Konventionen om barnens rättigheter som antogs av FN:s generalförsamling 1989.
Barnhemmen Tillsammans med Stefania Wilczyńska, som skulle förbli hans nära medarbetare ända till slutet, grundade Janusz Korczak Dom Sierot, ”De föräldralösas hus”. Det var ett hem för judiska barn i Warszawa som drevs av den judiska föreningen ”Hjälp till föräldralösa”. Dom Sierot låg vid nuvarande Jaktorowskagatan 6 i Warszawa. Hemmet öppnade i oktober 1912 och Korczak blev dess chef. Stefania Wilczyńska, kallad Fröken Stefa, blev föreståndare. Korczak var chef för barnhemmet i 30 år. I början av november 1940 flyttades barnhemmet till Warszawas getto enligt order från den tyska ockupationsmakten.
1919 öppnade Korczak en andra institution – Nasz Dom (Vårt hus), ett hem för icke-judiska barn. Han drev det tillsammans med läraren och pedagogen Maria Falska, som han lärt känna när han arbetade på ett barnhem i Ukraina. Samarbetet med Falska varade till 1936.
Även i Nasz Dom användes Korczaks nya pedagogiska metoder. Båda barnhemmen, avsedda för barn mellan 7 och 14 år, organiserades som självstyrande minisamhällen med egna institutioner som parlament, domstol, tidning, notarie, lånekassa och ett system för arbetsfördelning,.
För sin barnhemsverksamhet tilldelades Korczak 1926 Officerskorset av orden Polonia Restituta.
Författaren, skribenten, radiomannen Janusz Korczak debuterade 1896 i den satiriska veckotidningen Kolce (”Törnen”). Som läroverkselev kunde han inte officiellt medverka i pressen, därför skrev han under pseudonymen Hen. Senare använde han även andra synonymer som Hen-Ryk, Hagot, Gamle doktorn. Pseudonymen Janasz Korczak, senare ändrad till Janusz Korczak, kom från en roman av författaren J I Kraszewski. Första gången han använde den var 1898 när han skickade in en teaterpjäs till en dramatiktävling. Åren 1898–1901 skrev han i tidskriften Czytelnia dla Wszystkich (”Läsesal för alla”). Redan år 1900 använde han regelbundet namnet Janusz Korczak, även när han undertecknade privatbrev, men fortsatte också att skriva under de andra pseudonymerna. Exempelvis medarbetade han i Kolce som Hen-Ryk. 1904 började han skriva kåserier och redan året efter gavs hans samlade kåserier ut i bokform.