Regeringen Carlsson I var Sveriges regering från den 13 mars 1986 till den 27 februari 1990. Det var en socialdemokratisk enparti- och minoritetsregering ledd av statsminister Ingvar Carlsson. Bakgrunden till tillträdandet av denna regering var mordet på sittande statsminister Olof Palme den 28 februari 1986; enligt Regeringsformen skall samtliga statsråd entledigas av talmannen om statsministern avlider (RF 6:9).
Regeringens ämbetstid präglades av en högkonjunktur i Sverige. Regeringen genomförde en reform av skattesystemet, som dels innebar att endast kommunalskatt skulle betalas i de flesta inkomstlägen, dels en enhetlig skatt på kapitalinkomster. Under dessa år inträffade också två mycket uppmärksammade politiska affärer: Ebbe Carlsson-affären samt Boforsaffären.
Regeringens tillträde Under tiden efter att Olof Palme blivit mördad på kvällen den 28 februari 1986 hade regeringen Palme II suttit kvar som expeditionsministär under dittillsvarande vice statsministern Ingvar Carlssons ledning. Den 12 mars valdes Carlsson, som kort efter mordet utsetts till ny partiledare för Socialdemokraterna, av riksdagen till statsminister med 178 ja-röster. 159 ledamöter avstod från att rösta och 12 var frånvarande. Den nya regeringen tillträdde i konselj den 13 mars.
Efter Palmemordet rådde under ett par månaders tid en anda av nationell enighet och flera hotande arbetsmarknadskonflikter fick en lösning under april 1986.
Statsråd Frånsett statsministerposten var regeringen Carlsson I så gott som helt identisk med den föregående regeringen Palme II. Dock övertog energiminister Birgitta Dahl nu även miljöfrågorna, som hört till Ingvar Carlssons ansvarsområde i den tidigare regeringen.
Statssekreterare Statsrådsberedningen: Kjell Larsson Utrikesdepartementet: Pierre Schori (kabinettssekreterare), Carl Johan Åberg, Bengt Säve-Söderbergh, Michael Sohlman Justitiedepartementet: Harald Fälth, Sten Heckscher Försvarsdepartementet: Per Borg, Jan Nygren Socialdepartementet: Monica Andersson, Sture Korpi, Anders Lönnberg Kommunikationsdepartementet: Ulf Dahlsten, Gunnel Färm Finansdepartementet: Ulf Göransson, Jan O. Karlsson, Erik Åsbrink, Gunnar Lund Utbildningsdepartementet: Sverker Gustavsson, Gunnar Svensson, Anitra Steen Jordbruksdepartementet: Ulf Lönnqvist, Bernt Carlsson, Bo Jonsson, Sven Dahlin, Michael Sohlman, Lars Strandberg Arbetsmarknadsdepartementet: Ulf Westerberg, Jonas Widgren, Bo Göransson, Gerd Engman Bostadsdepartementet: Bengt Owe Birgersson, Lars Strandberg Industridepartementet: Rolf Annerberg, Jan Carling, Lars Ljung, Olof Rydh Civildepartementet: Sören Ekström, Gerd Engman, Ulf Göransson, Jan Nygren Miljö- och energidepartementet: Rolf Annerberg
Regeringens politik
Utrikespolitik Den 14–17 april 1986 gjorde statsministern ett officiellt besök i Moskva. Syftet var bland annat att diskutera den svensk-sovjetiska gränstvisten i Östersjön där den exakta gränsdragningen hade varit en tvistefråga sedan slutet av 1960-talet. Båda parter ville dra gränsen mitt i Östersjön men det rådde oenighet om vad som var mitt i Östersjön. Det omtvistade området mätte 13 500 km². Sverige ville räkna med en mittlinje mellan Gotland och Baltikum medan Sovjetunionen ville räkna med en mittlinje räknat från det svenska fastlandet. Det sovjetiska förslaget skulle ge en gränslinje precis öster om Gotland.
I januari 1988 kom Sovjetunionens regeringschef Nikolaj Ryzjkov på officiellt besök till Stockholm. Bland de punkter som togs upp var bland annat gränstvisten. Denna löstes på så sätt att Sverige fick 75 % och Sovjetunionen fick 25 % av det omtvistade området. Vissa övergångsregler för fisket skulle gälla i tjugo år.
Under mitten av 1986 uppkom en debatt om att Sverige skulle införa en fullständig handelsbojkott mot Sydafrika. Danmark och Norge hade redan förklarat sin avsikt att införa bojkott. Detta förslag hade stöd av Centerpartiet, Folkpartiet, SSU, det socialdemokratiska kvinnoförbundet, Broderskapsrörelsen och KDS. Import av jordbruksvaror hade redan förbjudits från 1 januari 1986. Statsminister Carlsson ville dock invänta ett beslut om sanktioner i FN:s säkerhetsråd. Den 12 mars 1987 beslutades att införa en fullständig handelsbojkott mot Sydafrika och Namibia från den 1 juli 1987.
I maj 1988 reste Carlsson runt i flera av EG:s huvudstäder (Madrid, Bryssel, Bonn och London) för att förklara Sveriges inställning till EG. Carlssons linje var att Sverige skulle samarbeta på alla områden utom vad gäller säkerhetspolitiken men att den svenska neutraliteten uteslöt ett svenskt medlemskap.
Under början av 1988 besökte utrikesminister Sten Andersson Syrien, Jordanien och Israel. Den 6 december 1988 kom PLO:s ordförande Yassir Arafat på officiellt besök till Stockholm. Arafat förklarade vid besöket att han erkände Israels rätt att existera och fördömde terror som vapen.
I november 1989 besökte utrikesminister Sten Andersson Baltikum och uttalade då att Baltikum inte var ockuperat av Sovjetunionen. Uttalandet fick hård kritik i Sverige. I sin självbiografi försvarade dock Andersson detta uttalande och menade att Baltikum var annekterat, och att detta, ur folkrättslig synpunkt, var annorlunda än en ockupation. I sitt första maj-tal 1990 uttryckte likafullt statsminister Carlsson sitt och den svenska arbetarrörelsens stöd för de baltiska folkens rätt till självbestämmande, liksom tidigare den östeuropeiska omvandlingsprocessen som helhet:
Miljöpolitik Strax före julen 1985 lovade energiminister Birgitta Dahl att lägga fram en plan för avvecklingen av svensk kärnkraft fram till 1995. När Tjernobylolyckan inträffade 1986 tillsatte regeringen en expertkommitté för att utreda de säkerhetsmässiga konsekvenserna. Regeringen bjöd också in de andra partierna om överläggningar för att få till stånd en bred uppgörelse om hur avvecklingen skulle ske. Den 12 februari 1987 stod det klart att en bred uppgörelse inte var möjlig. Dagen efter förklarade miljöminister Dahl att regeringen hade för avsikt att inleda avvecklingen mellan 1990 och 1997. I början av 1987 lade regeringen en proposition där den förklarade sin avsikt att stänga den första reaktorn 1993–1995 och den andra 1994–1996.
Under början av 1988 preciserade regeringen det sistnämnda: den första reaktorn skulle tas ur bruk 1995 och den andra 1996. Dessa två reaktorer skulle vara en vid kärnkraftverket i Barsebäck och en vid kärnkraftverket i Ringhals. Miljöministern förklarade att detta beslut var "oåterkalleligt". Beslutet var dock omdiskuterat även inom Socialdemokraterna och genom en trepartiöverenskommelse mellan socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet revs detta beslut upp 1991. Kärnkraftsavvecklingen försvårades också av att riksdagen efter en moderat motion 1988 beslöt om ett nationellt koldioxidtak – utsläppen av koldioxid fick inte öka vilket uteslöt att kärnkraftsel ersattes av oljekondensverk eller kolkraftverk.
Familjepolitik Under februari 1986 hade regeringen hållit överläggningar med den borgerliga oppositionen med syfte att få till stånd en uppgörelse om familjepolitiken med bland annat höjda barnbidrag och förlängd föräldraförsäkring. Moderaterna lämnade överläggningarna tidigt och den 28 februari lämnade även Centerpartiet och Folkpartiet. Under de kommande månaderna kunde dock regeringen få igenom en proposition med stöd av Centerpartiet och VPK. Bland annat höjdes barnbidraget från 400 kr/månad till 485 kr/månad.
Ekonomisk politik Statsbudgetens saldoBudgetårInkomsterUtgifterBudgetsaldo1986/87268 648332 575-48 9271987/88308 903345 847-36 9431988/89341 400353 308-11 9001989/90374 900374 947+4231990/91407 900408 300-368Belopp i miljoner kronor: Källa:Årsboken När Var Hur, 1987-1991
Inflation och arbetslöshetÅrInflationArbets-löshet19828,63,219838,93,519848,03,119857,42,819864,22,719874,22,119885,81,719896,41,5199010,41,619919,53,0Källa:SCB, "Konsumentprisindex (KPI) årsmedeltal totalt",omräknat i procent () samt "Sysselsättning och arbetslöshet 1976-2004" ()Måttet att mäta arbetslöshet förändrades 1987vilket gör att siffrorna inte är helt jämförbara. Sedan 1950-talet hade den svenska kreditmarknaden varit reglerad. Bankerna hade ett utlåningstak som begränsade hur mycket pengar de kunde låna ut. Genom fast växelkurs skulle en låg inflation med prisstabilitet uppnås.
Den 21 november 1985 avreglerades delar av riksbankens kontrollsystem över bankerna, som nu kunde låna ut obegränsat med pengar till konsumenterna (se novemberrevolutionen). Detta bidrog i sin tur till en låneledd konsumtionsökning. Konsumtionen användes naturligtvis delvis till importvaror och utlandsresor vilket påverkade utrikeshandelsnettot negativt och höjde räntorna. Även det minskade sparandet höjde räntorna. Skattesystemet gynnade lån till bostadsbyggande medan höga inflationsförväntningar och en realränta vid eller under 0 procent missgynnade den som ville spara.
Under början av 1986 stod det klart att regeringen hade lyckats i föresatsen att kombinera låg arbetslöshet med låg inflation. Arbetslösheten under 1986 var 2,7 % och inflationen januari 1986–januari 1987 3,4 %. Den låga inflationen hade dock i första hand orsaker utanför Sverige: importvarorna blev billigare vilket i sin tur berodde på lägre oljepriser.
I mitten av 1986 presenterades den utredning om realränteskatt som VPK hade krävt för att gå med på regeringens ekonomiska åtgärdspaket under andra halvan av 1984. Realränteskatten var en slags förmögenhetsskatt på pensionskapitalet i livförsäkringsbolagen. Dessa bolag hade placerat pengar i högräntebärande statspapper och som en följd av den sjunkande räntan hade dessa blivit mycket lönsamma. Förslaget fick dock kritik av flera remissinstanser och den 12 september beslutade finansminister Feldt att i stället införa en engångsskatt på pensionsförvaltande livförsäkringsbolag, som skulle betala 5 % av sitt värde vid utgången av 1986. Detta beräknades ge 15–20 miljarder och avkastningen skulle användas för att höja pensionen för pensionärer med låg inkomst. De borgerliga partierna kritiserade förslaget hårt och lagrådet avstyrkte förslaget. Den 16 december beslutade riksdagen att införa skatten. Regeringens proposition fick stöd av VPK.
Den 22 maj 1986 gick 9 000 medlemmar i SACO ut i strejk. SACO varslade också om strejk för ytterligare 7 000 personer från den 2 juni. Arbetsgivarverket varslade om lockout för 40 000 SACO-anslutna lärare från 2 juni. Lärarna hotade då med att inte skriva ut vårbetyg till eleverna och den 31 maj drogs lockoutvarslet tillbaka. Strejkerna fortsatte under september-oktober och när löneavtalet skrev på i november innebar det att den offentliga sektorns lönekostnader ökade med 9 %.
När finansministern presenterade budgetpropositionen i januari 1987 visade den ett budgeterat underskott i statsbudgeten på 37 miljarder kronor. Underskottet var också på väg nedåt på grund av de ekonomiskt goda tiderna. Det minskade budgetunderskottet berodde inte på lägre utgifter utan på högre inkomster genom löneskatter och moms.
Underskottet i statens finanser för 1987/1988 blev slutligen endast 16 miljarder kronor. Svenskarnas disponibla inkomst ökade med 2,5 % medan den privata konsumtionen ökade med 4,5 %.
1988–1989 gick den svenska ekonomin in i en fas av överhettning. Den höga sysselsättningen och det progressiva skattesystemet gjorde att staten till och med fick ett litet budgetöverskott. Under denna fas hade Sverige högre inflation än omvärlden, lägre arbetslöshet och fick försämrad konkurrenskraft. Högkonjunkturen kunde inte bemötas med att Riksbanken höjde räntan eftersom i ett system med fast växelkurs används räntan för att försvara valutakursen, inte för att nå ett inflationsmål eller påverka konjunkturen. Denna sida av en fast växelkurs blev tydlig när Riksbanken höjde marginalräntan till 500 procent under lågkonjunkturen 1992.