Nötväckor (Sittidae) är en familj fåglar inom ordningen tättingar. Familjen omfattar det enda släktet Sitta med ett tjugotal arter. De kännetecknas av stora huvuden, korta stjärtar och kraftiga näbbar och fötter. Nötväckor tillkännager sitt revir med högljudda, enkla sånger. De flesta arterna har grå eller blåaktiga ovansidor och ett svart ögonband.
De flesta nötväckor häckar i de tempererade eller bergiga skogsområdena på Norra halvklotet, men två arter har anpassat sig till klippiga miljöer i de varmare och torrare områdena i Eurasien. Den största mångfalden finns dock i Sydasien, och likheter mellan arterna har gjort det svårt att identifiera distinkta arter. Alla medlemmar av släktet häckar i hålor eller skrevor. De flesta arterna är stannfåglar och bor i samma miljö hela året, men den nordamerikanska rödbröstad nötväcka flyttar till varmare områden på vintern. Några arter av nötväckor har begränsade utbredningar och hotas av avskogning.
Nötväckor är allätare och äter mestadels insekter, nötter och frön. De födosöker efter insekter som är gömda i eller under bark genom att klättra längs trädstammar och grenar, ibland upp och ner. De födosöker inom sina revir när de häckar, men kan ansluta sig till flockar av olika arter vid andra tidpunkter. Deras vana att kila fast en stor bit föda i en spricka för att sedan hacka på den med sina starka näbbar har givit upphov till gruppens namn på svenska med flera språk.
Taxonomi och namn Historiskt sett har ett antal olika arter med liknande morfologi placerats i familjen, men DNA-studier har senare avslöjat att likheterna utformats efter liknande ekologisk nisch snarare än släktskap. Klättervangan på Madagaskar och sittellorna i Australien och Nya Guinea placerades tidigare i familjen nötväckor på grund av likheter i utseende och beteende, men de är inte nära besläktade. Likheterna uppkom genom konvergent evolution för att fylla en ekologisk nisch.Harrap & Quinn (1996) s16–17 "Family Introduction"
Även borträknat dessa arter råder det diskussion om vilka som ska inkluderas i familjen. Murkryparen befinner sig morfologiskt mellan nötväckorna och trädkryparna, men dess fjäderdräkt inklusive formen och mönstret på dess stjärt tyder på att den befinner sig närmare trädkryparna. Numera separeras murkryparen till den egna familjen Tichodromadidae, men dess taxonomiska ställning har inte avgjorts fullständigt.
Likaså intar de numera två arterna fläckkrypare, Salpornis (tidigare behandlade som en och samma art) en mellanposition mellan nötväckor och trädkrypare, där de i fjäderdräkten är kryptiskt tecknade likt de senare men saknar deras styva stjärtfjädrar och påminner på så vis mer om nötväckor i kroppsformen. Flera genetiska studierJohansson, U.S., J. Fjeldså, and C.K. Bowie (2008b), Phylogenetic relationships within Passerida (Aves: Passeriformes): A review and a new molecular phylogeny based on three nuclear intron markers, Mol. Phylogenet. Evol. 48, 858-876.Zhao, M., P. Alström, U. Olsson, Y. Qu, and F. Lei (2016b), Phylogenetic position of the Wallcreeper Tichodroma muraria, J. Ornithol. 157, 913-918. visar på motsägande resultat vad gäller Salpornis placering, medan en studie från 2017F. K. Barker (2017), Molecular Phylogenetics of the Wrens and Allies (Passeriformes: Certhioidea), with Comments on the Relationships of Ferminia, Amer. Mus. Novitates 3887, 1-28. placerar dem trots allt bland trädkryparna. Bland de större internationella taxonomiska auktoriteterna råder ingen konsensus, där vissa för dem till CerthiidaeClements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.2). doi : 10.14344/IOC.ML.8.2. och andra till SittidaeDickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K. .
Släktets namn Sitta (Linné 1758) (latin)
har härletts från sittē, det gammalgrekiska namnet på denna fågel. Ordet nötväcka syftar på att vissa arter har benägenheten att kila fast bitar av föda i en spricka och hacka på föremålet med sina starka näbbar. Väcka är ett verb som förekommer i svenska dialekter med betydelsen "hugga spånor ur furuträ".Svenska Akademiens ordbok: nötväcka
Vissa taxonomer placerar nötväckorna och trädkryparna i en större grupp tillsammans med gärdsmygar och myggsnappare. Denna överfamilj, Certhioidea, stöds av fylogenetiska undersökningar där man studerat mitokondrie- och cellkärne-DNA, och bildar en systerklad till överfamiljen Sylvioidea inom tättingarna. Cracraft, J.; Barker, F. Keith; Braun, M. J.; Harshman, J.; Dyke, G.; Feinstein, J.; Stanley, S.; Cibois, A.; Schikler, P.; Beresford, P.; García-Moreno, J.; Sorenson, M. D.; Yuri, T.; Mindell. D. P. (2004) "Phylogenetic relationships among modern birds (Neornithes): Toward an avian tree of life." s468–489 i Assembling the tree of life (J. Cracraft och M. J. Donoghue, red.). Oxford University Press, New York. Den fossila dokumentationen för denna grupp begränsas till ett fotben från en fågel från tidig miocen från Bayern, Certhiops rummeli, som har identifierats som en utdöd medlem av kladen Certhioidea.
Förhållandena mellan de olika taxonen inom familjen har tidigare varit under diskussion. En genomgång av asiatiska nötväckor från 2006 antydde att det fortfarande finns olösta problem i nötväckornas taxonomi och föreslog en uppdelning av släktet Sitta. Detta förslag skulle flytta de röd- och gulnäbbade sydasiatiska arterna (rödnäbbad nötväcka, gulnäbbad nötväcka och filippinnötväcka) till ett nytt släkte, skapa ett tredje släkte för blånötväckan, och möjligen ett fjärde för praktnötväckan. En DNA-studie från 2014 har kastat nytt ljus över släktskapen arterna emellan. Familjen kan delas upp i fem klader enligt följande, varje klad systerart till resten av familjen: De vitkindade asiatiska arterna sichuannötväcka och vitkindad nötväcka är basala i familjen. Därefter bildar den amerikanska arten vitbröstad nötväcka och den hotade asiatiska jättenötväckan ett oväntat par. Den största kladen består av klippnötväcka och nötväcka med släktingar, alla förekommande i Europa och Asien En liten klad med de sydasiatiska röd- och gulnäbbade arterna samt blånötväcka (se ovan) En grupp med mycket små nötväckor i både Nordamerika, Europa och Asien, flera av dem med mycket begränsad utbredning.
Inom dessa grupper har artgränserna historiskt varit svårdefinierbara. Den sista kladen består av arter som rödbröstad nötväcka, korsikansk nötväcka och kinesisk nötväcka med häckningsområden på tusentals kilometers avstånd från varandra, men som är likartade i val av miljö, utseende och sång. Dessa ansågs tidigare utgöra en art, men uppdelas nu vanligen i treHarrap & Quinn (1996) s12–13 "Species limits" och utgör en överart tillsammans med turknötväcka och kabylnötväcka. Ovanligt nog för nötväckor gräver alla fem arterna ut sina egna bon.
Nötväckan ansågs traditionellt ingå i en överart tillsammans med naganötväckan, kashmirnötväckan och kastanjenötväckan som ersätter varandra geografiskt över Asien. Den senare har dock delats upp i två eller tre arter: kastanjenötväcka, kanelnötväcka och ofta även burmanötväcka. Undersökningar av mitokondrie-DNA har visat att den vitbröstade nordliga underarten av nötväcka, S. (europea) arctica, är särpräglad och urskiljs numera oftast som egen art, jakutisk nötväcka.
2016 urskilde även Birdlife International och IUCN den i Bahamas förekommande underarten av brunhuvad nötväcka, insularis, som en egen art, "bahamanötväcka".
Bortsett från det senaste tillskottet av jakutisk nötväcka samt "bahamanötväckan" råder det dock idag i stort sett konsensus mellan ledande internationella taxonomiska auktoriteter om artgränserna i familjen.
Beskrivning right|thumb|
Nötväckorna är kompakta tättingar med en distinkt form som gör dem lätta att känna igen. De har stora huvuden, korta ben, komprimerade vingar och korta fyrkantiga stjärtar med 12 fjädrar. De har långa, kraftiga sylformade näbbar och starka tår med långa klor. Nötväckor har blågrå ryggar (lila-blå hos vissa asiatiska arter, som också har röda eller gula näbbar) och vita undersidor, vilka är varierande färgade i mattgult, orange, rödaktigt eller lila. Markeringarna på huvudet varierar mellan arter, men en lång svart ögonstrimma, med kontrasterande vitt ögonbrynsstreck, mörk panna och svartaktig hjässa är vanliga. Könen ser likartade ut, men kan skilja sig i färgningen av undersidan, särskilt på de bakre sidorna och under stjärten. Juvenila fåglar och fåglar under ett år kan vara nästan omöjliga att skilja från vuxna.
Nötväckor varierar i storlek, från den stora jättenötväckan, på 195 mm och 36–47 gram, till den lilla brunhuvade nötväckan och ponderosanötväckan, som båda är runt 100 mm långa och väger omkring 10 g.
En av egenheterna bland familjens arter är att de har förmågan att klättra nedför trädstammar med huvudet nedåt och även på undersidan av grenar.
Nötväckor är mycket högljudda och använder en samling olika visslingar, drillar och rop. Deras häckningssång tenderar att vara enkel och ofta identisk med deras kontaktläten men med längre varaktighet. Rödbröstad nötväcka, som samexisterar med amerikansk talltita genom stora delar av sitt utbredningsområde, har förmåga att förstå den senare artens läten. Amerikansk talltita har diskreta variationer i sina läten som befordrar information om storlek och risk för potentiella predatorer. Många fåglar känner igen de enkla varningsläten som framställs av andra arter, men rödbröstade nötväckan har förmåga att tolka amerikansk talltitas detaljerade variationer och att svara på lämpligt sätt.
Arter Mångfalden av arter inom familjen är störst i södra Asien (möjligen familjens ursprungliga hem), men den har företrädare över stora delar av norra halvklotet. De arter av nötväckor som för närvarande erkänns visas i tabellen nedan, i systematisk ordning efter Pasquet et al 2014.Pasquet, E., F.K. Barker, J. Martens, A. Tillier, C. Cruaud, and A. Cibois (2014), Evolution within the nuthatches (Sittidae: Aves, Passeriformes): molecular phylogeny, biogeography, and ecological perspectives, J. Ornith. 155, 755-765.