Romani (svenskt uttal eller romani i Svensk ordbok (SO). Svenska Akademien.) eller romani chib , ibland även romska (romani: řomani čhib, řomanes, med mera), är ett indoariskt språk som talas av romer. Som indoariskt språk har romani tillsammans med bland annat hindi, urdu, bengali och marathi sitt ursprung i det fornindoariska språket, vars mest kända varieteter är vediska och sanskrit. Det är det enda indoariska språket som huvudsakligen talas i Europa, men det har även talare i utvandrarpopulationer i Nord- och Sydamerika och i Australien.
Romani är ett av Sveriges officiella minoritetsspråk och har talats i Sverige sedan 1500-talet. Romani talas över hela världen och har många olika dialekter som inte alla är ömsesidigt begripliga. Antalet talare är svårt att uppskatta, men enligt romaniforskaren Yaron Matras vid Manchesters universitet kunde antalet år 2002 konservativt uppskattas till 3,5 miljoner i Europa och 500 000 i resten av världen, men det faktiska antalet talare kan vara mycket högre än så.
Namn Ordet řomani är formellt ett adjektiv (’romsk’) avlett av substantivet řom ’rom’. Adjektivet är böjt i femininum och utgör attribut till substantivet čhib ’tunga, språk’. Řomani čhib betyder således ”romskt språk” eller ”romernas språk”.
Romer själva använder olika ord för att tala om sitt språk, bland annat řomani čhib eller amari čhib ’vårt språk’, řomanes, ett adverb med betydelsen ’på ett romskt sätt’. Även namn avledningar av namn olika romska grupper används som namn på språket, till exempel med en genitivkonstruktion som lovarengi čhib ’lovararomernas språk’ om lovari, eller med en adverbavledning såsom sintitikes ’på ett sinte-romskt sätt’ om sinte.
På svenska används främst romani (chib) eller ibland romska för att tala om språket i stort. För att tala om specifika romanivarieteter används ofta namnet på gruppen som namn på språket, till exempel kelderash eller arli. Ord som resanderomani eller skandoromani används ibland som samlingsnamn på de varieteter som talas av resandefolket i Skandinavien. Ett äldre, numera nedsättande namn på svenska är zigenska.
Historia och klassificering Tidig romaniforskning Den äldsta källorna över romani är från 1500-talet; den första är 13 meningar med en översättning till engelska under rubriken Egipt speche i skriften The Fyrst Boke of the Introduction of Knowledge (1542) av Andrew Boorde. Från 1500-talet och 1600-talet finns enbart ett fåtal källor, och det är inte förrän på 1700-talet som romanikällorna ökar, efter att polisen i Västeuropa börjat intressera sig för minoriteter, resande och deras språk. I slutet av 1700-talet fastställde forskare romanins indoariska ursprung genom att jämföra den med andra språk och Johann Rüdiger publicerade en artikel 1777 med den första grammatiska beskrivningen av romani och en strukturell jämförelse med hindustani. Den moderna romska språkforskningen börjar med August Friedrich Potts komparativa grammatik och etymologiska ordbok från 1844–1845. I denna utgick Pott ifrån beskrivningar av många olika romanivarieter och fastställde språkets historia. Han identifierade också de olika lagren av lånord i romani, vilket gav insikter om romernas migrationshistoria från Indien till Europa. Potts arbete fick en efterträdare i Franc Miklošičs serie artiklar Über die Mundarten und die Wanderungen der Zigeuner Europas under 1870-talet som förfinade och kompletterade Potts verk. 1888 kom tidskriften Journal of the Gypsy Lore Society (sedan år 2000 Romani Studies). Ett annat tidigt viktigt arbete var John Sampsons Dialect of the Gypsies of Wales från 1926, som var ett stort arbete över walesisk romani, den västligaste romanivarieteten som nu är utdöd.
Föreuropeisk romani thumb|Karta över Indien och indoariska språkgrupper med centralindoariska språk i orange, nordvästindoariska språk i blått och dardiska språk i lila. Romani är inte representerat på kartan.
Eftersom de tidigaste källorna över romani är så pass sentida (1500-tal), kommer vetenskapens kännedom om romanin främst från jämförande språkforskning och språklig rekonstruktion. Genom att jämföra romanin med andra indoariska språk och med obesläktade språk som romer kommit i kontakt med, kan man dra slutsatser om språkets ursprung.
Vissa tidiga 1800-talsforskare ansåg att romanin hade sitt ursprung i nordvästra Indien. Detta eftersom romanin har en del konservativa fonologiska drag som delas med dardiska språk i detta område såsom kashmiri, och nordvästindoariska språk såsom sindhi. Dessa språk, i likhet med romanin, bevarar nämligen konsonantkluster såsom tr, dr och št, som assimilerats i andra indoariska grenar, jämför exempelvis fornindoariska pattra ’löv’ med medelindoariska patta, men romani patrin med bibehållet kluster. Jämför även fornindoariska mr̥ṣṭaḥ ’god, bra’ med medelindoariska miṭṭha, men romani mišto, samt fornindoariska drākṣa ’druva’ med hindis dākh men romanis drakh.
Redan 1926 visade dock Ralph Turner att romanins ursprung inte är i nordvästra Indien utan i centrala Indien. Romanin delar nämligen en rad fonologiska novationer med de centralindoariska språken. Dessa novationer är bland annat en övergång från stavelsebildande r̥ till vokal, antingen i eller u. Jämför till exempel fornindoariska mr̥ta ’död' med romanins mulo och hindins muā, ett annat centralindoariskt språk. En annan novation är övergången av konsonantklustret tv till pp. Det fornindoariska suffixet -itvan motsvaras på romani av -ip(p)en och på medelindoariska -ippaṇa, men av -ittan på nordvästindiska språk. Tabellen nedan visar utvecklingar av olika fornindosariska ljud och att romanis fonologiska novationer stämmer bäst överens med den centrala grenen, snarare än indoariska språk i nordväst.
+ Ljudutvecklingar i olika grenar av indoariska baserat på Fornindoariska Nordväst Sydväst Centrala Romani Öst Syd r̥ ri a i, u i, u a? a tv tt tt pp pp pp? tt? sm sp, ss mh? mh mh mh mh? kṣ c̣c̣h cch kkh kkh kkh cch? y- y- j- j- j- j- y-
Som nämnt ovan uppvisar dock romani ett antal arkaismer som delas med språken i nordväst, men inte med de centrala språken. Turner föreslår därför att romanins ursprung är i centrala Indien, men att dess talare migrerade till nordväst, och att centralmedelindiskans novationer ägde rum efter denna migration. Denna migration skulle på så sätt utgöra det första steget i den större migrationen mot Europa. Denna hypotes är rimlig enligt romaniforskaren Yaron Matras, eftersom romani delar ett antal novationer med språken i nordväst. Bland annat delar de ett nytt sätt att uttrycka dåtid: genom att foga enklitiska objektspronomen till participstammen, till exempel kerdjom ’jag gjorde’, kerdjas ’han/hon gjorde’ från tidigare *kerdo-jo-me ’gjord-av-mig’, respektive *kerdo-jo-se ’gjord-av-honom/henne’. Dardiska språk i nordväst som kashmiri och shina bildar nämligen dåtidsformer på samma sätt. Dessutom har romani genomgått förändringar som påverkat alla de indoariska språken i Indien i stort och som karakteriserar övergången från medelindoariska till nyindoariska. Dessa förändringar är exempelvis övergången av ett större kasussystem till ett tvåkasussystem med nominativ (subjekt) vs. oblik (objekt), till exempel romani raklo ’pojke’ (nominativ) vs. rakles ’pojke (oblik)’, jämför hindi laṛkā ’pojke (nominativ)’ vs. laṛke ’pojke’ (oblik). Romani har även i likhet med såväl hindi som kashmiri övergått från tre genus till två genus, maskulinum och femininum. Även reduceringen av konsonantkluster som rp och pt kan anföras som exempel; jämför fornindoariska sarpa ’orm’ och tapta ’varm, het’ med romani sap och tato.
Genom att jämföra romanins arkaismer och novationer med besläktade indoariska språk är slutsatsen att den tidigaste föreuropeiska romanin, urromanin, hade sitt ursprung i centrala Indien eftersom romanin delar en rad fonologiska novationer med de centralindoariska språken som ägde rum under övergången från fornindoariska till medelindoariska någon gång efter 500 f.Kr. Urromanin splittrades sedan från de centralindoariska språken, och talarna migrerade åt nordväst under första halvan av det första millenniet, bevisligen eftersom romanin inte delar mera sentida centrala novationer, men däremot vissa nordvästliga novationer. Urromanin hann dock genomgå dock en del av de förändringar som karakteriserar de nyindoariska språken, och slutsatsen är därför att talarna av urromani inte kan ha lämnat Indien förrän under indisk medeltid, möjligen under 700- eller 800-talet e.Kr.
Romanis relation till domari och lomavren Domari är ett annat indoariskt språk som talas av grupper av tidigare resandefolk i Mellanöstern och Nordafrika. Liksom romani har även domari sitt ursprung i centrala Indien och de båda språken delar många drag. Dessa drag är bland annat en serie äldre centralindoariska drag såsom övergången från r̥ > i, u; en serie konservativa drag gemensamt med nordvästindiska språk såsom bevarandet av många konsonantkluster, jämför bevarandet av dr- i domaris drak ’druva’ från fornindoariska drākṣa med romanis drakh men hindis dākh.
De båda språken delar även nordvästliga novationer såsom en ny dåtidsform som bildas genom att foga enklitiska objektspronomen till participstammar, men även morfologiska arkaismer som bibehållandet av konsonanter i presensändelser, jämför domaris kar-ami ’jag gör’ med romanis ker-av (från fornindoariska -ami), samt i oblikformer av substantiv: domari -as i singular, -an i plural; romani -es respektive -en som också bevaras i vissa dardiska språk som kashmiri.
På grund av dessa gemensamma drag ansågs domari och romani tidigare ha lämnat Indien som ett gemensamt språk och senare splittrats. Dock skiljer sig språken åt på vissa fonologiska, morfologiska och lexikala plan, och dessa skillnader har i senare forskning visat sig vara äldre än tidigare trott. Därför rör det sig snarare om två separata emigrationer med ursprung i centrala Indien mot nordöst och sedan västerut. Möjligen rör det sig mer om konvergent evolution än ett gemensamt ursprung.
Även lomavren, som är ett blandspråk mellan armeniska och ett indoariskt språk, är i sin indoariska del historiskt nära besläktat med såväl romani som domari. Alla tre språken delar många av de arkaismer som nämnts ovan för domari och romani, men skiljer sig åt vad gäller novationer som inträffat efter att språken splittrats från den centralindoariska gruppen. Möjligen rör sig språkens släktdrag i även i detta fall dels om ett gemensamt centralindiskt ursprung, dels möjligen om konvergens på grund av språkens liknande historia snarare än en faktisk gren inom indoariska språk.
Dessutom tycks själva namnen på gruppen och språket, řom, dom och lom, vara besläktade. Ursprunget är möjligen det indiska ordet ḍombā, som uppträder i vissa medeltida texter från Kashmir som ett namn på en lägre kast. Även i dag är ḍom namnet på en kast i olika delar av Indien som ofta ägnar sig åt olika yrken såsom smide, korgflätning, sotare, musiker, dansare med flera. Många nomadiska eller tidigare nomadiska grupper med ursprung i Indien delar dessutom ett ord för folk utanför gruppen; romani gadžo ’icke-rom’, domari kažža och lomavren kača. Detta ord delas dessutom med andra nomadgrupper i Indien, och har ofta en bibetydelse ’bofast’ eller ’bonde’ vilket tyder på att grupper med dessa ord identifierat sig som resande.
Tidig romani