Fijileguanhttps://malmo.se/Uppleva-och-gora/Konst-och-museer/Malmo-museum/Akvariet/Vara-djur/Fijileguan.html (Brachylophus fasciatus) är en trädlevande ödla som beskrevs år 1800 av Alexandre Brongniart. Arten ingår i släktet Brachylophus och familjen leguaner.

Den är endemisk för Lauöarna i den östra delen av Fijiöarna, men förekommer även i Tonga, dit den troligen introducerades av människan. Det är en av få arter av leguaner som finns utanför Nya världen och en av de mest geografiskt isolerade medlemmarna inom familjen.

IUCN kategoriserar fijileguanen som starkt hotad. Populationen har minskat under det senaste århundradet på grund av habitatförstörelse, och i ännu högre grad på grund av introduktionen av mungoer och vanliga katter på öarna.

Arten är dagaktiv och tillbringar dagarna med att söka föda, sola och vaka över sina revir, för att sedan dra sig tillbaka till trädkronorna på natten. Fijileguanen betraktas som nationellt viktig av Fijis regering, och den har avbildats på frimärken, valutor och telefonkataloger.

Systematik Fijileguanen beskrevs av den franske zoologen Alexandre Brongniart år 1800.Brongniart, Alexandre. (1800). Essai d'une classification naturelle des reptiles. Bull. Soc. Philomath. 2 (36): 89–91 Släktnamnet Brachylophus kommer från de två grekiska orden brachys (βραχύς) som betyder "kort" och lophos (λόφος) som betyder "kam" eller "tofs", vilket syftar på de korta taggiga kammarna längs artens rygg. Artepitetet fasciatus är ett latinskt ord som betyder "bandad".

Arten är nära släkt med B. bulabula, B. gau och B. vitiensis. Släktet antas härstamma från förfäder som flutit på trädstammar och annat material de 9 000 km över Stilla havet från Amerika, där deras närmaste släktingar finns. Det har också föreslagits att de härstammar från en mer spridd utvecklingslinje av numera utdöda leguaner från Gamla världen som skilde sig från sina släktingar i Nya världen under paleogen. Inga andra medlemmar av denna förmodade utvecklingslinje, vare sig levande eller fossila, har dock påträffats utanför Fiji och Tonga.

Utbredning Fijileguanen är endemisk för Lauöarna i Fiji. Dess nuvarande utbredningsområde tros sträcka sig från Vanua Balavu i norr till Fulaga och Ogea i söder, vilket omfattar minst elva öar. Tidigare har den rapporterats från Moce och Oneata, och den kan en gång i tiden ha funnits i hela Lau-gruppen. Den introducerades till Tongaöarna för 300 år sedan, troligen efter att den inhemska arten Brachylophus gibbonsi dött ut.

Utseende Arten uppvisar sexuell dimorfism, där hanarna har två eller tre vita eller ljusblå band, 2 cm breda, som korsar deras i övrigt smaragdgröna kropp, med ett mönster av fläckar och ränder på nackpartiet. Honorna är istället helt gröna med enstaka fläckar eller partiella band. Båda könen har en gul undersida. Fijileguanen når en längd på upp till 60 cm, från nos till svanstipp, där merparten utgör dess långa svans, och den kan väga upp till 200 gram. Ryggkammen är mycket kort och når en höjd på endast 0,5 cm.

Även om det verkar finnas små variationer mellan populationerna på de olika öarna, har inga av dessa beskrivits ingående. Djuren från Tonga är mindre och magrare, och beskrevs tidigare som B. brevicephalus.

Artens hud är ljuskänslig och ödlan kan ändra hudfärg för att matcha sin bakgrund. Individer i fångenskap har observerats efterlikna det mönster som nätet på deras burar efterlämnar på så kort tid som 30 sekunder.

Ekologi Arten är dagaktiv och tillbringar dagarna med att söka föda, sola och hävda revir, för att sedan dra sig tillbaka till trädkronorna på natten. Hanarna försvarar aggressivt sina revir mot rivaliserande hanar.Carpenter, C.C. and J.B. Murphy (1978). Aggressive Behavior in the Fiji Lizard (Brachyluphus fasciatus), Journal of Herpetology 12(2) 251–2 När detta sker blir hanarnas gröna färg intensivare, vilket gör banden tydligare, samtidigt som de nickar med huvudet och gör utfall med öppen mun. De blåser ofta upp sitt hakskinn för att verka större, och våldsamma strider kan uppstå.

Föda Fijileguanen är växtätare och lever av blad, frukt och blommor från träd och buskar, i synnerhet hibiskusblommor från Hibiscus tiliaceus, samt frukter som banan och papaya. Nykläckta ungar i fångenskap har observerats äta insekter, men vuxna djur gör det vanligtvis inte.

Fortplantning Uppvaktningen liknar andra leguaners där hanen närmar sig och slickar honans rygg, framben och nackparti med tungan efter en serie snabba huvudnickningar. Parningssäsongen infaller under november. Den lägger ägg och har lång inkubationstid på 160–170 dagar. Boet, som innehåller tre till sex ägg, övervakas av honan vilket är ovanligt för leguaner. Ungarna tar sig ut ur äggen under regnperioden och får i sig vätska genom att slicka på blöta blad.

Fijileguanen och människan miniatyr|Mer eller mindre alla leguaner från Fiji, som finns i djurparker runt om i världen är anskaffade illegalt, eller härstammar från illegalt anskaffade djur. Folklore Det fijianska namnet på leguanen är ”vokai”, även om vissa stammar kallar den ”saumuri”. Två stammar betraktar leguanen som sitt totem, och på grund av detta får dess namn inte nämnas i kvinnors närvaro. Många undviker dock leguaner på grund av deras aggressiva beteende när de försvarar sig.

Status och hot IUCN kategoriserar fijileguanen som starkt hotad. De största hoten mot arten är habitatförlust på grund av bränder, stormar, jordbruk och konkurrens från förvildade getter. Ett sekundärt hot utgörs av introducerade predatorer som råttor, mungoer och katter, som jagar dem och äter deras ägg. Dessutom har leguanen jagats som föda och för illegal handeln med exotiska djur.

I fångenskap År 1982 hävdade Fijis regering att mer eller mindre alla leguaner från Fiji som finns i djurparker runt om i världen är anskaffade illegalt eller härstammar från smugglade djur: ”Praktiskt taget alla de uppskattningsvis 50–100 leguaner från Fiji som finns på amerikanska djurparker har anskaffats utan den fijianska regeringens vetskap eller samtycke”. Hållningen av fijileguaner på San Diego Zoo har dokumenterats som den mest framgångsrika avelskolonin av arten i världen.

Källor

Noter Brongniart,A. (1800) Essai d'une classification naturelle des reptiles., Bull. Soc. Philomath. 2 (36): 89-91 TIGR Reptile Database . Uetz P. , 2016 Brachylophus fasciatus

Fitzinger, L. (1843) Systema Reptilium, fasciculus primus, Amblyglossae., Braumüller et Seidel, Wien: 106 pp.

Externa länkar

Kategori:Leguaner fasciatus Kategori:Kräldjur i oceaniska regionen