Viktoria av Storbritannien (), Alexandrina Victoria, född 24 maj 1819 på Kensington Palace i London, död 22 januari 1901 på Osborne House på Isle of Wight, var drottning av Förenade kungariket Storbritannien och Irland 1837–1901 samt kejsarinna av Indien 1876–1901. Hon var dotter till Edward av Kent och Viktoria av Sachsen-Coburg-Saalfeld, gift med Albert av Sachsen-Coburg-Gotha och mor till Edvard VII.
Viktoria regerade i över 63 år. Hon var den första brittiska monarken som även använde titeln kejsarinna av Indien. Hon blev den sista monarken av Huset Hannover; hennes efterträdare hörde till Huset Sachsen-Coburg-Gotha.
Under Viktorias tidiga regeringstid befästes Storbritanniens ställning som den kanske ledande stormakten och en lång relativt fredlig period kallad Pax Britannica rådde 1815–1914 i Europa och världen. Den viktorianska tiden var även höjdpunkten för den industriella revolutionen, en period av betydande sociala, ekonomiska och tekniska förändringar i Storbritannien. Ett annat inslag var den snabba expansionen av det Brittiska imperiet. Mot slutet av den viktorianska eran började dock Storbritanniens ledande ställning att försvagas, som resultat av bland annat USA:s, Tysklands och Japans snabba utveckling samt Storbritanniens begynnande industriella stagnation.
Uppväxt Viktorias far, hertigen av Kent och Strathearn, var Georg III:s fjärde son. Han, liksom andra av Georgs söner, gifte sig inte under ungdomen. Den äldste sonen, prinsen av Wales (den blivande Georg IV), gifte sig, men fick bara en dotter; Charlotte Augusta. Då hon avled 1817 gifte sig de kvarvarande sönerna till kung Georg III för att få arvingar (prinsen av Wales och hertigen av York var redan gifta, men levde inte med sina fruar). The Life and Times of Queen Victoria av Dorothy Marshall, s. 16
Hertigen av Kent och Strathearn gifte sig med Viktoria av Sachsen-Coburg-Saalfeld, syster till Charlottes änkling Leopold av Sachsen-Coburg-Saalfeld och änka efter Karl av Leiningen. Viktoria, parets enda barn, föddes på Kensington Palace i London 24 maj 1819. Hon döptes i kupolrummet i Kensington Palace 24 juni 1819 av Charles Manners-Sutton, ärkebiskop av Canterbury. Hennes gudföräldrar var prinsregenten, den ryske tsaren (hon fick sitt första namn, Alexandrina, till hans ära), Charlotte av Württemberg och änkehertiginnan av Sachsen-Coburg-Gotha. miniatyr|Prinsessan Viktoria som fyraåring.
Den unga prinsessan fick namnet Alexandrina Viktoria, men titulerades Hennes Kunglig Höghet Prinsessan av Kent, och kallades Drina inom familjen. Queen Victoria av Giles St. Aubyn, s. 11 Prinsessan Viktorias far avled av lunginflammation när hon var åtta månader gammal. Hennes farfar Georg III avled – blind och psykiskt sjuk – mindre än en vecka senare. Prinsessans farbror, prinsen av Wales, ärvde därefter kronan under namnet Georg IV.
Hon undervisades i tyska, engelska, italienska, grekiska, kinesiska, franska, aritmetik, musik och i favoritämnet historia. Victoria: A Biography av Christopher Hibbert, s. 13–15 Hennes lärare var kyrkoherden George Davys och guvernanten Louise Lehzen. Hibbert
Då prinsessan Viktoria av Kent var elva år avled hennes farbror Georg IV barnlös. Georg III:s andre son, hertigen av York, hade dött barnlös ett par år tidigare och tronen ärvdes av Georg III:s tredje son, Vilhelm IV av Storbritannien. Eftersom den nye kungen också var barnlös, blev den unga Viktoria närmaste arvinge till tronen. Då engelsk lag under denna tid inte ännu gjorde några undantag för barnregenter, skulle hon nominellt och formellt ha styrt riket som om hon vore vuxen (parlamentarismen gjorde dock att andra styrde i praktiken). För att undvika ett sådant scenario genomdrev parlamentet Regency Act 1831, där man fastslog att Viktorias mor hertiginnan av Kent och Strathearn skulle regera som förmyndare under drottningens omyndighetstid. Till skillnad från i tidigare fall skapade man inget råd för att begränsa förmyndarens makt.
Prinsessan Viktoria mötte sin blivande make Albert av Sachsen-Coburg-Gotha då hon var sexton år gammal. The Life and Times of Victoria av Dorothy Marshall, s. 60 Prins Albert var Viktorias kusin, hans far var bror till hennes mor. Prinsessans farbror Vilhelm IV ogillade partiet, men hans invändningar hindrade inte paret. Många forskare har menat att Prins Albert inte var förälskad i den unga Viktoria, utan att han gick in i förhållandet med henne för att öka sin sociala ställning av pliktkänsla mot sin familj. Oavsett Alberts ursprungliga anledning till att gifta sig med Viktoria kom det att bli ett mycket lyckligt äktenskap. Marshall, s. 76
Tidig regeringstid
miniatyr|Drottning Viktoria, den dag hon tillträdde tronen.
Vilhelm avled 71 år gammal tolv minuter över två på morgonen den 20 juni 1837 och Viktoria ärvde tronen. Queen Victoria av Giles St. Aubyn, s. 56 Den unga drottningen hade just fyllt arton år, så inget förmyndarskap behövdes. Enligt salisk lag (tysk och fransk romersk rätt) kunde inte en kvinna styra över kungariket Hannover, ett rike som hade delat monark med Storbritannien sedan 1714. Hannover gick alltså inte till Viktoria, utan till hennes farbror hertigen av Cumberland och Teviotdale, som blev Ernst August I av Hannover. Då den unga drottningen vid denna tid fortfarande var ogift och barnlös, blev Ernst August hennes presumtiva tronföljare fram till att hennes första barn föddes 1840. Victoria’s Daughters av Jerrold M. Packard, s. 14–15
Då Viktoria tillträdde tronen hade whigpartiet suttit i regeringsställning sedan 1830, utom i korta perioder. Whigs premiärminister Lord Melbourne, blev en betydelsefull person i den politiskt oerfarna drottningens liv och hon litade på hans råd. (Somliga kallade Viktoria ”Mrs Melbourne”. Victoria: A Biography av Christopher Hibbert, s. 44)
Melbourneministären blev dock inte långlivad vid makten; den blev allt mindre populär och hade stora svårigheter att styra de brittiska kolonierna. I Kanada mötte Storbritannien motstånd (se Upproren 1837) och i Jamaica hade den lagstiftande församlingen protesterat mot brittisk politik genom att inte instifta några lagar.
Drottningen gav därefter Sir Robert Peel, en torypolitiker, uppdraget att bilda en ny ministär, men drabbades av en kris som blev känd som the Bedchamber Crisis (Sängkammarkrisen). Vid denna tid var det brukligt att förordnanden i det kungliga hushållet baserades på politiska poster (alltså att premiärministern utsåg personer till hovet baserat på politisk tillhörighet). Många av drottningens hovdamer var hustrur till whigpolitiker, men Sir Robert Peel hade för avsikt att byta ut dem mot toryfruar. Viktoria vägrade, då hon betraktade många av dessa damer som personliga vänner snarare än medlemmar av en ceremoniell institution. Sir Robert Peel kände att han inte kunde regera under drottningens inskränkningar och lät Melbourne återinsättas på posten. Hibbert, s. 48
Äktenskap miniatyr|1840 gifte sig drottning Viktoria med prins Albert. Drottningen gifte sig med prins Albert 10 februari 1840 i det kungliga kapellet i St. James’s Palace; fyra dagar tidigare gav hon honom titeln His Royal Highness (Hans Kunglig Höghet). Prins Albert var allmänt känd som prinsgemål, även om han officiellt inte fick titeln förrän 1857. Prins Albert fick aldrig pärvärdighet. The Life and Times of Victoria av Dorothy Marshall, s. 72
Under Viktorias första graviditet försökte artonårige Edward Oxford Queen Victoria av Giles St. Aubyn, s. 161 att skjuta drottningen då hon åkte i en vagn tillsammans med Albert i London. Oxford sköt två gånger, men missade. Han anklagades för högförräderi, men friades på grund av sinnessjukdom. Hans åberopande ifrågasattes av många, de menade att Oxfords mordförsök baserades på en vilja att bli berömd. Många hävdade att det låg en chartistkonspiration bakom mordförsöket; andra menade att det kunnat vara en kupp av anhängare till kungen av Hannover. Konspirationsteorierna ledde till en våg av patriotism och lojalitet.
Skottdramat påverkade inte drottningens hälsa eller graviditet. Det kungliga parets första barn, Viktoria, föddes 21 november 1840. Åtta barn till skulle komma att födas under det mycket lyckliga äktenskapet mellan Viktoria och prins Albert. Albert var inte bara Viktorias partner utan även en betydelsefull politisk rådgivare, och ersatte Lord Melbourne som den dominerande personen i hennes liv. Efter att hon funnit en make var hon inte längre beroende av whigdamerna vid hovet för sällskap. Då whigpartiet under Melbournes ledning förlorade valet 1841 och ersattes av tories under Peels ledning, upprepades inte the Bedchamber Crisis. Viktoria fortsatte i hemlighet att korrespondera med Lord Melbourne, vars inflytande ständigt minskade samtidigt som prins Alberts ökade.
13 juni 1842 gjorde Viktoria sin första tågresa från Slough railway station (nära Windsor Castle) till Bishop’s Bridge, nära Paddington (i London), i en särskild kunglig vagn från Great Western Railway. Hon reste tillsammans med Albert och ingenjören Isambard Kingdom Brunel.
Tre mordförsök på drottningen inträffade under 1842. 29 maj i St. James’s Park avlossade John Francis en pistol mot drottningens vagn (troligen för att bli känd), men greps omedelbart av poliskonstapel William Trounce. St. Aubyn, s. 162 Francis dömdes för högförräderi, men dödsdomen omvandlades till deportering på livstid. Prins Albert ansåg att frikännandet av Oxford 1840 hade uppmuntrat till fler mordförsök. Den 3 juli, bara några dagar efter att Francis dom omvandlades, försökte John William Bean skjuta drottningen. St. Aubyn, s. 163 Hans vapen var visserligen inte laddat med annat än papper och tobak, men det ansågs ändock vara ett brott som kunde bestraffas med döden. Prins Albert ansåg att ett sådant straff skulle vara för hårt och uppmuntrade parlamentet att genomdriva en lag, vilken innebar att den som siktade med ett skjutvapen mot drottningen, anföll henne, slängde något på henne eller uppvisade ett skjutvapen eller något annat farligt vapen i hennes närhet i syfte att skrämma henne skulle bestraffas med sju års fängelse samt pryglas. Bean dömdes till arton månaders fängelse, men varken han eller någon annan som i framtiden brutit mot den lagen, har pryglats.
Tidig viktoriansk politik miniatyr|Viktoria på One Penny Black, världens första frimärke, 1840. Peels ministär stod inför en kris rörande hävandet av Corn Laws (spannmålslagarna). Många torypolitiker (även kända som de konservativa) var emot upphävandet, men vissa av dem, (”peeliterna”) och de flesta whigpolitiker stödde det. Peel avgick 1846, efter att parlamentet med knapp marginal gått med på att upphäva lagarna, och ersattes av Lord John Russell. Russells ministär ogillades av drottningen, fastän den bestod av whigpolitiker. Hon ogillade främst utrikesministern, Lord Palmerston, Queen Victoria av Giles St. Aubyn, s. 86–87 som ofta agerade utan att först ha rådgjort med kabinettet, premiärministern eller drottningen. 1849 framförde hon klagomål till Lord Russell om att Palmerston hade skickat officiella dokument till utländska ledare utan hennes kännedom. Hon upprepade sin protest 1850, men till ingen nytta. Lord Palmerston avsattes först 1851 då han hade givit Louis-Napoleon Bonapartes statskupp den brittiska regeringens godkännande utan att först ha diskuterat med premiärministern.