Macquarieön (engelska: Macquarie Island) är huvudön i Macquarie Islands. Den ligger i den sydvästligaste delen av Stilla havet, ungefär halvvägs mellan Australien och Antarktis. Administrativt är den en del av den australiska delstaten Tasmanien och den ligger cirka 1 600 km sydöst om delstatens huvudö.
Ön består geologiskt av en del av jordens mantel, som lyfts upp i sprickan mellan två tektoniska plattor, något som gör den världsunik. Den har stora kolonier av olika pingviner och sälar och är sedan 1997 ett världsarv.
Historia
Upptäckt och skrinlagda planer Macquarieön upptäcktes 1810 av Fredrick Hasselborough. Han döpte ön efter New South Wales dåvarande guvernör Lachlan Macquarie (1762–1824), en driftig men omdiskuterad politiker som bidrog till den brittiska kolonins tillväxt. Hasselborough noterade ett skeppsvrak av äldre datum på ön, vilket har tolkats som att polynesier eller andra tidiga sjöfarare dessförinnan kan ha anlänt till ön.
Strax efter upptäckten smiddes vissa planer på att kunna använda den avlägset belägna ön som en fångkoloni. Öns bistra väder var dock ett argument emot planerna.
Jakt på säl och pingvin
Hasselborough letade efter öar lämpliga att ägna sig åt säljakt och strax efter Hasselboroughs upptäckt påbörjades säljakt på ön. Mellan 1810 och 1919 rapporteras 144 strandhugg ha gjorts av sälfångstfartyg och jakten på sälar och pingviner ledde till att dessa nästan utrotades helt.
Före upptäckten av ön beräknades den vara hem för mellan 200 000 och 400 000 pälssälar. Under en femårsperiod dödades uppskattningsvis 250 000 pälssälar för sitt skinn, varav hälften under de första 18 månaderna, innan bristen på pälssäl ledde till att säljägarna övergick till att jaga sjöelefant.
Jakten på sjöelefant skedde i första hand för att utvinna lampolja och 1813 anlades det första trankokeriet på ön. Därefter var jakten på sjöelefant den största orsaken till mänskliga besök på ön fram till cirka 1830, då även beståndet av sydlig sjöelefant kollapsade. Fram till 1840-talet hade populationen gått ned med cirka 70 procent. Säljakten återupptogs 1870, men övergavs redan ett årtionde senare.
Efter sälarna övergick jägarnas uppmärksamhet till pingvinerna, som även de kunde ge brännolja. Inledningsvis skattades kolonin av kungspingviner vid Lusitania Bay närmast till utplåning, varefter de vitkindade pingvinerna vid The Nuggets blev huvudmål för pingvinjakten.
Ön överfördes till Tasmanien 1890 och arrenderades mellan 1902 och 1920 ut till en Joseph Hatch. Hans mål var att etablera en oljeindustri baserad på pingviner. Pingvinjakten nådde sin kulmen 1905, ett år då trankokeriet kunde "behandla" 2 000 pingviner åt gången; varje pingvin gav ifrån sig cirka en halv liter olja.
Forskning och naturvård 1902 etablerades den självständiga staten Australien och Tasmanien blev då en del av det nya landet. Detta avgjorde den politiska tvisten mellan Australien och Nya Zeeland om öns hemmahörighet, samtidigt som de andra "subantarktiska" öarna längre österut tillföll Nya Zeeland.
Macquarieön drog till sig vetenskapligt intresse redan efter sitt upptäckande och Fabian von Bellinghausen samlade in flora och fauna vid den ryska expeditionens landstigning 1820. Därefter följde åren runt 1840 United States Exploring Expedition, ledd av sjöofficeren Charles Wilkes och flera nyzeeländska forskare. Även vetenskapsmän på Robert Scotts och Ernest Shackletons expeditioner 1901 och 1909 samlade in växtmaterial från ön.
Mellan 1911 och 1914 fungerade ön som en av baserna för den gemensamma australiska och nyzeeländska Australasian Antarctic Expedition, ledd av Douglas Mawson. Ön tjänstgjorde bland annat som den första radiolänken mellan Australien och Antarktis och under dessa år företogs detaljerade studier av öns klimat, geologi, biologi och geografi. Informationen från de här undersökningarna, kopplade med den avsmak som Mawson och hans män kände inför den skoningslösa jakten på öns djur, bidrog till att Macquarieön 1933 förklarades som naturskyddsområde. Detta satte till slut stopp för jakten.
1947 överfördes ön till Australian Antarctic Territory och året efter etablerade Australian Antarctic Division (AAD) en permanent forskningsstation på ön; Macquarie Base fungerar även som en väderstation. De som bor på basen är den enda mänskliga befolkningen.
Efter att Tasmania National Parks and Wildlife Service grundades 1971, uppgraderades öns status året efter till ett delstatligt reservat. Samtidigt blev ön återigen en del av delstaten Tasmanien, tillhörig kommunen Huon Valley. 1978 gavs reservatet namnet Macquarie Island Nature Reserve.
1997 togs ön upp på Unescos världsarvslista. Det var i första hand öns geologiska kvalitéer, som en upplyft bit havsbotten, som var orsaken till världsarvsutnämningen. Även öns varierade djur- och växtliv ingick i bedömningen.
Jordbävning 2004 23 december 2004 skakades ön av en jordbävning med en magnitud av 8,1 på Richterskalan, en av de högsta uppmätta någonsin. I området glider den indoaustraliska plattan mot nordnordöst, med en hastighet av cirka 37 mm/år relativt stillahavsplattan.
En omdiskuterad teori är att jordbävningen på ön var ett förspel på den stora jordbävningen i Indiska oceanen tre dagar senare. Jordbävningar av denna styrka sker normalt endast cirka en gång om året.
Geografi
Läge och topografi mini|Bild över Macquarieöns kullar. Ön ligger vid 54°38 S och 158°51 Ö, cirka 1 600 kilometer sydost om Tasmanien och halvvägs till Antarktis. Närmaste öar är Campbellöarna och Aucklandöarna, cirka 700 km i nordöst och tillhöriga Nya Zeeland. Alla dessa öar plus Bountyöarna, Antipodöarna och Snares betecknas ibland som Stilla havets subantarktiska öar, det vill säga öar som ligger mellan Nya Zeelands huvudöar och Antarktis. På motsvarande latituder, mellan cirka 47 och 55 grader sydlig bredd, finns i Indiska oceanen exempelvis Kerguelen och i Atlanten Sydgeorgien med flera öar.
Macquarieön är omkring 34 km lång och 5,5 km bred som bredast, med en total areal på knappt 128 km². Högsta punkt ligger 433 m ö.h. på berget Hamilton. Forskningsstationen ligger vid .
Benämningen Macquarie Islands omfattar Macquarieön samt mindre öar och skär i närheten. 11 km norr om ön ligger ögruppen Judge and Clerk Islets och 37 km söder om ön ligger ögruppen Bishop and Clerk Islets. Den sydligaste ön i Bishop and Clerk Islets räknas som landet Australiens sydligaste punkt, belägen vid .
Huvudön har en högst varierande topografi, med branta stup och en mängd mindre sjöar. Sammanlagt minst 42 sjöar finns på ön.
Geologi Macquarieön utgörs av toppen på Macquarieryggen, en undersjöisk bergsrygg vid gränsen mellan den indoaustraliska och stillahavsplattan. Ön är därmed del av den tektoniskt aktiva "eldringen" runt Stilla havet.
Ön är den enda plats vid en mittoceanisk bergsrygg där jordens mantel når ovan havsytans nivå; annars nås denna vanligen cirka 6 km under oceanernas botten. På ön finns bland annat olika exempel på kuddbasalt och andra typer av magmatiska bergarter.
Macquarieöns sidor består av material – inklusive gabbro och dolerit – som normalt bara påträffas i den undre delen av jordskorpan. På öns nordliga platå kommer även ytor av litosfären från den övre manteln i dagen. Här finns bergarter med ett ursprung 7–8 kilometer längre ner och processen som lyft upp dessa ovan vattenytan är inte helt klarlagd. Den sydvästra änden av stillahavsplattan uppvisar ett antal olika fenomen, med subduktionszoner vid Tongagraven och Kermadecgraven, därefter Zeelandia och dess kontinentalplatta och söder om den ett komplicerat system av djuphavsgravar och bergsryggar mellan stillahavs- och den indoaustraliska plattan.
Ön formades i en djuphavsrygg för cirka 10 miljoner år sedan (under sena miocen). Centrum i denna upplyftade sektion av havsbotten är en knappt 8 km lång och drygt 3 km bred kärna som senare ökade till minst den dubbla storleken och de eventuella jordskorperesterna som numera försvunnit. Douglas Mawson var den förste som detaljstuderade öns geologi. Först 1969 kom Macquarieön att beskrivas som bestående av havsbotten.
Med sitt läge i "gnidningszonen" mellan två kontinentalplattor drabbas Macquarieön återkommande av större eller mindre jordskalv. Ett stort sådant drabbade ön med omnejd 2004, då med en styrka på 8,1 på Richterskalan. En minst lika kraftig jordbävning kom 15 år tidigare, då med ett epicentrum beläget 250 km söderut. De kraftiga jordbävningarna har fått forskare att tro att gränsen till någon av de båda tektoniska plattorna är på väg att utvecklas till en subduktionszon, såsom är fallet vid djuphavsgravarna norr om Nya Zeeland.
Klimat
Ön ligger på den latitud som på sjöfararspråk ibland benämns som "Furious Fifties", 'Furiösa femtiotalet', ungefärligen femtionde breddgraden söder om ekvatorn. Området kännetecknas av mycket starka vindar och stormigt hav, vilka bidragit till att forma ön. Öarna skyddas inte av någon kontinent eller större öar utan är utsatta för starka och ihållande västliga vindar, samt Västvinddriften, en stor havsström som löper österut runt planeten.
Medelvinden vid Macquarieöns väderstation, som ligger nära havsnivån, är på cirka 7 meter per sekund. Den starkast uppmätta byvinden där är på drygt 51 m/s och starkare vindar kan förväntas uppe på den än mer utsatta inlandsplatån på drygt 200 m ö.h.
Temperaturen på Macquarieön är anmärkningsvärt jämn och stabil, starkt påverkat av det omgivande havet som har en temperatur på mellan 3 och 7 plusgrader. Det är endast två till tre graders differens mellan högsta och lägsta dygnsmedeltemperatur. Juli är den kallaste månaden, då temperaturen i snitt varierar mellan 2 och 5 plusgrader. Den minst kalla månaden är januari, där snittemperaturen fluktuerar mellan 7 och 9 grader plus. Dygnsmedeltemperaturen varierar under året mellan 3 och 7 °C.
Nederbörden på ön är cirka 900 mm per år, jämnt fördelat över i princip årets alla månader. Under den regnigaste månaden mars faller i genomsnitt 102 mm, att jämföra med den minst regniga månaden juli; då är månadens medelnederbörd 76 mm. Det är även vanligt med inslag av snö i nederbörden och endast enstaka dagar per år saknar helt nederbörd.
Himlen över Macquarieön är mestadels molntäckt, men i december och januari kan molnen ofta spricka upp. På grund av det geografiska läget nära Antarktis är dagarna märkbart längre i december än i juni (17 respektive drygt sju timmar).
Fauna och flora
Djur Macquarieön är en fast häckningsplats för sammanlagt minst 28 ryggradsdjur – i stort sett begränsat till fågel- och sälarter. På ön kan man hitta kerguelisk pälssäl, antarktisk pälssäl och sydlig sjöelefant – totalt över 80 000 individer. Två av arterna på ön är endemiska, nämligen vitkindad pingvin och Macquarieskarv (Leucocarbo atriceps purpurascens) – en art alternativt underart inom artkomplexet kejsarskarv. Årligen häckar cirka 850 000 par av vitkindad pingvin på någon av Macquarieöarna.
Ön är också häckningsplats för bland annat klipphopparpingvin och åsnepingvin. Dessutom finns här stora kolonier av kungspingvin, tidigare beräknad till minst 150 000 häckande par. Här finns bland annat fyra olika arter av albatross. Totalt beräknas ön vara hem för cirka en säl eller sjöfågel per kvadratmeter och öns 128 kvadratkilometer motsvarar 128 miljoner kvadratmeter.
Sammanlagt häckar på 2000-talet flera miljoner djur av olika arter, detta trots historien med intensiv jakt under framför allt 1800-talet.
Växter De starka och ihållande vindarna gör att högre växtlighet utsätts för stora utmaningar. På ön finns inga träd eller högväxande örter men gott om mossor och lavar.
På ön finns även flera endemiska växtarter, ofta med ett kuddliknande växtsätt. Dessa inkluderar Azorella macquariensis, fram till 1989 klassad som del av den flockblommiga växten Azorella selago. Där finns även de två endemiska orkidéarterna Corybas sulcatus och Corybas dienemus och flera storväxande arter som Stilbocarpa polaris.