Kyrkostaten (; , även eller ) var den världsliga stat som påven styrde över från 752 till 1870. Kyrkostatens territorium sträckte sig när det var som störst över vad som idag är mellersta Italien, från Tyrrenska havet i sydväst, till Adriatiska havet i nordöst, och var begränsat av Lombardiet i norr, av Modena och Toscana i väst och i sydöst av Kungariket Neapel. Kyrkostaten hade komplicerade relationer till Tysk-romerska riket, där maktkamper mellan kejsare och påve ständigt gjorde sig gällande. Från omkring 900-talet var dock Kyrkostaten självständig. Den heliga stolen hade ingen egen erkänd stat från 1870 fram till 1929, då Vatikanstaten erkändes.
Ibland avses med benämningen Kyrkostaten de så kallade "patrimonierna", påvens egendomar.
Geografi
Kyrkostaten var en självständig stat, som styrdes av påven och till 1859 sträckte sig som ett bälte över mellersta Italien. Det omfattade då 41 407 km² med 3 126 263 invånare (1857). Till Kyrkostaten hörde vidare enklaverna Benevento och Pontecorvo i Neapel samt, till 1791, Avignon och Comtat Venaissin i södra Frankrike. Vid kungariket Italiens upprättande 1861 minskades Kyrkostaten till ett område vid Tyrrenska havet med en area av 11 790 km² och 729 859 invånare (1869). 1870 införlivades även denna återstod med Kungariket Italien.Nordisk Familjebok, sp. 515–516
Historia Kyrkostatens ursprung miniatyr|vänster|stående|Petrus med nycklarna, detalj från Die vier Apostel av Albrecht Dürer (1526). Romarriket hade grundats på två föreställningar: kejsarens gudomlighet och att Rom skulle existera i evighet. När Rom föll för den västgotiske kung Alarik I på 400-talet rasade dessa föreställningar. På 300-talet växte kristendomen upp från en liten rörelse till en statsreligion i staten. Den hade enligt traditionen kommit dit med aposteln Petrus som Romersk-katolska kyrkan ser som sin grundare och som Kristi rättmätige efterföljare. För den romerska grenen av Kyrkan blev alltså Rom och inte Jerusalem religionens centrum. Därav kommer det latinska namnet på Kyrkostaten, Patrimonium Sancti Petri, vilket betecknar de egendomar och de landområden som tillhör Sankt Petrus.
Hos Paulus framträder tankar, särskilt i Romarbrevet, om att ingen överhöghet är överställd Gud. Detta ledde till en ambivalens i den tidiga kyrkan om hur församlingen skulle förhålla sig till den världsliga makten och dess lagar. Under den tiden framrädde kyrkoläraren Augustinus (354–430) med sitt verk De civitate Dei (Om Gudsstaten) i vilken han förfäktar idén att från Rom skulle världens frälsning utgå.
692 försökte kejsare Justinianus II förflytta påvestolen till Konstantinopel, men misslyckades; genom att Rom hamnade under bysantinskt styre kom emellertid påven att personifiera drömmen om Roms återvunna självständighet. Efter sju orientaliska påvar tillträdde romaren Gregorius II som påve 712. Romerska kyrkan och den östliga kristendomen började under samma tid gå skilda vägar, och katolikerna bildade en förening med karolingerna som senare skulle utgöra grunden för Tysk-romerska riket, vilket enligt många historiker utgör grunden till den västliga civilisationen.
Statens grundande miniatyr|stående|Pippin den lille. Som grundläggare av påvens världsliga makt framställdes under medeltiden felaktigt Konstantin den store på grund av ett förfalskat donationsbrev, sannolikt från 700-talets andra hälft. Emellertid förvärvade romerska kyrkan efter hand en betydande enskild jordegendom, och under påve Gregorius I (590–604) ägde den vidsträckta gods i Italiens skilda delar och även utom dess gränser. Samtidigt intog påven också politiskt en inflytelserik ställning i Italien. Framför allt gällde detta själva Rom med omnejd, hertigdömet Rom ("dukatet Rom"), som jämte andra delar av Italien lydde under östromerske kejsaren, men i mitten av 700-talet hotades av langobardernas angrepp.Nordisk Familjebok, sp. 516
Påven Stefan II (752–757) begärde då bistånd av frankernas konung Pippin den lille, som med hans företrädare Sakarias biträde 751 fråntagit den siste merovingiske konungen frankiska kronan. Av Stefan utnämndes nu Pippin till Patricius romanorum, och å sin sida tillförsäkrade denne påven myndighet över vissa områden som återerövrats från langobarderna, och tidigare varit bysantinska områden (754 och 756), nämligen Exarkatet, söder om Pos nedersta lopp, med det viktiga Ravenna, och Pentapolis (Rimini, Pesaro, Fano, Senigallia och Ancona, som dock inte kom i påvens hand vid detta tillfälle).
Genom denna Pippins donation kan Kyrkostaten anses grundlagd; påvens maktområde omfattade även dukatet Rom och ökades snart ytterligare med Faenza och Ferrara. De bysantinska makthavarna opponerade sig emot den nya alliansen och självständigheten, men pontifikatet svarade med att Bysans hade misslyckats med att uppfylla sina plikter i form av beskydd mot främmande makter, varmed dess suveränitet och jurisdiktion i området var upphävda enligt rättsliga principer.
Frankisk-romersk allians Vid langobardiska rikets fall förnyade Karl den store i Rom påsken 774 i bestämdare form Pippins avgivna löfte i Quiercy 754 att försvara romerska kyrkan och hävda dess rättigheter, varefter han påsken 781 likaledes i Rom bekräftade och ökade faderns donation till romerska stolen.
Härigenom blev dock inte påvarna självständiga furstar, fastän påvarna Stefan II och Hadrianus I (772–795) strävade därefter, liksom de också utan varaktig framgång sökte nya landförvärv (Spoleto med mera). Vad Pippin och Karl den store gav var frankiske konungens särskilda skydd och en viss självstyrelse, i dukatet Rom utvecklad redan under den föregående bysantinska tiden. Rom liksom Ravenna kvarstod till en tid formellt under östromersk överhöghet (till omkring 774 eller 781) och övergick från denna omedelbart under frankisk (enligt annan åsikt dock först 795–800 under påve Leo III). Från sin kejsarkröning 25 december 800 hävdade Karl den store fullt ut en suveräns rättigheter i Rom: han mottog trohetsed av romerska folket och påven, slog mynt och utövade högsta domsmakten. Kyrkostaten skulle av den anledningen senare ingå i Heliga romerska riket av tysk nation, om än förhållandena mellan den andliga och den världsliga makten skulle ta sig uttryck i konflikter.
Vid karolingiska husets förfall och saracenernas angrepp vann påvarna större självständighet, särskilt Nicolaus I (858–867); från slutet av 800-talet förföll även påvemakten under adelsätternas fejder, och makten i Rom tillföll under 900-talets förra del två kvinnor, Teodora och hennes dotter Marozia, samt den senares son Alberic II av Spoleto (död 954).Nordisk Familjebok, sp. 516–517 955 valdes Alberics sjuttonårige son till påve, med namnet Johannes XII, och i honom kombinerades för första gången den världsliga och den andliga makten i en person.Schnürer
Självständighet Påve Johannes XII nödgades dock söka militärt bistånd för att försvara sina territorier, och då steg Otto I fram. Efter dennes kejsarkröning 962, återupprättade denne förste tysk-romerske kejsare påvedömet med Diploma Ottonianum, men gjorde också kejsarens överhöghet återigen gällande; han förnyade också de karolingiska donationerna, som dock inte kom påvarna till godo i hela sitt omfång; fastmer övergick Exarkatet till ärkebiskoparna av Ravenna. I mitten av 1000-talet var påvarnas världsliga makt inskränkt till Rom och omnejd.Nordisk Familjebok, sp. 517
Påve Leo IX förvärvade emellertid 1051–1052 Benevento, och Nikolaus II (1058–1061) lade grunden till påvestolens länshöghet över konungariket Sicilien genom sina förbindelser med de normandiske furstarna Robert Guiscard och Rikard. Markgrevinnan Matilda av Toscana testamenterade sina vidsträckta besittningar till påvestolen, som dock av kejsar Henrik V vid hennes död 1115 indrogs till kronan och förblev föremål för tvist mellan påvar och kejsare, vid sidan av investiturstriden, även sedan freden i Venezia 1177 erkänt påvens välde över det egentliga Patrimonium Sancti Petri (mellan Acquapendente och Ceperano). miniatyr|Kyrkostaten, markerad i gult, år 1084 Efter kejsar Henrik VI:s död 1197 begagnade sig påve Innocentius III av den tyska tronstriden för att återställa Kyrkostaten som hotades av upplösning: kejsar Otto IV erkände 1201 och 1209 som Patrimonium Sancti Petri påvligt område (i norr till Radicofanti i Toscana), Exarkatet, Pentapolis, Ancona, hertigdömet Spoleto, grevskapet Bertinoro och Matildiska arvet. Den följande striden mellan påvedömet och de sista Hohenstauferna slutade med det förras seger (1266–1268); kejsar Rudolf av Habsburg erkände som tysk konung påvens självständighet (1274) varmed stora interregnum fick sitt slut.
Under återstoden av medeltiden skulle emellertid motsättningen mellan den världsliga makten med dess rättssystem, och Gudsstaten och Guds lag fortgå, och skulle komma att dela skolastikerna i två läger, med Marsilius från Padua å den världsliga maktens sida, och Thomas av Aquino å den teokratiska. När Dante skrev sin Monarchia till den världsliga maktens försvar var frågan ännu så kontroversiell att boken förbjöds, och likaså den senare Niccolò Machiavelli med dennes Fursten tog parti för republiken som statsskick. I samband med detta, under renässansen och upplysningen, sekulariserades vetenskapen, varigenom kristendomen förlorade en del av sin makt till universiteten, och därmed minskade stödet från de lärde i samhället.
Relation till Tysk-romerska riket miniatyr|vänster|Ecklesiastiska territorier i Centraleuropa 1648 Tysk–romerska riket var ett imperium som bestod av hertigdömen och furstendömen vilka regerades av en kejsare; denne var tvungen att erkännas och bli krönt i Rom av påven till Kung av Rom. Bortsett från territorierna i nuvarande Italien och Frankrike, ägde Kyrkan dessutom mycket mark i Centraleuropa, över vilket påvligt tillsatta biskopar styrde som furstbiskopar, med både världslig och andlig makt över sina jurisdiktioner. Sådana områden var till exempel Köln, Trier och Mainz.
Påvarnas babyloniska fångenskap miniatyr|Påvarnas palats i Avignon Kyrkostaten var 1274 fullständigt oberoende av tysk-romerska riket och tillika mellersta Italiens största stat; men påvarnas välde inom Kyrkostatens gränser var därmed ingalunda tryggat. De flesta städerna var nästan enbart nominellt underdåniga och behärskades i verkligheten av adliga herrar eller styrde sig själva som republiker. Ytterligare försvagades påvarnas makt, sedan de 1305 tagit sin bostad i Frankrike, där de sedan 1273 ägde Venaissin och 1348 genom köp förvärvade kurians nya säte, Avignon. I själva Rom kämpade inbördes adelsätterna (Colonna, Orsini, Frangipane m.fl.), och Cola di Rienzo gjorde 1347 ett försök att återställa den gamla romerska republiken. Kort därefter lyckades väl den spanske kardinalen Gil Álvarez de Albornoz att för en tid upprätta påvens makt i Kyrkostaten (1353–1367); från honom stammar även en lagbok, de så kallade Constitutiones Aegidiance (1357); men hans övriga verk ägde inte länge bestånd. Visserligen återvände påve Gregorius XI till Rom 1377, men redan 1378 utbröt den stora schismen, som åter skakade påvestolens världsliga makt, på samma gång som den skadade dess andliga anseende.
Åter i Rom miniatyr|vänster|Påve Julius II:s mynt 1408 erövrades Kyrkostaten av kung Ladislaus av Neapel, som dock fördrevs från Rom följande år. Långvariga strider följde, och först Martin V, som 1417 valdes till påve på konciliet i Konstanz och 1420 höll sitt intåg i Rom, lyckades återställa kyrkans enhet och påvestaten, som dock även nu bara till namnet bildade en enhet. Påve Paul II (1464–1471) uppträdde med kraft mot småtyrannerna, men ogynnsamt verkade från 1470-talet påvarna Sixtus IV:s och Alexander VI:s nepotism. Det furstendöme, som Alexanders son Cesare Borgia sedan 1499 bildat i Romagna, indrogs emellertid 1504 till påvestolen av Julius II (1503–1513).Nordisk Familjebok, sp. 517–518