Carl Jonas Love Almqvist (även Carl Jonas Lovis Almquist;. Läst 19 maj 2021. på gravstenen Carl Jonas Ludvig Almquist och kallade sig under en period för Carl Westermann, född 28 november 1793 i Stockholm, död 26 september 1866 i Bremen, var en svensk författare, lärare, präst, romantisk ekonomikritiker, och tonsättare. Almqvist skrev i en rad olika genrer; såväl prosa, dramatik och lyrik, som andra, till exempel journalistik och läroböcker. En stor del av hans skönlitterära produktion samlades inom ramberättelsen Törnrosens bok.
Almqvist växte upp på egendomen Antuna, vid Edssjön i nuvarande Upplands Väsby, några mil norr om Stockholm. Föräldrahemmet blev viktigt i hans skildringar, där olika platser är beskrivna med stark hemkänsla. År 1808 antogs han som student vid Uppsala universitet. År 1823 avslutade han allt han åtagit sig och reste för att leva ett idealiserat bondeliv i Värmland i Jean-Jacques Rousseaus anda. År 1824 gifte han sig med Anna Maria Andersdotter Lundström. År 1829 blev han rektor vid Nya Elementar. År 1839 blev han medarbetare i Aftonbladet, och kom därefter att försörja sig som journalist och författare, vilket, trots en riklig produktionstakt, blev svårt. Ekonomiska problem förde honom i händerna på procentare. År 1851 flydde han bekymren i Sverige och for till USA. Han anklagades bland annat för växelförfalskning och försök till arsenikförgiftning, men kunde inte lagföras i Sverige eftersom han befann sig i USA. Han gifte om sig utan att ha skiljt sig i Sverige. Därmed gjorde han sig skyldig till bigami.
År 1865 lämnade han USA och reste till Tyskland. Han dog i Bremen året därpå, utan att ha återsett fäderneslandet.
Biografi miniatyr|Almqvists mor Birgitta Lovisa Gjörwell målad av Per Krafft den äldre. miniatyr|Carl Jonas Love Almqvist porträtterad 1843 i kalendern Nordstjernan. Carl Jonas Love Almqvist var son till krigskommissarien Carl Gustaf Almquist (1768–1846) och Birgitta Lovisa Gjörwell (1768–1806), dotter till publicisten C.C. Gjörwell. Föräldrarna gifte sig 1791. Modern gick bort 1806 efter att länge ha varit sjuk och efterlämnade tre minderåriga barn.
I morfadern hade Almqvist en outtröttlig främjare av de mångsidiga studieintressen, som Almqvist tidigt visade och som Gjörwell med sådan förtjusning omnämner i sina brev. Almqvists läsande och skrivlust utvecklades mycket under uppväxtåren. Fritiden tillbringade han ofta på herrgården Antuna i Eds socken, Uppland, där fadern var bosatt som lantbrukare.
Föräldrahemmet och dess omgivningar blev medelpunkten i hans geografi; till dem förlade han sedan gärna sceneriet i sina skildringar, där socknar, gårdar, vattendrag och andra platser oupphörligt nämns med stark hemkänsla och kärleksfullt förhärligande.
Almqvist var ovanligt beläst och bildad för sin ålder och inskrevs 1808 som student i Roslags nation vid Uppsala universitet. Åren 1814–1820 hade han anställning hos Johan Hisinger som informator åt sonen Michaël som sedermera blev ryttmästare vid Adelsfanan.Svenskt biografiskt lexikon, Stockholm 1971, s. 93 Familjen vistades vintertid i Stockholm, men om sommaren på sitt gods Fagervik nära Ekenäs i Finland. Samtidigt bedrev Almqvist egna studier och promoverades 1815 till filosofie doktor samtidigt med Atterbom, Palmblad och K. E. Fahlcrantz.
Resa till Värmland Kort efter promotionen ingick Almqvist som extra ordinarie kanslist i ecklesiastikexpeditionen samt blev 1817 kopist och 1822 ordinarie kanslist i detta verk, där även Stagnelius arbetade. Emellertid tog han avsked från kanslitjänsten 1823 och flyttade i början av följande år till Värmland, för att leva ett idealiserat bondeliv. Tidigt påverkad av Rousseau, hans mors favoritläsning, hade Almqvist länge drömt om ett levnadssätt, som harmoniskt förenade ett liv i andakt och begrundan med kroppsarbete ute i naturen.
Då han 1816 invalts i Manhemsförbundet, ett religiöst patriotiskt sällskap, samt blivit dess ordförande, utarbetade han en organisationsplan, vilken utgavs 1820. I denna plan hade han uttalat de idéer, som han nu tillsammans med två andra manhemsbröder, Johan August Hazelius och Jonas Wærn, försökte förverkliga.
Från det i Köla socken belägna wærnska godset Skillingsfors köpte han sig för 1 000 riksdaler en hemmansdel, Gravsund, dit han lät flytta en vanlig bondstuga. I Skillingmarks kyrka i Värmland vigdes han 4 mars 1824 med Anna Maria Andersdotter Lundström (1799–1868), som uppfostrats på Antuna, där hon var barnflicka åt Loves halvsyskon. "Hon var då fjorton år", berättar Almqvist i ett brev till en vän. "Vår kärlek knöts och uppväxte – oansad, okänd såsom en enkel ros i en dunkel lund." Hon hade varit hans flickvän sedan 1812, fast en formlig trolovning ägde rum först 1823. Paret kom att få sonen Carl Ludvig Wilhelm (1825–1886) och dottern Maria Lovisa (1829–1893).
"Jag öfvergaf hela det konventionella lifvet", skrev Almqvist, "icke blott i litterärt afseende, utan ock i lefnadssätt, och nedsatte mig i en landsort, alls icke som herre, utan på ett ganska reelt åkerbrukarevis, utförande arbetet med egna händer." Han kallade sig "dannemannen Love Carlsson".
Jordbrukets avkastning var emellertid otillräcklig att ge levebröd, och Almqvists kartritningar på hushållningssällskapets uppdrag fyllde inte bristen. Han kom snart underfund med att han saknade den sega ihärdighet som är nödvändig för den som ska plöja, skörda, hugga ved och bryta stubbar. Ett svårt streck i räkningen blev det också för honom när Jonas Wærn bröt laget för att bli bruksdisponent. Försöket med ideallivet måste ges upp, och redan 1826 återvände Almqvist till Stockholm, där han med nöd drog sig fram genom renskrivning, korrekturläsning och notskrivning.
Rektor och präst Genom vänners medverkan blev han 1829 anställd som vice lektor på Karlberg, och 1828 blev han lärare samt 1829 rektor vid den nyupprättade Nya elementarskolan i Stockholm. Som lärare var han under de första åren flitig och skicklig, elektriserande i sin undervisning och varmt fäst vid ungdomen.
Han fann dock dagliga detaljarbetet vid sitt läroverk tråkigt. För att komma ifrån sin "rektorsträldom", förbättra sin ekonomi och kunna ägna mera tid åt sitt författarskap, såg han sig om efter en annan bana. Hastigt fattades hans beslut: han skulle bli präst. Han hoppas att snart få ett regalt pastorat, till vilket han såsom rektor hade extra ansökningsrätt. I strid mot sina vänners råd avlade han prästexamen. Det gick med glans, trots att han bara studerat inför examen i några veckor. Han prästvigdes sommaren 1837.
För den norbergska professuren vid Lunds universitet, i tyska, franska och engelska, med föreläsningsskyldighet i estetik, speciminerade han 1838, men hans språkvetenskapliga prestationer ansågs otillräckliga, och C.A. Hagberg erhöll tjänsten. Almqvist blev också förbigången vid tillsättandet av en kyrkoherdebefattning, vilket ledde till stor bitterhet mot samhället från hans sida.
Efter utgivningen av skandalromanen Det går an (1839), som kritiserade äktenskapet som institution, ansågs Almqvist olämplig som ungdomsledare. Man hade också den anmärkningen mot Almqvist att han vårdslösat sin lärarbefattning till den grad att han skrev skönlitteratur och läste korrektur under lektionstimmarna. Han tvingades alltså till avsked från sin rektorsbefattning. Även på den prästerliga banan låg naturligtvis hans åsikter om äktenskapet honom i fatet. Han blev varnad av Uppsala domkapitel och lyckades inte få någon befordran till pastorat utan fick hädanefter leva på att skriva böcker och tidningsuppsatser.
Journalist Almqvist började nu skriva i den liberala pressen. Sedan 1839 medarbetare i Aftonbladet, med fast tjänst från 1846, ägnade han sig från september 1841, då han lämnade sitt rektorat, vilket han på sista tiden inte skött väl, nästan uteslutande åt författarskap och journalistik. Som journalist skrev han såväl recensioner som artiklar i en rad ämnen. Flera verk som senare publicerades i bokform publicerades först som artiklar, som sträckte sig över flera månader. Här kan bland annat nämnas "Om svenska uppfostringsväsendet"Om svenska uppfostringsväsendet (i AftonbladetAftonbladet 1839–1840Om svenska uppfostringsväsendet, publ. som bok 1840) och "Poesi i sak"Poesi i sak (i Dagligt AllehandaDagligt Allehanda 1839 och i "Monografi"Monografi 1844). Som journalist gick han också i polemik, mestadels anonymt, bland annat mot dem som kritiserat hans syn på äktenskapet och idéer som kvinnors rättigheter, framförda inte minst i Det går anDet går an (1839). Bland kritikerna i den så kallade Det-går-an-striden fanns bland annat August Blanche, vars oäkta börd Almqvist i stridens hetta anspelat på. Blanche utmanade då Almqvist på duell och när Almqvist inte lyssnade spottade August Blanche honom i ansiktet vid ett möte i Strömparterren. Detta väckte en enorm skandal och brukar omtalas som "dådet".
Rättegång och landsflykt thumb|Carl Jonas Love Almqvist, 1863. Almqvists dåliga ekonomi drev honom till skuldsättning, och den drog i sin tur med sig allehanda riskabla affärstransaktioner. I slutet av 1840-talet försökte han få ihop en tillräcklig summa för att kunna köpa Aftonbladet, men lyckades inte. Den ekonomiska ställningen förvärrades alltmer under 1840-talet och förde honom slutligen i händerna på en illa känd ockrare, en ryttmästare Johan Jacob von Scheven, vilken Almqvist kom att involvera sig i affärer med. Detta skulle komma att visa sig ödesdigert. Den 11 juni 1851 lämnade han i hemlighet Stockholm, under förespegling att åka till Uppsala – men istället klev han ombord på en båt som förde honom till Örebro och därefter fortsatte han söderut. Han seglade på morgonen den 19 juni, under kraftigt oväder, från Helsingborg till Danmark och fortsatte via Bremen till USA. Samtidigt kom till allmänhetens kännedom att Almqvist blivit anklagad för att tre gånger ha försökt förgifta von Scheven med arsenik. Dessutom anklagade von Scheven Almqvist för att ha stulit reverser, d.v.s. skuldsedlar, som utgjorde bevis på en skuld till von Scheven på sammanlagt 18 000 riksdaler; en summa motsvarande c:a 1,5 miljon kronor (2023 års penningvärde). När von Scheven upptäckte detta erbjöd sig Almqvist att skriva nya – men signerade dem O. Almgren (som Almqvist några dagar, på von Schevens begäran, senare skrev över med sitt rätta namn) och använde sig av ett sigill som han inte brukade använda annars. När det uppdagades att de första skuldebreven försvunnit ska Almqvist ha försökt förgifta von Scheven med arsenik vid åtminstone tre tillfällen. Några dagar efter flykten, och när polisundersökning inletts, hittades i en låst chiffonjé hemma hos Almqvist några promemorior, med hans handstil, som av allt att döma är minnesanteckningar där han på olika sätt försöker försvara sig mot anklagelserna (som det börjat ryktas om) och därmed förenade hypotetiska scenarier.miniatyr|Almqvists gravsten vid Solna kyrka.År 1852 hölls en rättegång mot Almqvist i hans frånvaro. Krigshovrätten uttalade i sin dom att den inte var fullt övertygad om Almqvists skuld. Trots detta blev han inte frikänd. I stället uttalade domstolen att den bevisning som presenterats mot Almqvist var "mer än halv bevisning" och lämnade därför frågan om Almqvists skuld åt framtiden. Däremot dömdes han år 1854 i ett konkursmål vid Stockholms Rådstufvurätt till att "ställas för en påle i halsjärn på torg att skämmas i två timmar och därefter straffas med arbete i någon kronans fästning i tre år". Dessutom fråntogs han samma år sitt prästämbete av Kungliga hovkonsistoriet.