Timring

Timmerknut leder hit. För knopen med samma namn, se Constrictor (knop) miniatyr|stående|Knutkedja (underhaksknutar) i timmervägg från Odalen, Norge.

Timring eller knuttimring är en äldre träbyggnadsteknik som i Norden är känd sedan 800-talet. Den äldsta bevarade timmerbyggnaden i Sverige är Granhults kyrka.Hantverket i gamla hus, sid 59 Tekniken har fått sitt namn av att man sammanfogar de stockar som bildar väggen i hörnen genom uthuggna hak, knutar. En timmerstomme består av timmerstockar som läggs horisontellt och staplas på varandra. Stockändarna förses med urtag och lägges i kryss så att de ligger i samma nivå i två parallella väggar, medan stockarna i de två mellanliggande väggarna ligger en halv stockhöjd högre. Fram till 1800-talets mitt var detta den vanligaste byggnadstekniken i stora delar av Sverige, både i städerna och på landsbygden. En förutsättning för knuttimring är god tillgång på barrträvirke, främst tall. I stora delar av södra Sverige, där det funnits tillgång till ek, har i stället skiftesverk varit den dominerande tekniken.

Knuttekniken miniatyr|Delarna i en timmerstomme: 1 syll, 2 halvsyll, 3 gåtspår, 4 dörröverslag, 5 röstmoder, 6 tupp, 7 rafter, 8 mittås, 9 tvärbjälke, 10 sidås, 11 väggband I hörnen (knutarna) skärs stockarna samman, vanligen med både underhak och överhak, som låser dem mot varandra, och gör så att de kommer att ligga dikt mot varandra i väggen. Ett lager av stockar runt huset kallas ett varv. Stockarna timras samman så att toppändarna i ena varvet pekar åt det ena hållet och i nästa varv åt det andra (rot‐topp). I annat fall kommer konstruktionen att luta. Det första varvet (syllvarvet) består av syllarna. I en välgjord timmerstomme skall alla syllarna ha samma höjd, och därför bör grundmuren alltså ligga en halv stockhöjd lägre under de två parallella syllarna som lägges ut först. Att använda halv stockhöjd på dessa syllar anses vara dåligt hantverk. Om grundmuren är jämnhög hela vägen runt, är det bättre att i stället låta de två korsande stockarna vara extra höga.

Timmer och stocktvärsnitt miniatyr|stående|Ett stocktvärsnitt från en väggtimmerstock av tall från ett hus i Dalarna byggt ca 1862. Utsidan till höger. Till knuttimring i Norden användes nästan uteslutande tall eller gran, som har långa och rakvuxna stammar. Gran är vanligen lösare i veden och har främst använts i byggnader där beständighet inte varit det viktigaste. Hur man sett på granvirket skiftar dock regionalt, och tätvuxet granvirke (undertryckt eller från myrkanter), kan vara rötbeständigtVar virket bättre förr? s. 23 ("Stålgran"). Bäst ansågs vinterhuggen så kallad kärnfuru vara, tätvuxet tallvirke med hög andel kärnved. Ibland skalade man också delar av stammen några år före byggnadstillfället, för att på så sätt få ett kådrikt, naturligt impregnerat virke. Sådant virke är mycket rötbeständigt. I vissa fall ströks tjära på knutarna för att ge dem längre hållbarhet. Om möjligt undveks vanligen träd som är kraftigt vridna, och vridna medurs (solvinda) eftersom sådant timmer riskerar att vrida sig när det torkar, och sitta snett i knuten och i värsta fall även öppna långdragetVar virket bättre förr? s. 33.

Byggnadstimmer bör om möjligt torka långsamt, gärna i flera år innan det bearbetas. Då får det små sprickor, som fördelar sig jämnt runt hela stammen. En snabbare torkning ger större och fulare sprickor. I synnerhet timmer som sågas eller bilas är känsligt för oönskad sprickbildning, eftersom sprickorna söker sig den kortaste vägen från märg till yta. Att bearbeta timret utan att låta det torka färdigt, leder till att stora sprickor bildas mitt på de plana stocksidorna, där det syns mest. Trots detta har man ofta timrat med rått virke, eftersom det dels är lättare att bearbeta sådant virke med yxa, dels inte alltid varit möjligt med sådan framförhållning som skulle krävas, för att kunna timra med vältorkat virke.

Väggar kan timras av rundtimmer eller av klovor (kluvna stockar), bilade eller sågade stockar med plan ut och/eller insida. Under medeltiden var både rundtimmer (ofta täljt med skavjärn) liksom ovaltäljt timmer vanligt. Syllstockarna gjordes ofta av extra tjocka stockar och bilades till likbent trapetsformat tvärsnitt. I nyare tid har det varit vanligt att de synliga sidorna på stocken planbilats, så att tvärsnittet på stocken blir i det närmaste åttkantigt. Modernt timmer levereras ofta färdigsågat, gärna med samma dimension i båda ändarna. Från slutet av 1800-talet kom den moderna sågverksindustrin att erbjuda maskingjort, hyvlat "timmer", med standardiserat tvärsnitt och försett med not i underkanten och fjäder i ovankanten. Sådant används främst i färdiga byggsatser.

Knuten Knuthalsen kallas den smalaste delen av stocken, som i en upptimrad konstruktion utgör själva krysset mellan de korsande stockarna. Den är normalt dold. Knuthalsen kan utformas på många olika sätt, allt ifrån en enkel V-formad rännknut till komplicerade sammanfogningar, som både gör konstruktionen stabil och förhindrar drag. Under medeltiden var det vanligt att man lät överhaket gå ända ner till märgen, så att halsen endast består av trä från den undre halvan av stocken. Denna knuttyp kallas rännknut eller överhaksknut. På enklare byggnader som exempelvis ängslador av rundtimmer utan långdrag (mossränna) användes denna knuttyp ännu under 1800-talet, och i åtminstone Dalarna användes den ännu under förra delen av 1700-talet även i byggnader med långdrag. Överhaksknutar med vertikala hak finns belagda från bland annat Bohuslän, Dalsland, Småland, Södermanland och Uppland och möjligen Dalarna. Under förra hälften av 1800-talet är de vanliga i Hälsingland och övre Norrland, men då endast i enklare byggnader.Arnstberg 1976, s. 102 f.

Under sen medeltid utvecklades tekniken och knuten blev mer sofistikerad, genom att urtag gjordes inte bara, som i rännknuten, på ovansidan av stocken, utan också på undersidan. Resultatet blir då en dubbelhaksknut eller en enkel- eller dubbelkattsknut. I en dubbelhaksknut är underhaket ungefär lika brett som överhaket, och överbryggar hela den underliggande stockens bredd. Enkel- och dubbelkattknutarna har en tröskel (betta) i träets längdriktning i överhaket, så att urtaget i underhaket blir smalare än stockbredden. Bettan kan ligga antingen mitt i haket (en så kallad dubbelkattsknut) eller i sidan av haket (enkelkattsknut). Ibland kombineras underhak och betta. Bruket av betta och underhak gjorde konstruktionen tätare och stadigare. I sådana knutar behålls märgen i knuthalsen och därigenom minskar också risken för att den övre delen av knutskallen skall lossna och ramla bort. Dubbelhaksknutar (liksom enkel- och dubbelkattknutar) görs genom att underhaket inpassas i motsvarande överhak på den underliggande stocken. Dubbelhaksknutar är tidigast kända från medeltid (raulandsknutning i Norge), men blev vanliga i nyare tid. Halsens tvärsnitt kan ha olika former, trekantigt, snett eller rakt fyrkantigt, sexkantigt, trapetsformat eller sammansatt. Lodräta knuthak anses ibland vara sämre, eftersom de kan öppna sig när timret torkar och krymper. Knutar med lodräta hak kom likväl på många håll efterhand att ta över efter de äldre sneda.

Halsningen Vissa knutar hugges så att de runda stocksidorna skär varandra helt precis, utan synliga huggmärken utanför knuten, men de flesta knutar bygger på att det först huggs halsningar på båda sidor av stocken, antingen på nedre delen av stocken, eller övre eller på båda. Under större delen av medeltiden används främst överhaksknutar med halsning på översidan av stocken, men från senmedeltid har dubbelhaksknutar som ger stabilare infästning huvudsakligen använts. På lador och andra uthusbyggnader har dock enklare halsningar kunnat utnyttjas.Knuttyper i Dalarna 1100-1900, artikel av Olle Homman i Dalarnas hembygdsbok 1964

Halsningarna skärs snett in i stocken såväl från knutsidan som från väggsidan, på både in och utsidan om stocken. Halsningarna från vardera sidan möts mitt i knuten, mitt för centrum på den korsande stocken. Såvida halsningarna läggs på såväl under som överdelen av stocksidorna får den del av stocken där knuten ska huggas ett sexkantigt tvärsnitt, som gör det lättare att mäta och märka ut var hugget ska läggas. Ibland förlängs dessa halsningar av dekorativa skäl vidare ut mot knutskallen och in på väggen.

Under 1800-talet, men i delar av Sverige även betydligt tidigare (exempelvis Kungsstugan i Örebro från 1500-taletLänsstyrelsen, byggnadsminnen: Kungsstugan (Läst 2008-08-19), nu i Wadköping), gjorde man stockarna plana på båda sidor, och sedan en motsvarande knut med raka hak. Denna utformning är den helt dominerande på de flesta bevarade timmerhus i mellersta Sverige ungefär upp till Leksand i Dalarna.

Knutskallen Den utstickande stockänden utanför knuten kallas knutskalle. På timmerhus från medeltiden fick knutskallen nästan alltid samma utseende som stocktvärsnittet – runda knutskallar till rundtimmer, och ovala till ovaltäljt timmer. Senare blev friheten att utforma knutskallen större, men timmermännen följde traditioner som varierade geografiskt och över tid. Formen på knutskallarna ger därför en ledtråd för att bestämma en byggnads ålder.Hantverket i gamla hus, sid 60 Under 1600- och 1700-talen kunde byggnader av rundtimmer få både runda knutskallar, eller avsmalnande ovala, fyrkantiga eller sexkantiga. Under främst 1800-talet, men i exempelvis Bergslagen, redan under 1600- och 1700-talen, blev det vanligt att timret slätbilades på båda sidor, varvid knutskallarna vanligen gjordes åttkantiga.

På en välgjord timmerbyggnad ska knutskallarna inte komma i beröring med varandra, och långdraget (mossrännan) ska inte fortsätta ut på knutskallarna. Knutskallarna är en känslig del av timmerbyggnaden, och särskilt om knuthalsarna är huggna ända in till märgen, är det vanligt att delar av knuten lossnar och faller av.

Slätknutar Under i synnerhet slutet av 1800-talet, blev det populärt att förse husen med brädpanel och då blev knutar utan knutskallar (slätknutar i form av laxknutar och även haklaxknutar) vanliga. Sådana knutar är dock kända långt tidigare, men då främst i byggnader med kyrklig anknytning. Exempelvis är den spånklädda tiondeboden i Ingatorp från 1220- eller 1230-talet laxknutad. Man övergick under tidigt 1900-tal på många håll till andra timmerkonstruktioner, exempelvis en form av skiftesverk eller genom att bygga med stående timmer. I många fall har man också sågat av knutskallar innan man klätt dem med brädor eller eternitplattor för att ge husen ett modernare utseende.

Upptimring Stockarna lägges "skavfötters" i respektive vägg, toppända över rotända, så att de olika stockhöjderna jämnas ut. För att förhindra att stockarna förskjuter sig i väggen, förbinds de med dymlingar minst var tredje meter. I röstena (gavelspetsarna) på byggnader utan eller med bara få takåsar hålls stockarna samman endast med sådana dymlingar. Dymlingar krävs också i anslutning till dörr och fönsteröppningar, särskilt om gåtarna är klena. Gåtarna (kallas också "svärd") var särskilt i äldre tid oftast mycket kraftiga. I äldre byggnader av enklare slag kan det dock ibland helt saknas dymlingar. Ovanför dymlingarna och över gåten bör det finnas plats, så att timret kan röra sig fritt och inte blir stående på dymlingen respektive gåten, när det krymper.Kyrka af trä, sid 122. Ett timmerhus sjunker ihop flera centimeter det första året på grund av att timret krymper vid uttorkning, vilket är viktigt att ta hänsyn till när dörrar och fönster monteras.

Timmer kan skarvas i knuten för en innervägg eller om det är nödvändigt även mellan knutar. I äldre tid användes ibland "blixtförband", sned skarv med en hake, som förhindrade att de båda stockändarna gled ifrån varandra. I modern timring används i stället förband med urtag och tapp. Man bör inte skarva två stockar som ligger på varandra, och på båda sidor om skarven bör det sitta en dymling.

Tätningen mellan stockarna