mini|Perserriket år 490 f.Kr. Persiska krigen, perserkrigen eller grekisk-persiska krigen var en serie konflikter mellan den grekiska världen under Antikens Aten och det persiska akemeniderriket som påbörjades omkring 490 f.Kr. och varade till 449 f.Kr. Begreppet syftar vanligtvis på de två persiska invasionerna av det grekiska fastlandet år 490 f.Kr. och 480-479 f.Kr. Perserna segrade i de inledande slagen men vid båda tillfällena höll grekerna stånd och motade bort de persiska trupperna från grekiska fastlandet. Inte alla greker kämpade mot perserna; några var neutrala, medan andra var allierade med Persien. Perserkrigen markerar skillnaden mellan arkaisk tid och klassisk tid i den grekiska historien. Krigen gav inte enbart upphov till väpnade konflikter utan bidrog till ett brett kulturellt och vetenskapligt utbyte. Många greker sökte sig till det persiska hovet, lockade av den akemenidiska stormaktens prakt, och vissa tog värvning i den persiska armén, vilket Xenofon skildrat i sitt verk Anabasis.
Begreppet "perserkrigen" kan också syfta på den fortsatta krigföringen som Romarriket och Bysantinska riket förde mot Parthien och Sassaniderna, en konflikt som varade i hundratals år.
Det som i dag är känt om konflikten härstammar huvudsakligen från grekiska källor, först och främst Herodotos, och i mindre grad några romerska författare. Perserna blev en del av den grekiska historien efter att de år 546 f.Kr. erövrade Lydien och därmed även de grekiska stadsstaterna i Jonien, som tidigare lytt under lyderna. Ett försök att år 499 f.Kr. återinsätta aristokraterna i Naxos slog fel, och jonerna gjorde uppror mot perserna. Symbolisk hjälp, som inte ändrade stridens utfall – persisk seger – utsändes från det grekiska fastlandet. Den persiske fältherren Mardonios drev ett fälttåg i Thrakien år 492 f.Kr. för att befästa den persiska makten, men hejdades av en storm. En styrka under Datis och Artafernes d.y. jämnade år 490 f.Kr. Eretria med marken, men den besegrades några dagar senare i slaget vid Marathon av den atenske generalen Miltiades d.y.
Kung Xerxes I ledde år 480 f.Kr. en stor armé att kuva Grekland, efter massiva förberedelser. I slaget vid Thermopyle segrade perserna mot en grekisk-spartansk här under Leonidas I av Sparta. Aten intogs och plundrades på Xerxes order. Den persiska flottan besegrades dock i slaget vid Salamis. Xerxes lämnade kvar Mardonios, som fick delar av den ursprungliga armén för att fullfölja invasionen, och begav sig till det iranska kärnlandet. Året därefter besegrades och dödades Mardonios i slaget vid Plataiai, och resterna av den persiska flottan krossades i slaget vid Mykale. Den grekiska flottan seglade till Hellesponten, där atenarna och jonerna, som precis inlett ett nytt uppror, belägrade Sestos.
Året därpå bedrev spartanerna under Pausanias ett nytt fälttåg i Bysantion, som föll efter en belägring. Pausanias kallades tillbaka, och atenarna fortsatte ensamma. De grundade det attiska sjöförbundet för att fortsätta striderna. Perserna drevs först ut ur Thrakien, och efter slaget vid Eurymedon även ur Jonien. Kriget förflyttades till Cypern och vidare till Egypten, efter att landet gjort uppror mot perserna. Sparta alarmerades nu av Atens makt och förklarade krig. Aten besegrades slutligen i Egypten, ingick fred med Sparta och slöt Kalliasfreden med Persien. I och med fredsavtalet återlämnades Cypern till Persien, som däremot tvingades ut ur Egeiska havet. Kriget var över, men grekerna och perserna fortsatte att blanda sig i varandras angelägenheter fram till dess att Persien erövrades av Alexander den store.
Historiska källor Det som i dag är känt om krigen kommer i stort sett uteslutande från grekiska källor. Herodotos från den akemenidiska staden Halikarnassos, reste i mitten av 400-talet f.Kr. i perserriket och besökte hela det östra medelhavsområdet, från Skytien till Egypten och samlade in information om perserkrigen och andra händelser som han beskriver i verket Ιστοριης Απόδειξη (Historia). Han börjar med kung Kroisos erövring av JonienHerodotos I,6 och avslutar med Sestos fall år 479 f.Kr.Herodotos IX,121
miniatyr|vänster|200px|Herodotos är huvudkällan till kunskapen om krigen miniatyr|200px|Thukydides fortsätter där Herodotos slutar, men ger oss endast lite information om perserkrigen
Man antar att Herodotos återupprepade det han fick berättat för sig av sina värdar och beskyddare utan att sätta informationen i kritiskt ljus. Av det skälet ger han oss ibland sanningen, medan det andra gånger är sannolikt att han överdriver och ägnar sig åt politisk propaganda. Trots detta ansågs han av antikens författare som mer trovärdig än många av sina föregångare, och därför kallades han av Cicero "historieskrivningens fader".De legibus I,5
Thukydides ville skriva ett verk som tar vid där Herodotos slutar, fram till slutet av det peloponnesiska kriget år 404 f.Kr. I motsats till Herodotos, som han ibland hånar, dubbelkontrollerade Thukydides sina källor, och ger därmed en mer tillförlitlig beskrivning i sin bok Ξυγγραφη (Det peloponnesiska kriget, bokstavligen "anteckning"). Tyvärr är hans bok ofullbordad; man antar att han dog innan boken blev klar. Han ger bara en detaljerad beskrivning av de första tjugo åren av det peloponnesiska kriget, och bara en liten del av det som hände dessförinnan. Händelser som är av intresse för den här artikeln beskrivs i bok I, stycke 89 till 118.
På 300-talet f.Kr. skrev Eforos ett historieverk där han beskriver händelserna i perserkrigen. Diodorus Siculus skrev under det första århundradet e.Kr. en historia från tidernas begynnelse, där han också innefattar historien om detta krig.
Det närmaste vi kommer en persisk källa i den grekiska litteraturen är Ktesias, som var Artaxerxes II Mnemons livläkare, och med hjälp av persiska källor skrev en historia över Persien under 300-talet f.Kr. I sina böcker hånar även han Herodotos, och hävdar att hans egna berättelser är tillförlitliga, eftersom de kommer från perserna själva.
Tyvärr har inte de två sistnämnda historikernas verk bevarats i sin helhet. Av det skälet måste historikerna fylla i Herodotos och Thukydides berättelser med senare historiker, som inte skrev fullständiga verk om konflikten, som till exempel Plutarchos från 100-talets Rom.
Av allt att döma betraktade inte perserna sig som besegrade eftersom deras huvudmotiv hade uppnåtts i och med att de hade intagit Aten två gånger som bestraffning för det joniska upproret. På akemenidiska sigill som återger konflikten med grekerna porträtteras i regel de senare som kuvade. Aeschylus och andra grekiska författare överdrev grekernas segrar och hoppades att det akemenidiska riket skulle vittra sönder. För perserriket med dess stora territorium och nästintill outtömliga resurser motsvarade nederlaget i Grekland snarare en mindre tillbakagång i rikets periferi.Lur'e, Gerodot, Moskva, 1947, s. 88. Se även Muhammad Dandamaev, A Political History of the Achaemenid Empire, Leiden: Brill, 1989, s. 226.
Bakgrund Lydierna, från de västra delarna av Mindre Asien, var den första utländska nationen som erövrade grekiskt land. Den lydiske kungen Alyattes II gick till krig mot den joniska kuststaden Miletos, något som slutade med ett alliansavtal mellan Miletos och Lydien.Herodotos I,22 Avtalet ledde till att Miletos hade kontroll över interna frågor, men måste följa Lydien i utrikes angelägenheter. Därför skickade de en här för att hjälpa lydiernas kung i hans krig mot mederna. Kroisos efterträdde år 560 f.Kr. sin far Alyattes på den lydiska tronen, och gick till krig mot de andra grekiska stadsstaterna i Mindre Asien. Han erövrade dem och tvingade dem att betala skatt, men lyckades inte utvidga sitt rike till öarna i Egeiska havet.
Persern Kyros gjorde åren 554-553 f.Kr. uppror mot mederna, och efter fyra års krig erövrade han det mediska riket och grundade Perserriket. Kroisos såg detta som en möjlighet att utvidga sitt rike österut, och frågade oraklet i Delfi om han borde gå i krig. Oraklet gav då ett av sina mest berömda svar: "Om Kroisos korsar floden Halys kommer han att ödelägga ett stort imperium." Kroisos insåg inte tvetydigheten i utsagan och marscherade i krig, men besegrades, och Lydiens huvudstad Sardis gick till Kyros. De grekiska stadsstaterna sände då budbärare till Kyros och bad om samma villkor som de hade haft under Kroisos. Kyros nekade dem alla, med undantag för Miletos, och sade att de borde ha frågat honom redan medan utfallet av kriget var ovisst, så som Miletos hade gjort. Kyros erövrade sedan även Assyrien före sin död 530 f.Kr. Han efterträddes av sin son, Kambyses II. Om Kambyses skrev Herodotos: "Joner och eoler ansåg han som trälar, som han ärvt efter sin far. Men mot Egypten företog han ett fälttåg, varvid han tog med sig bland sina övriga undersåtar även de hellener, över vilka han härskade."Herodotos, II,1
Persiska satraper i Mindre Asien installerade tyranner i de flesta av de joniska städerna och tvang grekerna att betala skatt till "konungarnas konung". Fälttåget mot Egypten år 525 f.Kr. var lyckat, då han fick understöd av såväl de cypriotiska städerna och Polykrates av Samos (som båda hade en flotta) som av Fanes av Halikarnassos, ledaren för de grekiska legosoldaterna i Egypten. Erövringen av Egypten ökade dock missnöjet med perserna på grund av den minskning i handel den innebar, eftersom fenicierna, som tidigare frivilligt hade slutit sig till perserriket, tog delar av marknaden. Vidare föll år 510 f.Kr. den grekiska kolonin Sybaris i södra Italien, något som stängde de västliga marknaderna för de joniska staterna och gjorde läget än mer trängt för dem.
Samtidigt erövrade Dareios den store, Kambyses efterträdare, Libyen och en del av Indien, och skapade därmed ett enormt imperium. Dareios beordrade år 513 f.Kr. ett fälttåg in i Balkan, och erövrade Thrakien och Makedonien. Den makedonske kungen Amyntas I blev en allierad till Dareios, och måste betala skatt. Dareios styrkor korsade även Donau och gick in i Skytien för att visa sin styrka. I detta fälttåg tvingades Miltiades, som var befälhavare för de atenska styrkorna på den thrakiska halvön, att följa perserna. Medan Dareios var på andra sidan Donau föreslog han för de andra grekerna att de skulle bränna broarna och fånga Dareios på andra sidan, men denna plan sattes aldrig i verket.
Det joniska upproret Huvudartikel: Joniska upproret Det joniska upproret bröt ut på den grekiska ön Naxos år 499 f.Kr., med hjälp av tyrannen Aristagoras i Miletos. En styrka på 200 triremer med joniskt manskap som Artafernes, satrapen i Sardis, hade sänt till Naxos under Aristagoras kommando för att där avlägsna demokraterna och återinföra oligarkin, misslyckades med detta. Aristagoras befann sig då i en svår sits, och bytte sida. Han eggade milesierna till uppror, och de joniska städerna störtade tyrannerna som perserna hade installerat, slöt ett förbund och bad om hjälp från de andra grekerna. Aten sände tjugo skepp och Eretria fem, vilka slöt sig till den joniska flottan, hjälpte till att sprida upproret längs kusten och till Cypern, och besegrade den feniciska flottan i Pamfylien. Upproret hade emellertid inga större politiska mål och saknade samlande ledarskap, och med undantag för Karien gjorde inga icke-greker uppror. År 498 f.Kr. erövrade och brände grekerna Sardis, något som perserna svarade på med invasion.