Tinnitus (av latinets tinnire, 'att ringa'Nationalencyklopedins ordbok) är en hörselsymtom som innebär att höra ljud utan någon extern ljudkälla (jämför hörselhallucination). Ibland används ordet öronsus, men få personer med tinnitus vill beskriva ljuden/oljuden de hör som "öronsus". Hur tinnitusljudet upplevs kan variera från person till person. Det kan förekomma i form av pipande, brusande eller ringande ljud.
Ungefär 2,3 % av den globala befolkningen påverkas av tinnitus med konsekvenser av sämre livskvalitet. I Stockholms län räknar man med mellan 50 000 och 70 000 människor som besväras av dessa ibland outhärdliga ljudförnimmelser som uppkommer efter felaktiga impulser mellan innerörat och hjärnan. Enligt American Tinnitus Association har tolv miljoner amerikaner tinnitus, en miljon har så svår tinnitus att det påverkar deras dagliga liv.
Tinnitus kan medföra sömnbesvär, koncentrationssvårigheter, irritation, ilska, oro, depressioner, huvudvärk, stress och trötthet. Prevalensen för ökade tinnitusbesvär tycks öka med åldern upp till cirka 70 år. Alla upplever tinnitus ibland, men för en del fortsätter ljuden att låta. Ljuden kan liknas vid fantomsmärta och i många fall är stress en bidragande faktor. Vissa människor kan tolerera ljuden med tiden, medan andra behöver mycket hjälp och stöd. Tinnitus förekommer i alla åldrar.
Orsaker och symtom Orsakerna till tinnitus kan vara många, men den vanligaste orsaken är bullerskador och ljudtrauman där hörseln har utsatts för starka ljud. Andra orsaker kan till exempel vara medicinering, hjärnskada, högt blodtryck och spända nack- eller käkmuskler. Andra faktorer som kan ge upphov till tinnitus är ökad vaxproduktion, åldersrelaterad hörselnedsättning, öroninfektioner, stress, psykiskt trauma samt skador på huvud och nacke. Man brukar dela in tinnitus i subjektiv (den vanligaste, som man hör själv) och objektiv (som även andra kan höra).
Flera komplexa mekanismer kan bidra till utvecklingen av tinnitus. Bland dessa återfinns vaskulära förändringar som påverkar blodtillförseln till innerörat (cochlean), neuroinflammatoriska processer samt metaboliska störningar. Vidare indikerar forskning att medicinska tillstånd relaterad till hjärt- och kärlsjukdomar inte bara kan öka risken för tinnitus utan även förvärra dess symtom.
Subjektiv tinnitus är även i många fall kopplat till en sensorineural hörselnedsättning, det vill säga en hörselskada sitter i innerörat eller i hörselnerven. Tinnitus kan låta på många olika sätt, det vanligaste är en pipande högfrekvent ton, men även brus- och väsande ljud. Vanliga besvär är sömnproblem, koncentrationssvårigheter och nedstämdhet. De flesta får dock inte några större besvär och kan sova som vanligt efter några månaders anpassning..
Primär eller sekundär tinnitus Tinnitus går att kategorisera utefter om den är primär eller sekundär. När den är primär så innebär det att det är svårt att definiera vad som är orsaken till patientens tinnitus även kallat för idiopatisk tinnitus. Vilket innebär tinnitus utan tydligt identifierbar orsak. När den är sekundär så är det motsatsen, dvs det går att hitta vad som är den underliggande orsaken bakom.
Tinnitus och stress Flera studier tyder på att stress kan ha ett samband med uppkomsten och upplevelsen av tinnitus. Självupplevd stress har i vissa fall visat sig öka risken för att utveckla tinnitus, särskilt vid långvarig psykologisk belastning.Hasson, D., Theorell, T., Benka Wallén, M., Leineweber, C., & Canlon, B. (2011). Stress and prevalence of hearing problems in the Swedish working population. BMC Public Health, 11, 130. https://doi.org/10.1186/1471-2458-11-130 Arbetsrelaterad stress har även kopplats till både hörselnedsättning och tinnitus.Hasson, D., Theorell, T., Benka Wallén, M., Leineweber, C., & Canlon, B. (2011). Stress and prevalence of hearing problems in the Swedish working population. BMC Public Health, 11, 130. https://doi.org/10.1186/1471-2458-11-130 Ett starkt samband mellan höga stressnivåer och tinnitus, både vad gäller förekomst och hur besvärlig den upplevs, har även observerats i koreanska befolkningsstudier.Kim, H. J., Lee, H. J., An, S. Y., Sim, S., Park, B., Kim, S. W., Lee, J. S., Hong, S. K., & Choi, H. G. (2015). Analysis of the prevalence and associated risk factors of tinnitus in adults. PLOS ONE, 10(5), e0127578. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0127578 En möjlig förklaring är att kroppens stressystem, särskilt HPA-axeln (hypotalamus–hypofys–binjure-axeln), påverkar hur hjärnan tolkar och bearbetar ljudsignaler.Patil, J. D., Alrashid, M. A., Eltabbakh, A., & Fredericks, S. (2023). The association between stress, emotional states, and tinnitus: a mini-review. Frontiers in Aging Neuroscience, 15, 1131979. https://doi.org/10.3389/fnagi.2023.1131979 Även emotionella tillstånd som ångest, oro och sömnsvårigheter har kopplats till förvärrade tinnitusbesvär.Probst, T., Pryss, R., Langguth, B., & Schlee, W. (2016). Emotional states as mediators between tinnitus loudness and tinnitus distress in daily life: Results from the “TrackYourTinnitus” application. Scientific Reports, 6, 20382. https://doi.org/10.1038/srep20382
Tinnitus och psykisk ohälsa Tinnitus är ett tillstånd där en individ upplever ljud som inte kommer från en yttre ljudkälla och som samvarierar med psykisk ohälsa, särskilt ångest och depression. Individer med tinnitus rapporterar oftast känslor av oro, nedstämdhet och ökad stressnivå i jämförelse med den allmänna befolkningen.
Depression och ångest har en stor inverkan på hur besvärlig tinnitus kan upplevas. Trots att dessa tillstånd inte orsakar tinnitus kan de däremot förstärka upplevelsen och bidra till ett ökat lidande i individens vardag . Dock finns det indikationer på att minskad ångest och depressiva symtom kan bidra till att tinnitus upplevs som mindre besvärande.Sambandet mellan tinnitus och psykisk ohälsa kan därför förstås som ömsesidigt, där tinnitus kan bidra till ökad psykisk ohälsa samtidigt som depression och ångest kan påverka hur påfrestande tinnitus upplevs. Detta har betydelse för behandling av tinnitus ,där insatser riktade mot mentalt välbefinnande kan vara en central del av att minimera tinnitus -relaterade besvär.
Fysiopatologiska förklaringsmodeller Mekanismerna bakom tinnitus är fortfarande inte fullt klarlagda . Flera teorier används för att förklara uppkomsten av tinnitus, eftersom ingen enskild modell kan förklara samtliga kliniska aspekter av tillståndet . Teorierna är därför inte nödvändigtvis ömsesidigt uteslutande. Bland de vanligaste modellerna finns den perifera modellen, den centrala modellen, den filtrerande modellen, den somatosensoriska modellen, den inflammatoriska modellen, synkronicitetsteorin, nätverksteorin samt habitueringsmodellen . Trots skillnader mellan modellerna involverar de flesta någon form av neural hyperaktivitet i centrala hörselbanor .
Den perifera modellen beskriver tinnitus som en följd av dysfunktion i det perifera hörselsystemet, exempelvis kokleära skador eller skador på hörselnerven. Den här dysfunktionen kan leda till abnormal spontan neural aktivitet som hjärnan felaktigt tolkar som ljud. Liknande kan perifer skada därmed utlösa tinnitus då prefontala kortex inte lyckas undertrycka den avvikande neurala aktiviteten. Den centrala modellen förklarar tinnitus som en kompensation av otillräcklig auditiv stimulering som uppstår på grund av förändringar i centrala hörselbanor och hörselcortex i temporalloben. Vidare föreslås att det även sker förändringar i icke-auditiva nätverk som exempelvis emotionella- och exekutiva nätverk. Evidens som stärker den centrala modellen är bland annat länken mellan hörselnedsättning och tinnitus , emellertid saknas förklaring till tinnitus som uppstår utan medföljande hörselnedsättning.
Den filtrerande modellen kan ses som en kombination av den perifera och centrala modellen och föreslår att tinnitus uppstår när inhibitoriska mekanismer i frontalloben inte effektivt filtrerar bort avvikande neural aktivitet innan den når medveten perception . Den somatosensoriska modellen efterliknar den centrala då den förklarar tinnitus som en konsekvens av ökad neural aktivitet i centrala hörselbanor, dock uppstår den ökad neurala aktiviteten av abnormala interaktioner mellan hörselsystemet och somatosensoriska system . Den inflammatoriska modellen använder neuroinflammation som förklaringsmodel, vilket är centrala nervsystemets respons mot skada, infektion och abnormal neural aktivitet . Synkronicitetsteorin förklarar tinnitus som en följd av ökad och abnorm neural synkronisering i hörselsystemet, däremot är det oklart i djurstudier om ökad synkronicitet eller om central gain är mer betydelsefullt för att skapa tinnitusljudet.
Nätverksteorin beskriver tinnitus som resultatet av förändrade kopplingar mellan auditoriska och icke-auditoriska neurala nätverk . Stöd för modellen kommer från observationer av avvikande neural aktivitet i hjärnområden kopplade till bland annat uppmärksamhet, minne och exekutiva funktioner .
Habitueringsmodellen är en psykologisk förklaringsmodell där tinnitus beskrivs som en process där uppmärksamhet och stress kan påverka hjärnans förmåga att habituera till tinnitusrelaterade signaler. Minskad habituering kan i sin tur leda till ökad medvetenhet om tinnitus, vilket ytterligare kan förstärka upplevelsen .
Ytterligare modeller baserade på perceptions- och prediktionsprocesser har också föreslagits. Dessa modeller beskriver att spontan aktivitet i subkortikala hörselbanor kan utgöra ett normalt förekommande neuralt signalbrus som vanligtvis inte når medveten perception . Andra modeller, såsom den perifera och centrala, föreslås påverka denna process genom att förändra signalens styrka eller precision, ofta beskrivet i termer av neural gain . Om signalens precision ökar tillräckligt kan den nå medveten perception, och uppmärksamhet på signalen kan i sin tur påverka hur den bearbetas över tid .
Historia
Tinnitus har alltid funnits som ett symptom på öronsjukdom så länge människan har förmått ge uttryck för sina upplevelser. De första skrivna uppgifterna om medicinsk behandling för tinnitus finns dokumenterat redan på Faraos tid, i Egypten och Mesopotamien. Den äldst bevarade egyptiska papyrusrullen om tinnitus heter Ebers papyrus och är från 16:e århundradet före Kristus. Där beskrivs behandling av tinnitus med en typ av olja som skulle hällas in i örat vid behandling av "förhäxat öra". I gamla assyriska medicinska skrifter, upptecknade på lertavlor, beskrivs flera viktiga droger som belladonna, opium och cannabis för tinnitus. I Corpus Hippocraticum varnas för att vid akuta sjukdomstillstånd ordinera laxativa medel för personer med tinnitus. Han menade att tinnitus kommer från blodådrorna.
Andra behandlingsmetoder för tinnitus under tidens gång har varit ordination av rävfett, oxgalla, bladlöss, sav från cederträd, rosenolja, honung, vinäger och vitt vin.
I den Gule Kejsarens bok från gamla Kina beskrivs hur Ginkgo Biloba har gynnsam inverkan på tinnitus och hur akupunktur i samverkan med Ginkgo Biloba förstärker behandlingen.
Empedokles (504–433 f.Kr.) från gamla Grekland, framhöll att tinnitus beror på obalans i organens vattenmetabolism. Enligt Aristoteles teori var tinnitus en vind som blivit kvar i örat och inte kunde komma ut. Den drabbade kunde vara förtrollad eller så hade han övernaturliga färdigheter. Utifrån den här teorin, försökte man ännu på 100-talet att bota tinnitus genom att borra hål i skallbenet för att släppa ut vinden ur örat (patienten dog oftast under operationen). Salerno och Montpellier universitet samlade på 1200-talet ett gediget medicinskt verk "Flos Medicinae Scholae Salerni" där man tar upp tinnitus som man ansåg vara ett örats och sinnets problem. En behandling var att dölja tinnitus med andra ljud.