Centerpartiet (C), även kallat Centern, är ett svenskt socialliberalt och grönt politiskt parti, som är ett av de nordiska agrarpartierna. Partiet grundades 1913 under namnet Bondeförbundet; namnbytet till Centerpartiet skedde 1958. Partiledare är sedan 2025 Elisabeth Thand Ringqvist.
Under 1930-, 1940- och 1950-talen ingick Centerpartiet i koalitionsregeringar ledda av Socialdemokraterna. Partiet har haft två statsministrar: Axel Pehrsson som ledde enpartiregeringen Pehrsson-Bramstorp under tre månader 1936 och Thorbjörn Fälldin som ledde borgerliga koalitionsregeringar mellan 1976 och 1978 och mellan 1979 och 1982. Senare ingick Centerpartiet tillsammans med Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna i regeringen Bildt mellan 1991 och 1994 och i Alliansregeringen mellan 2006 och 2014.
Ideologi Partiet var ursprungligen landsbygdsinriktat och ideologiskt konservativt i och med att man förespråkade sparsamhet med statens pengar. I takt med folkhemmets uppbyggnad, med urbanisering och landsbygdens avfolkning som följd, blev decentralisering partiets främsta ledord. Samtidigt tog liberala strömningar över i partiet och individen betonades. Sedan 2013 definierar partiet sin liberala ideologi som "social, decentralistisk och grön". Viktiga utgångspunkter för Centerpartiet är federalism och ett öppet samhälle med individen i fokus. Centerpartiet profilerar sig främst inom frågor som rör arbete och företagande, decentralisering och landsbygd, välfärd och miljö.
SVT:s vallokalsundersökning har bland annat frågat väljare i EU-valen hur de placerade sig själva på höger-vänsterskalan. År 2014 betraktade sig 65 procent av centerväljarna som höger, 27 procent som mitten och 8 procent som vänster. Fram till år 2024 minskade andelen som svarade höger till 34 procent samtidigt som andelen som såg sig själva som vänster ökade till 26 procent och mittenväljarna låg på 40 procent. Under de tio åren mellan 2014 och 2024 förändrades alltså centerväljarnas syn på sig själva från absolut övervägande höger till en svag dominans för mitten med ungefär lika stora grupper till höger och till vänster.
Historia
Förhistoria (1908–1913) Centerpartiet är ett av Sveriges äldsta partier och har sin historia i nordisk agrarianism. Förberedelsearbetet för att starta ett bondeparti påbörjades 1908, men det var först när Carl Berglund från Gimmene lät publicera sitt upprop Bröder låtom oss enas! i sin nya tidning Landsbygden som partiarbetet tog verklig fart. Det är därför som dagens Centerparti räknar dagen för publiceringen, den 1 december 1910 som sin födelsedag.
Grundandet (1913) Formellt bildades Centerpartiet först 1913 i Falköping, då som Bondeförbundet.
Oppositionsparti (1913–1936) Bondeförbundet gick samman med Jordbrukarnas Riksförbund 1921. Partiet bildades som en självständig och folklig politisk kraft inriktad på att föra landsbygdsbefolkningens talan. Före partiets bildande var landsbygdsborna politiskt splittrade och missgynnade i många avseenden. Partiet var ett intresseparti för bönderna och sökte att på olika vis gynna denna grupp.
1933 antogs ett nytt partiprogram där det bland annat stadgades:
Samma år, 1933, kom partiet överens med Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering om ett ekonomiskt krispaket, den så kallade "kohandeln". I utbyte mot prisregleringar på jordbruksvaror fick regeringen stöd för olika arbetsmarknadsåtgärder. 1936 kunde Bondeförbundet bilda en tremånadersregering.
Regeringsparti (1936–1945) Efter andrakammarvalet 1936 ingick partiet i en koalitionsregering med Socialdemokraterna. Bondeförbundets partiledare Axel Pehrsson-Bramstorp blev jordbruksminister, Janne Nilsson blev försvarsminister och Karl Gustaf Westman blev justitieminister. Partiet medverkade även i samlingsregeringen under andra världskriget.
miniatyr|vänster|Valaffisch från 1945: "Rättvisa åt landsbygden. Ingen dyrortsgruppering av skatteavdragen, folkpensionen, familjebidragen." Oppositionsparti (1945–1951) Efter krigsslutet upplöstes samlingsregeringen och Bondeförbundet blev åter ett oppositionsparti.
Regeringsparti (1951–1957) När väljarstödet för Socialdemokraterna sviktade några år efter andra världskriget sökte statsminister Tage Erlander stöd hos Bondeförbundet och ett regeringssamarbete kom till stånd 1951 efter Koreakrisens ekonomiska oroligheter. Ett villkor för samarbetet var att Socialdemokraterna lade socialiseringen åt sidan, som Bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund uttryckte det. Hedlund blev inrikesminister, Sam B. Norup blev jordbruksminister, Ivar Persson i Skabersjö blev ecklesiastikminister och Hjalmar Nilson i Spånstad blev konsultativt statsråd med ansvar för vägfrågor. I ATP-frågan formulerade Bondeförbundet/centerpartiet en egen linje: "personliga frivilliglinjen". Det var den enda linje som överlämnade makten över pensionssparandet åt individerna. Socialdemokraterna förespråkade en statskollektivistisk linje medan Högerpartiet och Folkpartiet förespråkade att arbetsmarknadens parter skulle avgöra. Pensionsfrågan ledde till att Bondeförbundet lämnade regeringen 1957.
Oppositionsparti (1957–1976) Partiet utvecklades från ett intresseparti för landsbygden till ett idéburet med decentralisering och miljöfrågor som ledstjärna. Partiledaren Hedlund genomdrev namnbytet till först Centerpartiet Bondeförbundet och sedan enbart Centerpartiet. I och med detta fjärmade sig partiet från Socialdemokraterna. Partibeteckningen var fram till omkring 1970 (cp) och därefter enbart (c). Enligt Språkrådets rekommendation skrivs numera partibeteckning (C) med stor bokstav.
miniatyr|Centerpolitikerna Antonsson, Fälldin och Söder 1972. Centerpartiet och Folkpartiet började 1962 att utveckla mittensamverkan, som kulminerade i ett försök till sammangående 1973. Hedlunds tydliga opposition mot Socialdemokraterna gav resultat och partiet växte i opinionen. Hedlunds efterträdare Thorbjörn Fälldin kunde leda partiet till att bli det största borgerliga i valet 1973.
År 1973, ett år efter att det första svenska kärnkraftverket i Oskarshamns kommun stod klart, väckte centerpartisten Birgitta Hambraeus kärnkraftsfrågan i en motion vid partiets riksstämma. Hon fick stöd av den kärnkraftsskeptiske nobelpristagaren i fysik, Hannes Alfvén, som också deltog vid stämman. Motståndet mot kärnkraft kom sedan att bli viktigt för Centerpartiet.
Regeringsparti (1976–1978, 1979–1982) Fälldin var tydlig motståndare till kärnkraft men när han efter valet 1976 bildade en trepartiregering tillsammans med Folkpartiet och Moderaterna tvingades han gå med på att ladda kärnkraftreaktorn Barsebäck 2. Oenigheten om kärnkraften ledde till regeringens avgång hösten 1978. Efter valet 1979 bildade Fälldin en ny trepartiregering.
I folkomröstningen 1980 tog Centerpartiet ställning för Linje 3, det vill säga man förespråkade fullständig avveckling av den svenska kärnkraften inom tio år. Det fanns länge en samsyn inom partiet kring kärnkraftspolitiken.Andersson, Mattias, Centerpartiet och kärnkraften, magisteruppsats, Karlstads universitet, 2009
Efter den skattepolitiska överenskommelse mellan Centerpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna som kom att kallas "den underbara natten" lämnade Moderaterna regeringen i maj 1981. Fälldin fick regera vidare tillsammans med Folkpartiet och denna regering fick bland annat ta hand om en grundstött sovjetisk ubåt, U 137, i oktober 1981 i Karlskrona.
Oppositionsparti (1982–1991) Efter valet 1982 befann sig partiet åter i opposition. Inför valet 1985 krävde Centerpartiet sänkt matmoms. Partiet hade också ett valtekniskt samarbete med KDS och de två partierna gick till val under namnet Centern. Valet gick dock dåligt och kritiken riktades mot partiledaren Fälldin som valde att avgå. Han efterträddes av Karin Söder, som blev Sveriges första kvinnliga partiledare för ett riksdagsparti. Hennes tid som partiledare blev dock kort; hon tvingades 1987 avgå av hälsoskäl, och efterträddes av Olof Johansson.
Regeringsparti (1991–1994) Centerpartiet medverkade i Carl Bildts regering 1991–1994. Som miljöminister hade Olof Johansson ansvaret för handläggningen av den då planerade Öresundsförbindelsen. När regeringen i juni 1994 beslöt att ge sitt tillstånd för projektet valde Johansson att lämna regeringen, men partiet kvarstod i koalitionen till slutet genom att övriga centerstatsråd stannade på sina poster.
Oppositionsparti (1994–2006) Mellan 1995 och 1998 samarbetade Centerpartiet med den socialdemokratiska regeringen Persson för att genomföra vissa ekonomiska reformer samt reformer för att förändra Sveriges försvar. När Johansson avgick sommaren 1998 efterträddes han av Lennart Daléus. Vid valet 1998 fick Centerpartiet ett stöd på drygt fem procent, det sämsta i partiets historia. I februari 2001 efterträddes Daléus av Maud Olofsson.
Alliansregeringen (2006–2014) Partiet medverkade i Allians för Sverige inför riksdagsvalet 2006 då de med 7,9 % av rösterna blev Sveriges tredje största parti och tillsammans med de tre andra partierna i alliansen lyckades genomföra ett regeringsskifte. Den 3 mars 2006 lanserade Maud Olofsson förslaget Ungdomsavtalet, som innebar att särskilda frivilliga avtal ska kunna gälla för nyanställning av unga upp till 26 år, där arbetsgivarna gavs möjlighet att säga upp ungdomar med omedelbar verkan under två år. Förslaget inspirerades av det franska contrat nouvelle embauche (CNE). Osynliga partiet protesterade mot förslaget genom bland annat fönsterkrossning och klotter.
Centerpartiet argumenterar under 2000-talet fortfarande mot kärnkraften som energikälla. Kärnkraften beskrivs som en långsiktigt ohållbar energikälla med ofrånkomliga risker för säkerhetsproblem. Centerpartiet är emot svensk uranbrytning och beskriver problemet med slutförvaring av kärnavfall. Däremot har kravet på en kärnkraftsavveckling strukits. Kärnkraften ger, enligt Centerpartiet, en stabil energiförsörjning och bör därför finnas kvar i den svenska energiförsörjningen, tills det att den kan ersättas med andra energislag. Centerpartiet anser att det är eftersträvansvärt att samarbete finns med andra partier i just energifrågor.Gröna visioner. Centerpartiets program för en miljödriven tillväxt, 2007 Centerpartiets ungdomsförbund var pådrivande bakom förändringen.Se till exempel Federley, F., "Nu måste vi sätta punkt för kärnkraftsmotståndet", Dagens Nyheter 2005-01-30 Centerkvinnorna, som tidigare såg kärnkraftsmotståndet som en kvinno- och fredsfråga, har däremot inte drivit kärnkraftsfrågan under 2000-talet. Intern kritik mot förändringen finns i Centerrörelsen, tydligast artikulerad av riksdagsledamoten Solveig Ternström som år 2010 lämnade partiet i protest. Centerpartiets förändring i kärnkraftsfrågan har bidragit till att en tung politisk fråga, som tidigare splittrat borgerliga koalitionsregeringar, försvann. Centerpartiet röstade 2010 för en lagändring som möjliggör att gamla kärnkraftsreaktorer ersätts med nya.
miniatyr|Annie Lööf i september 2011. Då Olofsson inför partistämman 2011 hade avböjt omval valdes Annie Lööf som ny partiledare för Centerpartiet den 23 september 2011.
Oppositionsparti (2014–2018), stödparti till S-regering (2018–2022) Efter riksdagsvalet 2014 blev partiet ett oppositionsparti mot regeringen Löfven I. Riksdagsvalet 2018 ledde till en oklar parlamentarisk situation. I januari 2019 resulterade förhandlingar i att regeringen Löfven II (bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet) tillträdde med stöd av Centerpartiet och Liberalerna, vilka sedan hade ett budgetsamarbete med regeringen. Detta reglerades i Januariavtalet.
Oppositionsparti (2022–) Efter att regeringen Kristersson år 2022 tillträde med stöd av Sverigedemokraterna har Centerpartiet varit ett oppositionsparti. Annie Lööf avgick 2023 och partiledare var sedan Muharrem Demirok (2023–2025), Anna-Karin Hatt (2025) och Elisabeth Thand Ringqvist (2025–).