Slaget vid Jankov var ett fältslag som ägde rum den 24 februari 1645 under trettioåriga kriget. Slaget var ett av krigets hårdaste och utkämpades mellan en svensk armé under Lennart Torstenssons befäl och en kejserlig under Melchior von Hatzfeldt, cirka 50 km sydöst om Prag.
Drabbningen slutade med svensk seger, till stor del beroende på Torstensons skicklighet som fältherre, samt det överlägsna svenska artilleriet. Den kejserliga armén led nära 60% förluster och bland de 4 000 krigsfångarna fanns Hatzfeldt själv.
Upptakt 1644 genomförde den svenske överbefälhavaren på kontinenten, Lennart Torstenson, ett framgångsrikt fälttåg i mellersta Tyskland, som kulminerade med segern över Matthias Gallas kejserliga armé vid Jüterbog den 23 november. Med Gallas trupper tillintetgjorda låg vägen sedan öppen mot den habsburgske kejsarens arvländer. Torstenson såg då sin chans att utföra en offensiv mot Wien för att avsluta kriget i svensk favör. För att kunna genomföra ett sådant drag behövde svenskarna emellertid hjälp från sina allierade, fransmännen och transsylvanerna. En transsylvansk armé under George I Rákóczi stod redan i Ungern samtidigt som franska trupper band upp kejserliga förband vid Rhen.
Fälttåget mot Böhmen Torstenson inledde offensiven i december samma år då hans trupper bröt in i Sachsen. Den svenska framryckningen oroade kejsar Ferdinand III som beordrade fältmarskalken Melchior von Hatzfeldt, vilken tidigare hade ersatt Gallas som befälhavare, att hejda Torstensons offensiv. Hatzfeldt utnyttjade höstregnen som försenat det svenska avancemanget, till att omorganisera sina styrkor. Genom att lösgöra förband från Ungern och Franken samt tillvarata spillrorna av Gallas armé lyckades han på tämligen kort tid få ihop 11 000 man. Till detta lades även 1 400 sachsiska soldater och 5 000 bayrare. Samtidigt hade Torstensons armé försvagats, 4.000 man under överste Helmut Wrangel hade lämnats kvar i Holstein vid uppbrottet och 8.000 man under generalmajor Hans Christoph von Königsmarck lämnades kvar i Sachsen för att trygga situationen där.
Trots det katolska kraftsamlingen valde Torstenson ändå att fortsätta framryckningen mot Böhmen i hopp att få till stånd ett avgörande slag. Kejsar Ferdinand hade samma tanke och beordrade Hatzfeldt att omgående gå svenskarna till mötes. Samlandet av trupper drog dock ut på tiden. I syfte att undsätta och kunna få stöd från Matthias Gallas' i Magdeburg inneslutna trupper ville Hatzfeldt vid årsskiftet 1644/1645 låta delar av den inte ännu samlade armén rycka in i Kursachsen. Kejsaren förbjöd dock detta då han ansåg det för riskabelt och befallde Hatzefeld att i stället fullfölja föreningen med Johann von Werths och Johann von Götzens trupper och att rådgöra med dessa om sina planer. Ett krigsråd höll i Pilsen 16 januari där förutom von Götzen och Hatzfeldt även Wenzel Eusebius von Lobkowitz som representant för kejsaren deltog. Här bestämdes att armén efter att ha samlat sig vid Pilsen skulle marschera norr över Eger genom Erzgebirge mot Kursachsen. Troligen var det Wenzel Eusebius von Lobkowitz som representant för kejsaren som var pådrivande i planen. Den måste dock överges sedan man fick rapporter om att svenskarna redan 17 januari korsat gränsen och gått in i Böhmen. Johann von Götzen hade ännu inte anlänt, man visste inte hur långt bort han befann sig och det ansågs som för farligt att fortsätta truppsamlingen i Pilsen, och man valde därför att dra sig tillbaka till Klattau. Därifrån kunde man snabbt gå mot svenskarna oavsett om de som man misstänkte skulle gå mot Prag, eller om de i stället skulle välja att gå mot Mähren. Beslutet ändrades dock på nytt, och Johann de Werth fick order att med de bayerska trupperna och det kejserliga rytteriet ur Hatzfeldts styrka marschera till Moldauthein. Visade Torstenson tecken att vilja gå mot Mähren, skulle de Werth fortsätta till Tábor. Kejsaren ingrep dock då han ansåg ett anfall mot Prag en större risk, och beordrade von Werth att med rytteriet marschera till Königsaal, medan fotfolket förlades runt Klattau. Johann von Götzen och Melchior von Hatzfeld kallades till kejsaren, som nu befann sig i Prag, och Johann von Götzen beordrades att med sina trupper marschera mot Prag, där kejsaren nu avsåg att samla trupperna.Slaget vid Jankow 1645-24/2-1945: En minnesskrift utarbetad och utgiven av försvarsstabens krigshistoriska avdelning
I början av januari 1645 förberedde sig Torstenson att bryta upp. Medan ett detachement under befäl av generalmajoren Johan Arnold von Goldstein ryckte fram och besatte passen vid Preßnitz och norr om Teplitz, vilket syns ha skett utan motstånd, samlades armén vid Zeitz. Den 9 januari anträddes marschen därifrån under befäl av generalmajor Arvid Wittenberg. Själv stannade Torstenson tillfälligt i Zeitz för att hålla krigsråd. Wittenberg tågade över Schmölln, Glauchau, Stollberg och Annaberg mot Pressnitzpasset. Marschen gick långsamt i den bergiga terrängen, och först 16 januari nådde armén området närmast söder om Erzgebirge. Särskilt var transporten av det tunga artilleriet på slädar besvärligt. Witteberg hade fått order om att stanna i området, där han besatte Kaaden och Saaz. Han hade dålig kunskap om var de kejserliga trupperna fanns och hur starka de var, och hade uppenbarligen fått order att försöka få fram information om det. 19 januari ryckte han med kavalleriet fram från sitt högkvarter i Priesen fem mil i riktning mot Pilsen i syfte att spana efter dem, men återvände 20 januari utan att ha funnit några spår av fienden. Några dagar senare fick han dock rapporter från några tillfångatagna kejserliga soldater, att kejserliga och bayerska trupper höll på att samlas mellan Pilsen och Klattau. Torstenson, som 21 januari anlänt till Kaaden och återtagit befälet över armén. Han beslutade nu att rycka fram för att möta de kejserliga där de förväntades vara. Ett plötsligt töväder med regn och översvämningar som bland annat förstörde bron över Eger vid Saaz tvingade dock Torstenson att avvakta med sina planer.
De kejserliga fortsatte samtidigt sitt samlande. Johann de Werth samlade sina egna och Hatzfeldts trupper samt de kursachsiska rytteriet vid Taus och marscherade över Klattau mot Moldauthein. 19 januari möttes han i Ellischau av kejsarens order om ändring av planerna. I enlighet med dessa lade han nu infanteriet runt Klattau och Schüttenhofen samt sydost om Schüttenhofen samt förde rytteriet mot Königsaal. Efter att ha infunnit sig hos kejsaren, lämnade Hatzfeldt Prag 25 januari varvid han förde med sig resterna av Gallas armé, nu med beslutet att samla alla sina trupper vid Dobris för att därefter marschera till Pilsen. Vid övergången av Moldaus biflod Beraun fördröjdes han dock en hel dag genom översvämning och islossning, och efter att ha väntat på honom en dag bröt von Werth upp och gick tillbaka till Schüttenhofen för att förena sig med sitt infanteri. Johann von Götzen fick först 25 januari order om samling vid Dobris och lämnade då Prag. Efter ett misslyckat försök att bygga en bro över Beraun gick han tillbaka genom Prag till Moldaus östra strand i syfte att gå korsa floden längre söderut. då även detta misslyckades, gick han 6 februari åter mot Prag där han korsade Moldau och lyckades sedan tövädret upphört och översvämningen minskat, ta sig över Beraun norr om Königsaal, varefter han nådde Breznitz, troligen 11 februari. Den 9 februari hade Hatzfeldt hållit krigsråd och hade beslutat att fortsätta få alla trupper i marsch mot Pilsen. Nu kom dock rapporter om att den svenska armén gått över Eger och ryckte söderut. Han blev därför osäker på om han skulle hinna samla sina trupper i Pilsen innan svenskarna kom fram, och beslutade därför att i stället marschera till Grünberg.
Då Torstenson den 8 februari på nya bror äntligen kunde korsa Eger, hade han fått rapporter av de Werths trupper befann sig i närheten av Klattau. I enlighet med sitt beslut att söka strid med fienden skyndade han nu att söka upp dessa. Hans snabba marsch på i bland mer än 40 kilometer om dagen visar att han ville nå de Werths trupper innan de hunnit få förstärkningar från Hatzfeldt. Efter att ha ryckt fram över Willomitz och Chiesch nådde hans armé 11 februari Tuschkau vid floden Mies. Här råkade man i strid med kejerliga bevakningtrupper, som dock drog sig tillbaka, sedan de lyckats förstöra bron över Mies. För att reparera denna och för att spana ut det befästa Pilsen låg Torstenson stilla följande dag. Utan att mötas av några utfall eller någon beskjutning från Pilsen fortsatte han 13 februari marschen över Dobrzan och Prestitz till Klattau, som nåddes redan 14 februari. Under vägen hade motstånd endast mött vid slottet Schwihau. Vid Klattau påträffades dock inte några kejserliga soldater. Nu fick Torstenson i stället rapport om att den kejserliga armén samma dag förenat sina trupper i Grünberg och nu gjordes redo för strid. Försöken att slå dess delar medan de ännu inte förenats hade alltså misslyckats. Torstenson var dock fortfarande fast besluten att tvinga fram ett avgörande genom ett slag.