Eva Marie Saint, född 4 juli 1924 i Newark i New Jersey, är en amerikansk skådespelare. Hon påbörjade sin karriär som praktikant på TV och gick vidare som lågavlönad skådespelare, något som tidningen Life gjorde ett reportage om. Saint uppmärksammades för sin medverkan i Broadwayuppsättningen av Resan till Bountiful (1953), för vilken hon fick flera teaterutmärkelser. Hon fick sedan sitt stora genombrott som Marlon Brandos flickvän i Storstadshamn (1954), en roll för vilken hon tilldelades en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Hon nominerades även till en BAFTA, liksom för En handfull snö (1957). Med Alfred Hitchcock-filmen I sista minuten (1959) stärkte Saints ställning som filmstjärna men hon valde då att begränsa sitt arbete som skådespelare för att fokusera på familjen.
Under större delen av 1970-, 1980- och 1990-talen arbetade hon nästan uteslutande inom TV, däribland i den populära Familjen Macahan (1976–1977), för vilken hon nominerades till en Emmy Award. Hon blev nominerad till priset totalt fem gånger under sin karriär och vann med sin insats i TV-filmen People Like Us (1990). I övriga roller märks Regnträdets land (1957), Exodus (1960), Het strand (1965), 36 timmar (1965), Ryssen kommer! Ryssen kommer! (1966), Grand Prix (1966), Taxi!!! (1978) och The Best Little Girl in the World (1981). Saint är en av de sista levande filmstjärnorna från Hollywoods guldålder.
Biografi Uppväxt och tidig karriär Eva Marie Saint föddes i Newark till föräldrarna John Merle Saint och Eva Marie Rice som båda var kväkare. Hon hade också en syster, Adelaide. Hon gick i skolan Bethlehem Central High School i Delmar i New York där hon examinerades 1942. Hon valdes in i skolans egen "Hall of Fame" 2006. Saint fortsatte studierna på Bowling Green State University med inriktning på skådespeleri. På skolan fick hon huvudrollen i pjäsen Personal Appearance och var aktiv i studentföreningen Theta Alpha Phi, som var inriktad på teater. Hon utexaminerades från universitetet 1946 och en teater på skolan är uppkallad efter henne. vänster|miniatyr|stående|Saint som cheerleader under sin skoltid 1942.
Saint började som praktikant på TV-kanalen NBC där hon bland annat medverkade i spelprogrammet Campus Hoopla (1946-1947), mestadels för att presentera reklam; hennes framträdanden spelades in på det ovanliga formatet kinescope. Både de inspelningarna och röstinspelningar av henne är förvarade i USA:s kongressbibliotek. På NBC var hon också en av sångarna i Bonnie Maids i programmet Bonnie Maid's Versa-Tile Varieties (1949). Saint medverkade 1947 i ett specialnummer av tidningen Life om det då nya fenomenet TV som gjorde sitt genomslag det året, med en miljon hushåll som ägde en TV-apparat. 1949 var hon återigen med i tidningen i ett stort reportage om sitt liv som kämpande skådespelare på minimumlön i New York.
Saint fortsatte att arbeta med lågavlönade uppdrag inom TV och radio under resten av 1940-talet och in på 1950-talet. Hennes största roll under denna period var i såpoperan One Man's Family (1950–1952), en serie som också var en radiosåpopera 1932–1959. Serien blev mest ihågkommen då den blev ersatt av långköraren Våra bästa år (1965-). Saint medverkade sedan i Broadwayuppsättningen av Resan till Bountiful (1953) tillsammans med Lillian Gish och Jo Van Fleet. Pjäsen blev en succé och belönade Saint med både en Outer Critics Circle Award och Theatre World Award.
Storstadshamn Saint gjorde sin långfilmsdebut i Storstadshamn (1954) som Marlon Brandos flickvän Edie Doyle, och i regi av Elia Kazan. För rollen erhöll hon en Oscar för bästa kvinnliga biroll trots de starka mednominerade Claire Trevor, Nina Foch, Katy Jurado och Jan Sterling. Hon var också nominerad till en BAFTA för "mest lovande nykomling". Kritikern A. H. Weiler skrev för The New York Times: "Genom att ge Eva Marie Saint – en nykomling i film från TV och Broadway – rollen, har Mr. Kazan hittat en vacker och blond konstnär som inte är beroende av de attributen. Hennes religiösa utbildning är inget hinder för att älska med den ordentliga främlingen. Mitt i scener av kaos visar hon upp genuin kärlek av ömhet och känslighet." miniatyr|Saint och Marlon Brando i Storstadshamn (1954). Storstadshamn blev en stor framgång både inkomstmässigt och kritikermässigt. Med åren har den hamnat på flera listor om "tidernas bästa film" och var bland de första 25 filmerna som 1989 förvarades i USA:s kongressbibliotek för sin kulturella, historiska och estetiska betydelse. Saint fick 7 500 dollar i lön för sin roll och den blev också hennes genombrott. Om att göra filmen med Brando har hon berättat: "Kazan satte mig i ett rum med Marlon Brando. Han sade, 'Brando är din systers pojkvän. Du är inte van vid att umgås med yngre män. Släpp inte in honom genom dörren oavsett vad'. Jag vet inte vad han sade till Brando; Det får du fråga honom – Lycka till! Brando kom in och började retas. Han fick mig ur balans och jag förblev ur balans under hela scenen."
Saint fortsatte även i TV och blev nominerad till en Emmy Award två år i rad för serierna The Philco Television Playhouse (1954) och Producers' Showcase (1955). I serierna spelade hon mot E.G. Marshall, Paul Newman och Frank Sinatra. Hennes framgångar och hyllningar i TV ansågs vara på en så pass hög nivå att en, kanske något överdriven filmkritiker, dubbade henne till "Helen Hayes över TV". Saint höjde sin lön ytterligare inför Pippi i pyjamas (1956) då hon fick 50 000 dollar i lön för sin roll bredvid Bob Hope. Hon fick sedan 100 000 dollar för sin roll i inbördeskrigsdramat Regnträdets land (1957) där hon medverkade vid sidan om Elizabeth Taylor och Montgomery Clift. Filmen fick negativ kritik men blev en av årets mest besökta filmer. Trots att den spelades in efter Regnträdets land hann En handfull snö (1957) ha premiär tidigare. Dramat var en av de första Hollywoodfilmerna om drogberoende; Don Murray spelar Koreakrigsveteranen Johnny Pope, som är beroende av morfin. Saint nominerades till en BAFTA för sin insats.
I sista minuten miniatyr|Cary Grant och Saint ur I sista minuten (1959). Regissören Alfred Hitchcock överraskade många när han valde Saint framför ett dussin väletablerade skådespelare, däribland Cyd Charisse, i rollen som femme fatale-karaktären Eve Kendall i klassikern I sista minuten (1959). Saint har sagt att moderns klädtips bidrog till att hon fick rollen då hon påpekat att Hitchcock hade en vana att ge kvinnor i vita handskar och beigea kläder roller i hans filmer. Filmen, där hon spelar mot Cary Grant och James Mason, blev en framgång både ekonomiskt och hos kritikerna och anses ha inspirerat flera senare spionfilmer. miniatyr|stående|James Mason, Saint och Cary Grant vid Mount Rushmore. I sista minuten har hamnat på flera listor om tidernas bästa film och om Saints insats skrev kritikern A. H. Weiler: "Genom att ge Eva Marie Saint rollen som hans [Grant] romantiska motpart har Mr. Hitchcock utforskat talanger som inte visats upp av skådespelerskan hittills. Även om hon till synes är en hårt utformad typ uppstår både den ljuva hjältinnan och en glamorös charmör". Saints förändring i sin scenpersona i kombination med hennes skicklighet att spela rollen som en förförisk mystisk kvinna som får Grant (och tittaren) ur balans fick fler kritiker att hylla henne. Hitchcock arbetade personligen med Saint för att få hennes röst lägre och hesare. Han valde också personligen ut kläderna åt henne.
Saint har berättat hur det var att arbeta med både Grant och Hitchcock: "[Grant] brukade säga 'Du förstår, Eva Marie, du behöver inte gråta i en film för att ha roligt. Bara upp med hälarna och ha roligt'. Hitchcock sade, 'Jag vill aldrig att du gör en diskbänks-film någonsin igen. Du har redan gjort de svartvita filmerna som Storstadshamn. Det är tråkigt i de där hyreshusen. Kvinnor går till bion och lämnar diskbänken hemma. De vill inte se dig vid diskbänken'." Saint ska enligt egen utsago ha svarat: "Jag kan inte lova det, Hitch, för jag älskar sådana draman." Även om I sista minuten stärkte Saints filmkarriär valde hon att begränsa sitt arbete inom film för att tillbringa tid med sin man Jeffrey Hayden och sina två barn.
Ett lugnare tempo med skådespelandet När Saint året efter medverkade i Exodus (1960), ett historiskt drama om hur Israel grundades efter andra världskriget, gick hon bara med på att ta rollen ifall hon fick ta med sig familjen då den spelades in på plats i landet samt på Cypern. I filmen, som baserades på romanen med samma namn av Leon Uris, återförenades hon med Paul Newman. Newman var problematisk under inspelningen då han ville ha igenom ändringar till sin karaktär vilket ledde till bråk med regissören. Saint hade huvudrollen som en tragisk skönhet i Oro i kroppen (1962) där hon spelade mot en mycket ung Warren Beatty. Till skillnad från romanen med samma namn av James Leo Herlihy blev filmen dåligt mottagen av kritiker. Trots att filmen blev välbesökt på biograferna uppskattades den ha förlorat över en miljon dollar. miniatyr|Gregory Peck, Noland Clay och Saint i Den röda skuggan (1968). Saint återförenades med Elisabeth Taylor i dramat Het strand (1965). Filmen fick negativ kritik men uppmärksammades främst för sin filmmusik. Samma år medverkade hon sidan om James Garner och Rod Taylor i krigsfilmen 36 timmar (1965) som blev hyllad av kritiker. Särskilt de tre huvudrollsinnehavarna skulle bli uppmärksammade för sina insatser som The New Yorker kallade "rimliga i sina orimliga roller". Saint syntes också i den satiriska Ryssen kommer! Ryssen kommer! (1966) som innehöll en stor ensemble av kända skådespelare däribland Alan Arkin, Carl Reiner, Brian Keith, Theodore Bikel och Jonathan Winters. Filmen blev både en inkomstmässig succé och rosad av kritiker. Samma år ersatte Saint den svenska skådespelaren Harriet Andersson med kort varsel i racingfilmen Grand Prix (1966). Även den blev hyllad av kritiker och var en av årets mest inkomstbringande filmer.
Sex år efter klassikern Skuggor över Södern (1962) återförenades regissören Robert Mulligan, producenten Alan J. Pakula och skådespelaren Gregory Peck för att göra westernfilmen Den röda skuggan (1968). Filmen bygger på romanen med samma namn av T.V. Olsen, och Saint spelar den kvinnliga huvudrollen Sarah Carver, som eskorteras av Pecks rollfigur. Filmen fick ett gott mottagande. I sin nästa film, Loving (1970) fick Saint några av sina bästa recensioner i sin karriär. Filmen blev vida kritikerrosad men hade svårt att nå en större publik. Efter komedin Cancel My Reservation (1972) där hon spelade mot Bob Hope, som gjorde sin sista filmroll, hade Saint svårt att hitta roller som avvek från hennes etablerade typ av svala och intelligenta hjältinnor, som till synes framstod som svaga. Saint valde hellre att lämna filmbranschen än att inte få utveckla sin bredd som skådespelare. Hon fortsatte dock skådespela på teatrar.
Comeback i TV miniatyr|stående|Saint och James Arness under inspelningen av TV-filmen Familjen Macahan (1976). Saint återvände istället till TV med rollen som Kate Macahan i TV-serien Familjen Macahan 1977 som påbörjades med en två timmar lång fristående TV-film året innan, som hon även medverkade i. Serien hade svårt att nå en publik i hemlandet men i Europa, särskilt Frankrike, Tyskland, Italien, Norge och Sverige blev den mycket populär och har gått i repris flera gånger. Den blev även en kultserie. Saint medverkade bara i första säsongen av serien och blev nominerad till en Emmy Award för sin insats. Året efter medverkade hon i TV-filmen Taxi!!! (1978) tillsammans med Martin Sheen, även för den rollen nominerades hon till en Emmy Award.