miniatyr|200px|Organist En kyrkomusiker avser en person som leder och har ett övergripande ansvar för musiken i en kristen församling, bland annat spelar orgel, leder körer och är musiklärare.
Kyrkomusiker i Svenska kyrkan I Svenska kyrkan finns det i huvudsak tre titlar av kyrkomusikertjänst, kantor, organist och försteorganist, för vilka det fordras att tjänsteinnehavarna har behörig examina.
För tjänst som kantor krävs det att en person har Svenska kyrkans kyrkomusikerexamen, nivå C. För en sådan examen krävs antingen en högskoleexamen i kyrkomusik, eller en tvåårig kyrkomusikerutbildning på folkhögskola samt en pastoralteologisk utbildning för kyrkomusiker från Svenska kyrkans utbildningsinstitut som är en termin lång.
För tjänst som organist krävs det att en person har Svenska kyrkans kyrkomusikerexamen, nivå B. För en sådan examen krävs en konstnärlig kandidatexamen i kyrkomusik, samt en pastoralteologiska utbildning.
För tjänst som försteorganist krävs att en person har Svenska kyrkans kyrkomusikerexamen, nivå A. För en sådan examen krävs utöver en pastoralteologisk utbildning, en konstnärlig masterexamen i kyrkomusik.
Enligt kyrkoordningen (34 kap. 1 §) ska det i varje församling finnas minst en kyrkomusiker (försteorganist, organist eller kantor). Det är upp till domkapitlet att besluta om vilken typ av kyrkomusiker som det ska vara. Därutöver ska det i varje församling där stiftets domkyrka är belägen finnas en försteorganist som benämns domkyrkoorganist, förr med särskilda tjänsteåligganden som att vara föredragande för domkapitlet i musikärenden, numera så i de fall domkapitlet beslutat om detta.
I en del församlingar i Svenska kyrkan förekommer även andra typer av anställda musiker (med tjänstebeteckningar som församlingsmusiker, musikpedagog och liknande) som ofta inte har någon form av kyrkomusikerexamen, dock "För varje församling skall det finnas anställd [ ... ] minst en kyrkomusiker som skall vara organist eller kantor [ ... ]."1 § 34 kap. Kyrkoordning för Svenska kyrkan
Historik Den svenska kyrkomusikerutbildningen har historiskt varit nära förbunden med Kungliga Musikaliska Akademien. Akademien ansvarade under lång tid för utbildning och examination av organister och kantorer och hade även inflytande över kyrkomusikaliska tjänster, orgelbyggande och musikundervisning i församlingarna.
Kungliga Musikaliska Akademiens tidiga ansvar Redan under 1700-talet betraktades utbildningen av organister som en viktig uppgift för Kungliga Musikaliska Akademien. I den första undervisningsplanen från 1786 framhöll akademiledamoten Hans Jacob Chierlin behovet av att utbilda skickliga organister, eftersom det rådde brist på sådana både i städerna och på landsbygden. Akademiens begränsade ekonomiska resurser gjorde dock att en regelbunden undervisningsverksamhet utvecklades långsamt. I stället fick examination och kontroll av yrkesverksamma musiker tidigt stor betydelse. År 1787 framfördes önskemålet att ingen skulle få söka en organisttjänst utan att först ha fått sin skicklighet prövad och godkänd av akademien. Genom akademiens stadgar från 1814 blev examination av orgelbyggare samt sökande till organist- och kantorsbefattningar en uttrycklig uppgift. Akademiens undervisningsverk skulle i första hand utbilda organister och kantorer. Under den första tioårsperioden efter reformen, fram till 1823, avlades endast 13 organistexamina. Antalet examinerade ökade därefter, och 1840 avlades 75 organistexamina, vilket var det högsta antalet under ett enskilt år.
Orgelundervisningen vid konservatoriet Orgelundervisningen inleddes 1818 och sköttes till en början av läraren i pianospel. Den första mer framstående organisten som undervisade vid akademien var Gustaf Mankell. Tjänsten som orgellärare vid akademiens konservatorium var fram till 1957 den enda av sitt slag i Sverige. Efter Mankell innehades befattningen av bland andra August Lagergren, Gustaf Hägg, Otto Olsson och Alf Linder. År 1957 anställdes även domkyrkoorganisten Gotthard Arnér som orgellärare vid dåvarande Kungliga Musikhögskolan.
Examensreformen 1930 År 1930 genomfördes en större reform av kyrkomusikerutbildningen. En lägre organist- och kantorsexamen inrättades, vilken från 1941 benämndes organist- och kantorsexamen. De äldre examina vid konservatoriet fick samtidigt benämningarna högre organistexamen respektive högre kantorsexamen. Efter en försöksverksamhet i Uppsala inrättades även sommarkurser för elever vid folkskoleseminarierna. Kurserna anordnades i fyra, senare fem, städer och stod under Kungliga Musikaliska Akademiens ledning. Akademien hade därmed fortsatt ansvar för all kyrkomusikerutbildning och examination i Sverige. Domkyrkoorganisterna förlorade genom reformen rätten att självständigt examinera kyrkomusiker, men fungerade vanligen som examinatorer vid organist- och kantorsexamina. Kurserna och examinationerna var i regel förlagda till stiftsstäderna. Från 1940 ersatte Umeå, Luleå som kurs- och examensort.
Kyrkokantorsexamen och orgelspelarkurser År 1958 inrättades kyrkokantorsexamen. Den fungerade i praktiken som en musikpedagogisk komplettering till organist- och kantorsexamen och gjorde det möjligt för personer som inte var folkskollärare att inneha mindre kyrkomusikertjänster. Under 1960-talet tillkom även orgelspelarkurser. Dessa ledde inte till någon formell examen men fick statsbidrag och stod under Kungliga Musikaliska Akademiens tillsyn. De högre organist- och kantorsexamina slogs 1972 samman till en enhetlig kyrkomusikerexamen. Den kompletterades vanligen med ett musikpedagogiskt påbyggnadsår.
Statligt övertagande och kantorsutbildning År 1971 blev den högre musikutbildningen statlig. Kungliga Musikaliska Akademien förlorade därmed sitt formella ansvar för den högre kyrkomusikerutbildningen. Akademien behöll emellertid ansvaret för organist- och kantorsexamen och för sommarkurserna. Sommarkurserna fortsatte fram till 1991. Då ersattes organist- och kantorsexamen av en ny kantorsexamen. Utbildningen förlades huvudsakligen till vissa folkhögskolor och utformades som en tvåårig heltidsutbildning. Reformen innebar att den tidigare nära kopplingen mellan läraryrket och kyrkomusikeryrket upphörde. Den så kallade skolkantorn, som kombinerade arbete som lärare med tjänstgöring som kyrkomusiker, försvann därmed gradvis som yrkesgrupp. Personer som redan innehade sådana tjänster kunde dock stanna kvar i dem.
Akademiens kyrkomusikaliska organ Kungliga Musikaliska Akademien fortsatte även efter utbildningsreformerna att arbeta med kyrkomusikaliska frågor. År 1954 inrättades en kyrkomusikkommitté, där flera av landets ledande kyrkomusiker ingick. Kommittén ansvarade bland annat för sommarkurserna och fungerade som remissorgan i frågor om kyrkomusik. Den behandlade exempelvis tjänstetillsättningar, dispenser och orgelbyggnadsärenden. År 1972 inrättades Kungliga Musikaliska Akademiens orgelnämnd, huvudsakligen för att behandla frågor om orgelbyggande. Vid sidan av denna fanns ännu under 1990-talet en kyrkomusikalisk nämnd. Båda organen har senare avskaffats.
Kyrkomusikerorganisationen Sveriges allmänna organist- och kantorsförening bildades 1901. En viktig drivkraft var önskemålet att reglera kyrkomusikertjänsterna och förbättra kyrkomusikernas arbetsvillkor. Organisationen verkade bland annat för att skilja kyrkomusikertjänsten från de icke-musikaliska arbetsuppgifter som traditionellt hörde till klockartjänsten. Klockar- och organistbefattningarna var formellt skilda, men församlingarna föredrog ofta att samma person innehade båda tjänsterna och utlyste därför förenade klockar- och organisttjänster.
1947 års kyrkomusikerlag Först 1942 tillsattes en statlig kyrkomusikerutredning. Utredningsarbetet ledde fram till 1947 års lag om kyrkomusiker. Lagen fick dock praktisk betydelse först några år senare.Den slutliga lösningen på frågan om klockar- och kyrkomusikertjänsterna kom genom 1950 års kyrkomusikerstadga, senare kallad kyrkomusikerförordningen. Där fastställdes olika typer av kyrkomusikertjänster och vilka utbildningskrav som gällde för dem. Församlingarna och pastoraten skulle anställa examinerade kyrkomusiker. Tjänsternas omfattning och den utbildning som krävdes bestämdes bland annat av församlingarnas invånarantal. Domkapitlen ansvarade för tillsynen över att bestämmelserna följdes. Till varje domkapitel knöts en musiksakkunnig, vanligen stiftets domkyrkoorganist. Även stiftsjuristerna fick betydelse för tolkningen av förordningen.
Fri musikundervisning Kyrkomusiker hade länge undervisat unga i musikteori samt piano- och orgelspel. Genom 1950 års kyrkomusikerstadga reglerades denna verksamhet formellt. Fem klocktimmars fri musikundervisning ingick obligatoriskt i organisttjänsterna. Undervisningen var kostnadsfri för eleverna. När tjänstetypen kyrkokantor infördes kom även dessa tjänster att innehålla två timmars fri musikundervisning. Den fria musikundervisningen fick stor betydelse för rekryteringen av nya organister och för musiklivet på mindre orter. Många barn och ungdomar fick genom kyrkomusikerna sin första undervisning i piano, orgel och musikteori. Kritik mot kyrkomusikerförordningen Med tiden växte ett missnöje med kyrkomusikerförordningen bland företrädare för församlingar och pastorat. Bestämmelserna ansågs vara föråldrade, begränsande och svåra att tolka. Församlingarna önskade större frihet att själva bestämma tjänsternas omfattning och vilka kyrkomusiker som skulle anställas. Man ville att kyrkomusikerna skulle bli kyrkokommunalt anställda på samma sätt som andra församlingsanställda. Kyrkomusikernas organisationer ville reformera förordningen men motsatte sig ett fullständigt avskaffande. Förordningen betraktades som ett skydd mot godtyckliga nedskärningar och som en viktig förutsättning för den kyrkomusikaliska utveckling som hade ägt rum sedan 1950.
Kyrkomusikerutredningen 1980 År 1980 tillsatte regeringen en ny utredning om kyrkomusikernas verksamhet. Utredare var den tidigare folkpartistiske statsrådet Bertil Hansson, som även hade erfarenhet som kyrkligt förtroendevald. Utredningen presenterade 1985 betänkandet Musiken i Svenska kyrkan. Ett huvudförslag var att samtliga kyrkomusikertjänster skulle överföras till kyrkokommunal reglering. Förslaget mötte starkt motstånd från kyrkomusikerkåren och från flera remissinstanser, däribland Kungliga Musikaliska Akademien. Utredningen framhöll samtidigt att den fria musikundervisningen var en värdefull del av det svenska musiklivet och borde behållas. Utredningen ansåg att undervisningen i framtiden borde få en tydligare kyrkomusikalisk inriktning. Den förutsåg dessutom att undervisningen skulle kunna öka genom att antalet kantorstjänster blev större när pastoraten användes som grund för organisationen.
Efter remissbehandlingen lade regeringen 1988 fram ett förslag till lag om kyrkomusiken i Svenska kyrkan. Den kyrkomusikaliska verksamheten beskrevs som bestående av bland annat orgelspel vid gudstjänster och kyrkliga handlingar, främjande av kyrkosången, vård av orglarna och fri musikundervisning. Den fria musikundervisningen skulle även fortsättningsvis vara obligatorisk, men den skulle vara inriktad på kyrkans musikverksamhet. Pastoraten fick själva bestämma undervisningens närmare omfattning och utformning. Lagen antogs av riksdagen den 15 december 1988 och trädde i kraft som lagen om kyrkomusiken i Svenska kyrkan.
Kommunaliseringen av kyrkomusikertjänsterna