Desinformation är avsiktligt falsk eller vilseledande information som sprids på ett planerat sätt i syfte att nå en viss målgrupp. Desinformation skiljer sig från felaktig information som är oavsiktligt fel, där avsändaren är omedveten om informationens felaktighet.
Användningen av termen som ett led i rysk taktisk krigföring inleddes 1923, när den vice ordföranden i KGB:s föregångare, GPU, föreslog att man skulle grunda "en särskild desinformationsbyrå i syfte att driva aktiv underrättelseverksamhet" . Benämningen återkom 1939, kopplad till att en "tysk desinformationstjänst" omnämndes. Ion Mihai Pacepa, en högt uppsatt tjänsteman vid den rumänska hemliga polisen, hävdar att termen myntades av Josef Stalin och att den användes under andra världskriget. I sin bok Disinformation skriver Pacepa att Stalin gav företeelsen en franskspråkig beteckning i syfte att låta påskina att det egentligen var en teknik som användes av väst. Den sovjetiska underrättelsetjänsten använde begreppet maskirovka som beteckning för en kombination av olika metoder, däribland desinformation, simulering, kamouflage och döljande.
Desinformation sågs snart som ett sovjetiskt hantverk och förklarades i den år 1952 utgivna Stora sovjetencyklopedin som spridningen av "falsk information som ett sätt att förleda den allmänna opinionen". Genom avhoppade KGB-officerare fick väst allt mer information om företeelsen från 1960- till 1980-talet. Som exempel på framträdande desinformationskampanjer märks bland annat den falska utgåvan av Who's Who in the CIA år 1968 och Operation INFEKTION, det senare ett försök att få allmänheten att tro att USA uppfunnit AIDS.
Den amerikanska regeringen lade inte ner några betydande resurser på att motverka desinformation under 1970-talet; detta kom dock att ändras 1980, under president Carters ämbetstid, när ett falskt dokument påstod att USA stödde apartheidregimen i Sydafrika. President Carter blev chockerad av påståendena och detta ledde snart till att Central Intelligence Agency, CIA, ökade sina insatser för att motverka sovjetisk desinformation. USA hade själva använt sig av desinformationskampanjer, till exempel då CIA försökte byta ut Mohammed Reza Pahlavi mot den iranska premiärministern Mohammad Mosaddegh och år 1979 under Afghansk-sovjetiska kriget. Användandet av begreppet i den anglosaxiska världen ökade från 1986 då det blev känt att Reaganadministrationen hade arbetat med en desinformationskampanj riktad mot den dåvarande presidenten i Libyen, Muammar al-Gaddafi.
Etymologi och tidig användning Det engelska ordet, disinformation, som inte togs in i ordböckerna förrän under sent 1980-tal, är en översättning av det ryska ordet дезинформация, translittererat som desinformatsija. Desinformation är inte samma sak som felaktig information, det vill säga information som beror på någon form av misstag. Desinformation är avsiktlig vilseledning som tagits fram för detta syfte. Begreppet felaktig information kan i sig användas som en definition av begreppet desinformation, där desinformation är felaktig information som avsiktligen sprids för ett visst syfte. Frontorganisationer kan använda sig av desinformation i syfte att dölja att informationen egentligen kommer från den bakomliggande organisationen. Desinformation som taktiskt grepp kan leda till bakslag, det vill säga icke avsiktliga problem på grund av den valda strategin, till exempel åtal för förtal eller ärekränkning. Desinformation används framför allt av olika statliga underrättelsetjänster.
År 1923 föreslog vice ordföranden i dåvarande GPU, Józef Unszlicht, att man skulle inrätta "ett särskilt desinformationskontor med uppgift att utföra aktiva underrättelseoperationer". Det var den första gången begreppet desinformation omnämndes som ett ryskt taktiskt vapen. GPU blev den första organisationen i Sovjetunionen som använde begreppet för att beskriva en del av sin taktiska underrättelseverksamhet. År 1993 skrev William Safire i sin bok Quoth the Maven att desinformation användes av KGB:s föregångare för att beteckna "manipulation av ett lands underrättelsesystem genom spridning av trovärdiga men vilseledande uppgifter". Framledes blev desinformation en avgörande taktik i den sovjetiska, politiska krigföring som kallas aktiva åtgärder.SvD 13 april 2016: Medial krigföring en rysk paradgren, läst 15 januari 2018 Aktiva åtgärder var en avgörande del av sovjetiskt strategiska underrättelseverksamhet och använde sig bland annat av förfalskning som påverkansoperation, subversion och manipulation av massmedia. Enligt uppslagsverket Propaganda and Mass Persuasion (2003) stammar begreppet desinformation från det ryska ordet dezinformatsia och användes av det ryska underrättelseorganet Service A, där "A" syftade på aktiva åtgärder, och som främst handlade om svart propaganda. Begreppet användes 1939 och syftade då på en tysk desinformationstjänst. 1991 års utgåva av The Merriam-Webster New Book of Word Histories definierar desinformation som en sannolik översättning av det ryska ordet dezinformatsiya. Ordboken uppger vidare att den engelska termen möjligen utvecklades parallellt men oberoende av dess ryska motsvarighet och att det i så fall kan ha berott på frustration över propagandaspridningen innan andra världskriget.
miniatyr|Ion Mihai Pacepa, tidigare högt uppsatt tjänsteman i den rumänska hemliga polisen Securitate, skildrade desinformationens historia i sin bok Disinformation (2013). Enligt den rumänske tidigare underrättelseofficeren Ion Mihai Pacepa, förutvarande medarbetare vid den rumänska underrättelsetjänsten Siguranța, skall begreppet ha myntats av Josef Stalin och använt under andra världskriget. Den stalinistiska regeringen använde sig av desinformation i såväl andra världskriget som under kalla kriget. Sovjetisk underrättelsetjänst använde begreppet maskirovka (rysk militär vilseledning) som samlingsbeteckning för flera olika taktiska metoder, bland annat desinformation, simulering, kamouflage och användandet av attrapper. Pacepa och Ronald J. Rychlak gav tillsammans ut boken Disinformation, i vilken Pacepa skriver att Stalin gav metoden ett franskklingande namn för att ge intryck av att det egentligen var ett begrepp som användes i väst. Pacepa minns att han under sin tid som underrättelseofficer läste sovjetiska läroböcker där desinformation, på det sätt den användes av den ryska regeringen, beskrevs som en strategi med ursprung i rysk historieskrivning. Pacepa drar sig till minnes att böckerna hävdade att desinformationens ursprung gick tillbaka till 1783, då Grigorij Potemkin, i syfte att imponera på Katarina den stora under dennas resa till Krim, uppförde falska städer som sedan kom att kallas Potemkinbyar.
I sin bok Propaganda and Persuasion beskriver Garth Jowett och Victoria O'Donnell desinformation som ett kognat av dezinformatsia som skall ha kommit sig av namnet på en avdelning inom KGB som arbetade med svart propaganda. Avdelningen för svart propaganda skall ha inrättats 1955 och gick under namnet desinformationsavdelningen. Den tidigare chefen vid CIA, William Colby, förklarade hur avdelningen arbetade och berättade hur avdelningen i hemlighet publicerade en falsk artikel i en vänstertidning. Den påhittade historien letade sig vidare till en regelbundet utgiven kommunistisk tidning innan den till sist trycktes i en sovjetisk dagstidning, som hänvisade till hemliga källor. På detta sätt kom den falska historien snabbt att spridas internationellt under sken av att vara resultatet av journalistiskt arbete.
Enligt Oxford Dictionaries kom det engelska ordet disinformation, som en översättning från ryskans disinformatsiya, i bruk under 1950-talet. Begreppet desinformation som ett sovjetiskt hantverk publicerades i 1952 års utgåva av Stora Sovjetencyklopedin där den beskrevs som "spridning (i press, radio, etc.) av falsk information med syftet att vilseleda den allmänna opinionen". Under kalla krigets mest intensiva period 1945–1989 användes detta taktiska grepp av många underrättelsetjänster, däribland KGB, brittiska Secret Intelligence Service och amerikanska CIA. Användningen av ordet ökade under 1960-talet och var vida spritt i början av 1980-talet. Den tidigare tjeckoslovakiske underrättelseofficeren Lawrence Martin-Bittman (Ladislav Bittman), som var den förste desinformationsspecialisten att öppet hoppa av till väst, beskrev den officiella betydelsen av ordet som delvis skild från dess praktiska tillämpning: "Tolkningen är något skev, eftersom den allmänna opinionen bara är ett av de tilltänkta målen. Många desinformationsoperationer skapas enbart för att påverka den beslutsfattande eliten och uppmärksammas inte" Bittman var ställföreträdande chef för desinformationsavdelningen vid den dåvarande tjeckoslovakiska underrättelsetjänsten Státní bezpečnost (StB) och år 1980 vittnade han inför den amerikanska kongressen om sin kunskap om desinformation.
Desinformation kan också röra sig om spridning av förfalskade dokument, manuskript och fotografier, eller genom spridning av farliga rykten och fabricerad vetenskap. Ett exempel på en stor desinformationsoperation ägde rum 1964, då StB inledde Operation Neptun. Den gick ut på att få det att se ut som om ledande västeuropeiska politiker varit kollaboratörer till Nazityskland.
Ett KGB-hantverk miniatyr|Chefen för SVR, Jevgenij Primakov, bekräftades 1992 att Operation INFEKTION var en desinformationskampanj som gick ut på att få världen att tro att USA uppfunnit AIDS. Omfattningen av det sovjetiska desinformationsarbetet kom till västs kännedom via avhoppade officerare från KGB och Sovjetunionens allierade från slutet av 1960-talet till 1980-talet. Oredan under Sovjetunionens upplösning ledde till att arkiv och annan dokumentation bekräftade vad avhopparna tidigare hade avslöjat. Stanislav Levtjenko och Ilja Dzerkvilov hoppade båda av från Sovjetunionen och 1990 hade båda skrivit böcker om sitt arbete med desinformationsoperationer vid KGB.
År 1961 publicerades en skrift i Storbritannien med titeln A Study of a Master Spy (Allen Dulles) ("En studie över en mästerspion (Allen Dulles"), som var starkt kritisk till den dåvarande generaldirektören för CIA, Allen Dulles. De påstådda författarna till skriften angavs vara politikern och parlamentsledamoten Bob Edwards och journalisten Kenneth Dunne. I själva verket hade den skrivits av desinformationsspecialisten och översten i KGB Vasilij Sitnikov.
Ett annat exempel på en lyckad sovjetisk desinformationsoperation var utgivningen av verket Who's Who in the CIA 1968, vilket användes som en auktoritet i väst ända till det tidiga 1990-talet.
Enligt officeren vid ryska federationens yttre underrättelsetjänst (SVR) Sergej Tretjakov skapades hela idén bakom begreppet atomvinter av KGB som ett led i försöken att förhindra utplaceringen av det amerikanska robotsystemet Pershing II. Tretjakov hävdar att KGB från 1979 och framåt försökte hindra USA från att placera ut robotsystemen i Västeuropa och att man, på order av Jurij Andropov, spred desinformation som grundade sig på en förfalskad "domedagsrapport" utgiven av dåvarande Sovjetunionens Vetenskapsakademi. Rapporten, som visade på hur ett kärnvapenkrig skulle påverka miljön, spreds till fredsgrupper, miljörörelsen och den engelskspråkiga tidskriften Ambio, utgiven av Kungliga Vetenskapsakademien i Sverige.
miniatyr|Deception, Disinformation, and Strategic Communications, tidskriftsomslag med exempel på propaganda från Operation INFEKTION.