miniatyr|En medeltida älskare som besöker sin dam. Codex Manesse, 1300-talet.

Ett utomäktenskapligt förhållande innebär att en person har en sexuell relation med (är sexpartner till) en annan person utan att vara gift med denna. Synen på utomäktenskapliga förhållanden har varierat mycket beroende på epok, kultur och även med de inblandades civilstånd och könstillhörighet. Generellt sett har det varit mer accepterat i de flesta kulturer för en man att ha ett utomäktenskapligt förhållande än för en kvinna, oavsett civilstånd. I modern tid är utomäktenskapliga förhållanden normala i de flesta västerländska länder, och tillfälliga sexuella förbindelser är mer eller mindre normaliserat

Definitioner Sexuellt umgänge utanför äktenskapet, det vill säga äktenskapsbrott, kallades med ett äldre ord för hor och en äktenskapsbryterska eller älskarinna således för hora, en äktenskapsbrytare eller älskare för horkarl. I Bibeln nämns den babyloniska horan eller babyloniska skökan, vilket är en symbol, i Uppenbarelseboken.

En man som har en utomäktenskaplig relation med en annan (gift) man eller kvinna kallas älskare, men älskare kan också syfta på vilken man som helst i sexuellt avseende. Den kvinnliga motsvarigheten benämns älskarinna.

I dag används begreppen huvudsakligen om personer som har en utomäktenskaplig relation till en gift person. Relationen kan vara stabil, men paret är sällan öppet med sin kärleksaffär. Om båda är ogifta använder man istället ofta benämningarna "flickvän"/"pojkvän" eller "partner". Numera bygger en sådan relation mer på kärlek än på ett ekonomiskt beroende. En term om relationen enbart handlar om sex och inga romantiska känslor är inblandade är knullkompis (ofta förkortat KK) eller vän med förmåner.

För en man, vars hustru hade ett utomäktenskapligt förhållande, användes tidigare begreppet hanrej. Nationalencyklopedin band 8 s. 392

Beroendeställning Historiskt sett har titeln älskare eller älskarinna som regel tillfallit den ogifta parten i ett utomäktenskapligt förhållande mellan en gift och en ogift person. En älskarinna var som regel en ogift kvinna, som försörjdes av en ofta gift man av högre samhällsklass.

Benämningen älskare har däremot oftast använts om en man som haft ett utomäktenskapligt förhållande med en gift kvinna, oavsett om hon gav honom några ekonomiska fördelar eller inte: detta gällde särskilt om mannen själv var ogift. En gift kvinna har historiskt sett oftare kallats för älskarinna, om hennes älskare varit av högre samhällsställning än hon.

Västerländsk historia före 1900

I västvärlden har det under historisk tid varit vanligt att i synnerhet män med makt och inflytande hållit sig med älskarinnor och även älskare vid sidan om sina äktenskap, då äktenskap till långt fram i tiden var arrangerade utifrån politiska och ekonomiska skäl och inte tog hänsyn till personlig attraktion. Kvinnor har dels inte i samma utsträckning haft den makt och inflytande som gjorde det möjligt att sätta sig över allmänna normer, och dels har inte sexuellt behov accepterats i den kvinnliga könsrollen i så hög grad som i den manliga, vilket har inneburit att de kvinnor som man vet har hållit sig med älskare eller älskarinnor är färre.

Då mäktiga historiska personers äktenskap ofta har ingåtts av ekonomiska och politiska skäl och inte av känslomässiga, har många utomäktenskapliga förhållanden varit officiella. En mäktig persons älskarinna eller älskare var ofta av lägre rang eller börd, och försörjdes av den mäktiga personen. I de fall där de utomäktenskapliga förhållandena har varit officiella, har älskarinnan eller älskaren inte bara försörjts, utan även kunnat utöva ett visst politiskt inflytande.

Utomäktenskapliga förhållanden inom allmogen före 1900

I Västerlandet blev all utomäktenskaplig sexualitet sedan kristendomens införande förbjuden som hor av lagen och synd av den kristna kyrkan, som lärde att sexualitet endast var till för fortplantning inom det monogama äktenskapet. Brott mot denna tes bestraffades av kyrkan inom varje församling, och på vissa håll även av sekulär lag. Dessa regler hölls efter av kyrkan som strängast inom allmogen, medan adel och överklass lättare satte sig över dem.

Under den katolska medeltiden var dock äktenskap genom en kyrklig bröllopsceremoni länge förbehållet adel och överklass, och trolovning gällde ofta i realiteten som äktenskap inom bondebefolkningen, något som också accepterades av kyrkan. Den medeltida katolska kyrkan var därför förhållandevis tolerant i praktiken, och sexuella synder kunde sonas genom böter och botgöring.Alnæs, Karsten, Historien om Europa Uppvaknande 1300-1600, Bonnier, Stockholm, 2004 Reformationen på 1500-talet införde en betydligt strängare syn på utomäktenskaplig sexualitet i det protestantiska Europa, och motreformationen gjorde strax därpå detsamma i det katolska Europa. Från denna tid blev ett regelrätt kyrkligt äktenskap också så småningom det vanliga.

Det fanns dock länge, på grund av den medeltida synen på en trolovning som synonymt med äktenskap, en kvardröjande syn på sexuell aktivitet mellan ett förlovat par som ursäktligt. Även om kyrkan misstyckte, fanns det i praktiken en allmän acceptans inom allmogen om att en förlovning inledde det sexuella samlivet (någon sådan syn fanns inte inom adel eller borgerskap). Ett utomäktenskapligt barn som fötts under en förlovning eller trolovning hade även i vissa länder vissa rättigheter till skillnad från andra utomäktenskapliga barn. På grund av denna uppfattning var det vanligt att kvinnor, som hade ertappats med utomäktenskapligt sex, hävdade att samlaget hade ägt rum under äktenskapslöfte, eftersom detta tillförsäkrade dem en mildare social dom. Även inom lagen ansågs ett brutet äktenskapslöfte länge vara en allvarlig sak, och en man kunde på vissa håll lagföras för detta Utomäktenskapliga förhållanden (utan vare sig trolovning, förlovning eller äktenskap) var inte under några förhållanden accepterade bland allmogen, och var också förbjudna både i kyrklig och sekulär lag, lagar som efterföljdes allt strängare under 1500-talet. Genom trycket av reformation och motreformation som betonade synden i utomäktenskaplig sexualitet allt hårdare, blev detta allt värre stigmatiserat inom allmogen, och kunde leda till en skamstämpel som resulterade i social ostracism från både familj och den allmänna gemenskapen inom bondesamhället, en ostracism som för kvinnans del kunde resultera i att hon till sist hänvisades till prostitution.Jonas Frykman, Horan i bondesamhället. LiberFörlag 1982. .

Utomäktenskaplig sexualitet upptäcktes som regel enbart om den hade resulterat i en graviditet. På grund av förbudet mot preventivmedel och abort i kombination med det sociala stigmat ledde detta ofta till barnamord, det vill säga kvinnor som dödade sina spädbarn strax efter en hemlig förlossning.Ohlander, Ann-Sofie, Kärlek, död och frihet: historiska uppsatser om människovärde och livsvillkor i Sverige, Norstedt, Stockholm, 1985 När en utomäktenskaplig graviditet hade avslöjats offentligt, var det i praktiken kvinnor som drabbades hårdare än män såväl juridiskt som socialt. En bidragande orsak var att en man som hade utpekats som medskyldig till en graviditet helt enkelt kunde neka, medan en gravid kvinna inte hade någon möjlighet att förneka att hon hade haft utomäktenskapligt sex. Konsekvensen blev att kvinnor i praktiken oftare bestraffades för utomäktenskapligt sex än män och fick ta ansvaret ensamma, även om lagen formellt var lika sträng för båda kön.

När det gäller homosexuella relationer, kunde sådana enbart vara utomäktenskapliga, eftersom giftermål mellan personer av samma kön var förbjudna. Homosexualitet sågs som en svår synd av kyrkan och var ett brott stadgat med dödsstraff enligt lagen och manlig homosexualitet förföljdes sträng och aktivt och ledde till avrättningar där det ertappades.Rudolf Dekker en Lotte van de Pol, Vrouwen in mannenkleren. De geschiedenis van een tegendraadse traditie. Europa 1500–1800 (Amsterdam 1989) Kvinnlig homosexualitet blev däremot vanligen ignorerad, eftersom samlag definierades som penetration, vilket innebar att lesbiska kvinnor inte ansågs ägna sig åt sex i lagens mening.

Med liberalismen från 1800-talets mitt luckrades dessa moralregler upp alltmer som kyrkans inflytande minskade, och utomäktenskapligt sex avkriminaliserades i Europa: i Sverige år 1864. Under 1900-talet, särskilt efter 1960-talet, har utomäktenskapligt sex, utomäktenskapliga förhållanden och utomäktenskapliga barn blivit accepterade i Västvärlden och i vissa fall rentav normen.

Mäktiga mäns älskarinnor och älskare före 1900

Historiskt syftar termen älskarinna på en hålldam, en kvinna som ofta var av lägre rang än sin ofta gifta älskare, och som försörjdes av honom i utbyte mot sexuella tjänster. Hennes barn kallades för oftast för oäkta barn eller horbarn. Fadern kunde lagligen erkänna sina utomäktenskapliga barn som sina, men de kunde inte uppnå samma sociala status som fadern. En kunglig far kunde adla sina utomäktenskapliga barn, medan en adlig far kunde ge dem gåvor och hjälpa dem i deras yrkesval med hjälp av sina kontakter.

Homosexuella förhållanden var under alla omständigheter förbjudna både religiöst och enligt lagen, och manlig homosexualitet sågs som betydligt allvarligare än kvinnlig eftersom samlag definierades som penetration, något som gjorde att lesbiska kvinnor per definition inte ansågs ägna sig åt sex, medan manlig homosexualitet däremot aktivt förföljdes och resulterade i avrättningar. Det förekom dock att mäktiga män hade manliga gunstlingar, och i vissa fall kunde deras relation till denna gunstling vara sexuell, även om det då inte försiggick lika öppet som om älskaren varit en kvinna utan officiellt doldes, även i de fall det var en öppen hemlighet. En manlig monark känd för att ha sexuella relationer med sina manliga gunstlingar var Jakob I av England.

Frillan, den tillåtna bihustrun

miniatyr|Karin Månsdotter och Erik XIV. Målning av Georg von Rosen 1871.

Under vikingatiden och medeltiden hade mäktiga män i Norden ofta en frilla, en kvinna som var mer än en älskarinna, hon var i praktiken en bihustru. Mannen underhöll henne ekonomiskt och tog ansvar för deras barn. Frillan kom oftast från en ansedd familj men inte från det övre samhällsskiktet. Valet av frilla var för en högreståndsman fritt till skillnad från valet av en hustru. Äktenskapet baserades ju på ekonomiska och politiska allianser. Att gifta sig med en frilla var följaktligen inte accepterat. Magnus Erikssons landslag från år 1350 reglerar hur frillobarn ska uppfostras. Lagen gav också frillobarn, till skillnad från oäkta barn, en viss arvsrätt på faderns sida. Texten om frillobarn levde kvar till 1734 års lag.

Gustav Vasas söner hade ofta frillor innan de gifte sig. Deras frillobarn erkändes, adlades och fick namnet Gyllenhielm. Frillorna giftes bort med lägre adelsmän och gavs gårdar för sitt underhåll efter att förhållandena avsluts i och med att prinsarna gifte sig. Carl Carlsson Gyllenhielm (1574–1650) var son till hertig Karl och hans frilla Karin Nilsdotter. Friherre Carl Gyllenhielm blev riksråd, fältmarskalk och var med att föra hem sin halvbror Gustav II Adolfs lik från slagfältet i Lützen. Gustav Vasas son Erik XIV gjorde skandal genom att gifta sig med sin frilla Karin Månsdotter. En av Skandinaviens mest kända frillor var Dyveke , Kristian II:s älskarinna, som fick stort inflytande över kungen men dog plötsligt 1517. Kung Kristian riktade sin vrede mot slottsfogden Torben Oxe som anklagades för mord och halshöggs.

Mätressen, den officiella älskarinnan miniatyr|Madame de Pompadour, mätress till Ludvig XV av Frankrike, cirka 1750.