miniatyr|Pirog på floden Niger i Mali. Vattenväg är alla former av vatten som går att färdas på. Vattenvägar kan omfatta floder, sjöar, kanaler, innanhav och oceaner. En strukturerad och på sjökort utmärkt vattenväg kallas för farled. Vattenvägar var de snabbaste och säkraste transportvägarna 1000-tals år innan bilar, tåg och flyg gjorde entré. För att en sträcka av vatten ska klassificeras som en vattenväg krävs att den är farbar.
Farbarhet För att den ska vara farbar måste följande vara uppfyllt: Vattendjupet måste vara tillräcklig för att fartyg ska kunna segla igenom. Bredden måste vara tillräcklig för att fartyg ska kunna passera. Det får inte finnas några hinder längs vägen, såsom vattenfall eller liknande, utan att det finns metoder för att ta sig förbi dem. Strömförhållandena måste vara sådana att fartyg kan segla genom dem på ett säkert sätt.
Vattenvägarnas betydelse Vattenvägar är inte bara fysiska transportbärare utan även betydelsefulla som kulturella bärare. Det mest slående exemplet är den minst 40 000 år långa isolering som Australiens urbefolkning (aboriginerna) hade fram tills de blev "upptäckta" på 1700-talet av Européer. Längs Amazonfloden fanns helt isolerade folkgrupper långt fram i modern tid. De kontakter Europa hade med Kina och andra länder i området skedde under lång tid enbart till lands. Utvecklingen kring Medelhavet skedde till stor del på vattenvägar.
Vattenvägar kan indelas i naturliga och konstgjorda. Långt tillbaka i tiden var naturliga vattenvägar vanligast även om sumererna grävde kanaler i det forna Persien. Se Svenska kanaler och kanaler i allmänhet.
Att färdas på vattenvägar var det säkraste och snabbaste sättet att ta sig fram. Att färdas landvägen var ofta förenat med fara för överfall och krävde stora insatser rent praktiskt. För en armé krävdes brobyggare, skogshuggare och medtagen materiel. Under 30-åriga kriget och senare under Karl X härjningar i norra delen av den Europeiska kontinenten beskrivs strapatserna landvägen som näst intill omöjliga. Vattenvägarnas betydelse i krig och för erövring var mycket stor. Landstigningen i Normandie inledde slutfasen av Andra Världskriget och i Antiken skapades och raserades imperier till sjöss.
I modern tid Idag har vattenvägarna runt om i världen mycket stor ekonomisk betydelse. Det är via dem vi får våra varor med sjöfart. Gränsen för hur långt en vara på ett ekonomiskt sätt kan transporteras med lastbil ligger mellan 2 000 och 3 000 km, frakt därutöver sker via luft- eller sjöfart. När det gäller persontransporter sker fortfarande mycket av den via vattenvägar, men vid längre sträckor är flygresor vanligast.
En kryssning till sjöss motsvarar i mångt och mycket en charterresa med flyg.
Vattenvägar i Norden Efter inlandsisens avsmältning kom de första människorna till svenska östkusten i kanoter för att jaga säl och fiska, exempelvis i den perifera skärgård som idag (på grund av landhöjningen) är skogklädda bergstoppar i Tyresta nationalpark. I det forntida Norden reste man genom inlandet längs vattenvägar, gärna vintertid då frusna sjöar och myrar möjliggjorde snabba transporter med släde (jfr Vintertullen). Den mest kända och betydelsefulla ispassagen i Nordens historia är förmodligen Tåget över Lilla och Stora Bält i början av 1658 då Karl X Gustav förde den svenska armén över isen från Jylland till Sjælland, vilket avgjorde Karl X Gustavs första danska krig och ledde till att Sverige genom Freden i Roskilde permanent tillfördes Skånelandskapen och Bohuslän.
Före vikingatiden Fynd av stockbåtar och de många skeppen på bronsålderns hällristningar ger besked om hur båtarna såg ut, t.ex. Brandskogsskeppet. Hjortspringbåten, som hittades i en liten mosse på ön Als i Danmark, byggdes på 300-talet f.Kr.. Det var 200 år efter bronsålderns slut, men båtens konstruktion stämmer ändå väl överens med hällristningarnas skeppsgestaltningar. Även efter Kristi födelse förblev den nordiska skeppsbyggarkonsten tämligen avancerad. Nydamskeppet 300-talet e.Kr. är ett belysande exempel på vikingaskeppens föregångare. Skeppet har köl och är byggt med breda plank. Antagligen hade det ett djupgående på cirka 60–80 centimeter.
Publius Cornelius Tacitus (55–120) var en romersk historiker, författare och statsman. I De origine et situ Germanorum (Germania) från 98, skriver han seriöst och det verkar sakligt och objektivt. Inget stöd finns för att Tacitus själv besökt området utan verket ska ses som en andrahandsuppgift. Enligt traditionell tolkning nämns Sverige och dess folk som Suioner, svioner, som bor på en ö i havet (Suionum hinc civitates ipso in Oceano). I England byggde romarna sitt första fäste i Colchester, år 43. Till England kommer man sjövägen och att de även skulle ha fortsatt mot norr via den tämligen långgrunda kusten utanför dagens Holland och Danmark för att rekognosera är mycket troligt.
Bland arkeologer och historiker har länge funnits en föreställning om att de första segelfartygen i Nordeuropa kom på 600-talet e.Kr. eftersom äldre fynd inte har visat spår av rigg. De fartyg vi kan se på hällristningarna har ansetts vara stockbåtar med utriggare (stödpontoner). Nya skeppsfynd såväl som hällristningar, exempelvis i Himmelstalund, kan emellertid tolkas som att nordbor redan under bronsåldern kunde ro större stockbåtr för kustnära havsfart, och även kan ha varit kapabla att förse skeppen med segel. De stockbåtar som hittats har inte alls den form som hällristningarna visar. De ristade båtarna har uppböjda för- och akterpartier. Det är även så att om det nu skulle vara pontonförsedda stockar så är det de enda avbildningar som finns på hällristningar som är gjorda i perspektiv, vilket är en orimlighet i sig själv.
En av de centrala frågorna i avhandlingen handlar om hur anslutningarna uppnåddes: över land, efter de stora floderna i Europa eller genom att segla längs Atlantkusten. I boken "The Rise of the Bronze Age Society" påvisar författarna Kristian Kristiansson och Thomas B. Larsson interaktionen mellan Norden och Medelhavsländerna.http://www.scribd.com/doc/33192901/Kristiansen-amp-Larsson-The-Rise-of-Bronze-Age-Soociety-2005|The Rise of the Bronze Age Society Kristian Kristiansson och Thomas B. Larsson 2005 Boken "Med Karon över Styx" är en studie av den mediterrana skeppssymbolens integrering i den nordiska bronsålderns föreställninsvärld och är skriven av Li Olsson, Stockholms universitet, 1997.
På de hällristningar som finns i Himmelstalund i Östergötland i Sverige och som låg övertäckta och skyddade tills den nya E4:an byggdes, finns mycket bra bilder som tydligt visar att skeppen inte var stockbåtar med utriggare utan riktiga fartyg. Hällristningar i Himmelstalund
Handelsresor till fjärran land Eftersom det inte finns några loggböcker från tiden före vikingarna får fynden av arabiska och romerska mynt tala för sig själv. Bara på Gotland har det hittats mer är 50.000 arabiska mynt även om de flesta är från vikingatid. Moneta (mynt) vet man tillverkades i Rom 270 f.Kr. ett myntverk som drevs i gudinnan Junos ära. De vägar sjöfararna tog var de som vikingarna senare skulle använda. Det var bland annat Dnepr och Volga som trafikerades. Det är inte säkert att man släpade sina skepp förbi de olika vattenhinder som fanns utmed vägen. Fanns en fast trad så tillverkades ett nytt skepp och färden kunde fortsätta. Kunskap och verktyg fanns och skogar likaså. Skeppen kunde ha en besättning på 80 man, men även transporter hästar och gods. Vid lastning och avlastning av hästar, lutade man skeppet så mycket att relingen kom i nivå med vattenytan. Djupgåendet var inte mer än cirka 1 meter beroende på last.
Västerut trafikerades länder som Frankrike, England och fasta bosättningar etablerades på Island och Grönland. Bosättningen på Grönland varade enligt forskare i 500 år. Den avbröts vid del lilla istid som började i början av 1200-talet och kulminerade 1355. Om det funnits permanenta bosättningar vid östra Canada/USA är en tvistefråga idag bland forskare. Fynd har gjorts av skeppsbyggarplatser och även av runstenar men huruvida dessa fynd är äkta eller inte tvistas det om. Helge Ingstad en upptäcktsresande och hans hustru Anne Stine Ingstad, arkeolog, hittade 1960 resterna efter ett vikingaläger i Newfoundland (L'Anse aux Meadows) daterat till år 1000. Intressant är även Kungariket Saguenay i sammanhanget. Det hittas hela tiden nya bevis som styrker handeln mellan nordiska handelsmän och inuiter och mer sydliga stammar fortsatte. De bytte skinn mot trä och andra objekt från den nya världen.http://www.smithsonianmag.com/history-archaeology/vikings.html?c=y&page=1 Smitsonian.com The Vikings: A Memorable Visit to AmericaThe Columbia Electronic Encyclopedia, 6th ed.
Ett vikingaskepp kunde segla i minst en månad på havet utan att söka hamn. I en replika av Gokstadsskeppet, byggd i Norge, seglade man över Atlanten på endast fyra veckor. På 1800-talet tog det tio veckor för svenska invandrarskepp att segla samma sträcka.
Flottningen var med och byggde Sverige Flottningen i Sverige lär ha kommit igång i större skala under 1300- och 1400-talet i samband med att gruvdriften började ta fart och det behövdes stora mängder kol för malmbrytning och järnframställning. Utan flottningen skulle Sverige aldrig kunnat bli en stormakt.
Flottningen skedde på älvarna och flottarkarlarna riskerade dagligen sina liv. Hur många miljoner kubikmeter timmer som flottades är idag okänt, men det var otvivelaktigt en stor bedrift. Under 1800-talet avverkades de stora skogarna i Norrland och fyllde plånböckerna på träbaronerna. Fredrik Bünsowhttp://blog.zaramis.se/2010/04/14/bunsow-rikaste-trabaronen/ Bünsow – rikaste träbaronenhttp://blog.zaramis.se/2010/04/12/trabaronerna-sundsvall-och-harnosand/ Träbaronerna – Sundsvall och Härnösand var en av de som blev rikast.
Vattenvägar i Medelhavet I Homeros klassiska epos Odysséen kan vi bland annat följa i Iliaden följa Odysseus färder på Medelhavet. Även om Odysseus och de uppdrag han har är uppdiktat så finns det där beskrivningar av hur samtida resor kan ha skett. Den som besökt Grekland inser snabbt att vattenvägarna var i jämförelse snabbare och mestadels bekvämare. Att ta sig runt bland Greklands alla öar kan idag bara ske på två sätt – till sjöss och med flyg.
De första människorna som kom till Kreta på 6000-talet f.Kr. Mellan 3000 och 2500 f.Kr. kom nya immigranter. man byggde städer och började hålla [får] (för ull och kött), odla vin och olivträd. Man hade ett stort handelsutbyte med andra länder. Eftersom Kreta var och är en ö skedde migreringen och transporterna med båt med början på 6000-talet f.Kr. Kung Minos av Kreta upprättade enligt den grekiska historikern Herodotos ett rikt sjövälde.
Finicierna korsade medelhavet och bedrev handel i hela dess utsträckning. Man hade bara en liten landremsa vid dagens Libanon och var tvingade att ge sig ut på havet. Redan tidigt exporterades cederträ till det forntida Egypten och dominerade handeln på Medelhavet på 100-talet f.Kr. I boken Fenisiska Kolonier i Scandinavien (1875) skriver professorn i Lund, Sven Nilsson (1787–1883) I af den 8:de Mars 1862, har jag yttrat min öfvertygelse att de till (äldsta) bronsperioden hörande hos hos förekommande fornsaker icke blott äro af feniciskt ursprung, utan äfven att folk af denna stam, med fenicisk religion, från början sjelfva fört dem hit. Först under de senaste åren har hans teorier blivit mer accepterade.
Kort historik över maktkampen i Medelhavet