miniatyr|300px|Eldgivning av en 40 mm akan på ett stridsfordon 90 pansarskyttefordon. miniatyr|300px|Eldgivning av 130 mm och 30 mm akan ombord på ett ryskt örlogsfartyg. Automatkanon, militärförkortning: akan (innan 1937 autk), även kallad automatpjäs, kort: apj (även apjäs), är generellt beskrivet en kanon som genom inbyggd funktion eller integrerad automatladdare har förmågan att avge automateld. Med andra ord, ett automatvapen med en kaliber över 12,7 mm eller 20 mm beroende på definition.
Automatkanoner används inom flera områden i modern krigföring, såsom luftvärn, robotvärn, pansarvärn, sjövärn, kustvärn, samt mot lätt skyddade och oskyddade mål som infanteri. De är normalt monterade på fordon eller marklavetter på grund av storlek och vikt.
Definition Internationellt definieras en automatkanon som ett automatvapen (det vill säga ett eldvapen med automatiserad laddning som kan komma upp i eldhastigheter över manuell laddning), med en kaliber över 20 millimeter, vars projektiler rör sig snabbare än ljudets hastighet. Om kalibern är lägre än 20 mm klassas vapnet som kulspruta. Om projektilerna rör sig långsammare än ljudets hastighet klassas vapnet som granatspruta. Om den automatiserade laddningen är en extern mekanism brukar man särklassa automatkanonen som kanon och automatladdare.
Bortom den internationella definitionen så varierar en automatkanons definitionen från land till land eller från försvarsgren till försvarsgren.
Sverige I Sverige brukas idag generellt den internationella definitionen beskriven ovan men upp till åtminstone 1980-talet varierade definitionen från försvarsgren till försvarsgren. Till exempel definierade det svenska flygvapnet och relaterade affärsverk väl in på 1980-talet en automatkanon som ett automatvapen med kapacitet av skjuta granater, det vill säga, projektiler med hålighet fylld med någon form av laddning som briserar projektilen någon gång under dess projektilbana. Då granater börjar förekomma vanligt redan vid kaliber 12,7 mm (0.5 tum, .50 kaliber) har man inom det svenska flygvapnet betecknat alla kulsprutor med en kaliber på 12,7 mm och uppåt som automatkanoner. Några exempel är 13,2 mm akan m/39, 12,7 mm akan m/40 och 12,7 mm akan m/45.
Tidigare innan benämningen automatkanon började användas kallades alla automatkanoner i den svenska krigsmakten för kulsprutor, eftersom kulspruta betydde automatvapen. Det är okänt vilken försvarsgren som antog benämningen automatkanon först men svenska armén kom att bruka benämningen kulspruta in på 1930-talet då man antog Bofors 25 mm automatkanon L/64 under beteckningen 25 mm kulspruta m/32. Detta ändrades dock till 25 mm automatkanon m/32 efter 1937.
Konstruktion och funktion Funktion Automatkanoner kan vara gasomladdade, rekylomladdade, eller elektriskt omladdade (det vill säga beroende av en yttre kraftkälla för omladdningen).
Amerikanska automatkanoner är ofta elektriskt omladdade och den kända GAU-8/A i kaliber 30x173 mm kräver en motor på hela 52 kW för att fungera.
Eldrör En automatkanon kan ha ett eller flera fasta eldrör, alternativt flera eldrör som roterar. Flera eldrör är bra om man vill kunna avfyra vapnet under längre perioder då men konstant byter pipa och då låter de andra piporna svalna vilket gör att vapnet inte överhettar lika snabbt som en enpipig automatkanon.
Automatkanoner med roterande eldrör kallas ofta Gatlingkanoner (efter uppfinnaren Richard Gatling).
Eldhastighet miniatyr|Eldhastighetstest av en 25 mm General Dynamics GAU-12/U Equalizer gatlingkanon där eldhastighet når flera tusen skott per minut. Automatkanoner har nog de mest mångfaldiga av olika eldhastigheter av alla automatvapen. Eldhastigheten kan bero på allt från kaliber till användningsområde. De långsammaste moderna automatkanonerna är de automatkanoner i kaliber 25–57 mm som används på markfordon som stridsfordon. Deras eldhastigheter är oftast under 500 rpm. Detta beror ofta på att man har begränsat med ammunition i vagnen och man vill få ut maximal träffsäkerhet och verkan vilket inte kräver en hög eldhastighet.
För automatkanoner som vill nå mycket höga eldhastigheter krävs elektrisk omladdning. En specifik typ av elektrisk omladdning är roterande kammarstycken. Automatkanoner med denna funktion kallas revolverkanoner. De har en eller flera fasta pipor men med ett roterande kammarstycke med flera kammare (patronlägen) – likt en revolver. Detta gör att de kan nå extremt höga eldhastigheter eftersom vapnet inte behöver ladda om samma patronläge hela tiden utan byter konstant patronläge som då har laddats om med en ny patron under rotationen av kammarstycket.
Dock är de snabbaste automatkanonerna ofta elektriskt omladdade gatlingkanoner och några av dem kommer upp i eldhastigheter på 10 000 skott per minut. Gatlingkanoner har ett roterande kammarstycke med flera patronlägen som en revolverkanon men oftast är detta kombinerat med den roterande axeln av eldrören.
Trots detta är de absolut snabbaste automatkanonerna de automatvapen med elektrisk avfyrning (notera inte omladdning). Detta gör att kan vissa automatkanoner som Metal Storm komma upp i en miljon patroner per minut under en mycket kort period.
Tidiga automatkanoner Automatkanoner har existerat ungefär lika länge som det har funnits kulsprutor. De första modellerna var i princip bara uppskalade kulsprutor. Tidiga svenska modeller är 25 mm Kulspruta m/1884 och m/1887. Båda kanonerna är mångpipiga och varje pipa har en eldhastighet av cirka 30 patroner per minut. Den första moderna automatkanonen är den Brittiska QF 1-pounder pom-pom som är en uppskalad Maximkulspruta med en kaliber på 37 mm. Kanonen kom i brittisk tjänst redan 1890 och exporterades till ett antal länder. Den hade en eldhastighet på cirka 300 patroner per minut och en utgångshastighet på cirka 550 m/s.
Typer av automatkanoner Automatkanoner kan indelas i undergrupper efter olika linjer, som funktionsprincip eller användningsområde.
I modern tid kan automatkanoner förslagsvis delas upp i:
Luftvärnsautomatkanon
miniatyr|En 40 mm Bofors luftvärnsautomatkanon. Automatkanoner har använts mycket inom luftvärn, då kallade luftvärnsautomatkanoner, kort lvakan. De har använts vanligast på mark- eller skeppsbaserade luftvärnslavetter men även på dedikerade luftvärnskanonvagnar (militär förkortning: LVKV).
Dedikerade luftvärnsautomatkanoner började utvecklas under första världskriget men redan under början av kriget började man konvertera existerande automatkanoner med luftvärnslavetter för att skjuta ner flygplan. Ett tidigt exempel av dessa var QF 1-pounder pom-pom som modifierades till luftvärnskanon med en ny lavett som gjorde den snabbare att sikta samt gav den högre elevation. QF 1-pounder utvecklades senare till en dedikerad luftvärnsautomatkanon kallad QF 2-pounder naval gun. Denna kanon hade en kaliber på 40 mm och togs i tjänst redan 1915 och la grunden till framtida luftvärnsautomatkanoner. QF 2-pounder naval gun fanns även i Sverige som 40 mm automatkanon m/22 och gjorde tjänst på ett antal skepp som till exempel HMS Nordenskjöld.
1928 fick Bofors ett uppdrag av marinförvaltningen att utveckla en ny luftvärnsautomatkanon. Detta ledde till 25 mm lvakan m/32 och den legendariska 40 mm lvakan m/36, internationellt kallad Bofors L/60 eller helt enkelt "The Bofors gun". 40 mm Bofors är den kändaste luftvärnskanonen i historien och har använts av över 35% av alla länder i världen och är i aktiv tjänst i flera stormaktsländer än idag som t.ex. USA. Den har även lagt grunden för ett stort antal luftvärnskanoner runt om i världen. Några exempel är 37 mm M1939 (61-K) och 25 mm M1940 (72-K). 40 mm lvakan m/36 var även primär beväpning på Lvkv m/43, Sveriges första luftvärnskanonvagn och en av dem bästa på sin tid.
Ungefär samtidigt som Bofors utvecklade sin 40 mm L/60 började Tyskland utveckla sin serie av 37 mm Flak-kanoner. Dessa fungerade annorlunda än Bofors konstruktion och exporterades knappt trots att de fungerade bra.
Under andra världskriget blev luftvärnsautomatkanoner med mindre kaliber, t.ex. kalibern 20 mm, snabbt föråldrade och ganska snabbt var 40 mm Bofors, 37 mm Flak och 37 mm 61-K i princip de enda luftvärnsautomatkanonerna som användes i stort antal. Bofors L/60 var huvudluftvärnsutomatkanon för de allierade och många andra mindre länder medan 37 mm Flak och 61-K var huvudluftvärnsautomatkanon för Nazityskland och Sovietunionen respektive.
Under kriget började flygplan flyga högre och högre och blev starkare och starkare i konstruktionen. Detta gjorde att man började konstruera nya mer kraftfulla luftvärnsautomatkanoner mot slutet av kriget. Tyskland satsade på att göra en större kanon med större kaliber som blev 55 mm Gerät 58. Men man hann bara bygga 2 prototyper innan kriget tog slut. Ryssland fortsatte dock projektet och konstruerade den gigantiska 57 mm L/76.6 S-60. Denna kanon hade 57 mm i kaliber och avfyrade ammunition som kunde slå ut många mellanstora stridsvagnar på sin tid och en bättre bit framåt. 57 mm S-60 gjorde tjänst i hela Sovjetunionen och var den primära beväpningen på ZSU-57-2, en av de kraftfullaste luftvärnskanonvagnar som någonsin har byggts. Bofors kunde inte riktigt bestämma sig om de skulle göra en kraftfullare kanon eller uppdatera sitt gamla koncept om en 40 mm kanon. Det slutade med att de gjorde båda två. Den nya 40 mm-kanonen skulle vara i samma viktklass som 40 mm L/60. De gav den nya pjäsen längre räckvidd med längre pipa och hylsa samt en högre eldhastighet på 240 patroner per minut vilket var det dubbla jämfört med 40 mm L/60. Denna kanon fick beteckningen 40 mm luftvärnsautomatkanon m/48 i svensk tjänst och 40 mm L/70 internationellt och exporterades till ett stort antal länder. Bofors större lvakan fick en kaliber på 57 mm och var i princip bara en uppskalad Bofors L/70 och såldes nästan exklusivt som en marinpjäs. Den fick beteckningen 57 mm lvakan M/50 i Sverige. Bofors nya 57 mm kom att vidareutvecklas till 57 mm lvakan m/54 och senare till Bofors 57 mm L/70 som kom att modifieras till flera olika varianter som fortfarande är i tjänst idag.
Under 60-talet började luftvärnsrobotar ta över huvudrollen i luftvärnet runt om i världen och däribland Sverige, men trots detta konstruerade Bofors en massiv luftvärnsautomatkanon kallad Bofors 12 cm Lvkan 4501. Denna kanon hade en kaliber på 120 mm och kunde skjuta splittergranater med zonrör 12 km upp i luften med en eldhastighet på 80 patroner per minut. Bara ett exemplar byggdes dock.
Trots att robotar övertog huvudrollen i luftvärnet fortsätter man att konstruera luftvärnsautomatkanoner än idag. Dessa är fortfarande användbara mot attackflygplan och helikoptrar samt lätt bepansrade fordon.
Flygplanautomatkanon miniatyr|Ett attackflygplan av typen T 18B försedd med en 57 mm automatkanon m/47. Flygplanautomatkanoner, kort fplakan, kallas sådana vapen som utformats som flygbeväpning, antingen som ändamålsbyggda vapen eller andra automatkanoner som modifierats för användning ombord på flygfarkoster. De förekommer vanligast som fast beväpning internt eller i vapenkapslar, men förekommer även som rörlig beväpning i vapenvaggor eller kanontorn.