Tuns kyrka är en kyrkobyggnad som sedan 2006 tillhör Örslösa församling (tidigare Tuns församling) i Skara stift. Den ligger i kyrkbyn Tun i Lidköpings kommun.
Den nuvarande kyrkan uppfördes 1846 efter ritningar av Johan Adolf HawermanHilding Lillieroth: Tuns kyrka (informationsfolder utgiven av Tunbygdens Hembygds- och Fornminnesförening; utan angivet tryckår [1987 enligt Libris]). Redan på medeltiden fanns dock en kyrka på samma plats och rester från denna upptäcktes vid en restauration 1948–1950. Kyrkan är belägen nära två gravhögar från järnåldern och tros ha byggts på vad som tidigare var en kultplats för religionen som fanns på platsen innan den kristnades.
Altartavlan är målad av Marina Kylberg och föreställer Kristus och Emmauslärjungarna.
Den gamla kyrkobyggnaden Långhus och kor mini|Kyrkan på teckning omkring 1670.Ingår i: . När den nuvarande kyrkan renoverades i slutet av 1940-talet upptäckte man rester av en äldre kyrka som tidigare stått på den plats som den nuvarande står på. Denna kyrka tros vara byggd någon gång i slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet.
Ingången till kyrkan låg på kyrkans sydligaste vägg nära västra gaveln. Kyrkans långhus var 12x8 meter, men något avsmalnande åt väster. Långhusets skalmurar är av råhuggen sandsten och ovanpå en skråkantad sockel (snedhuggen). Rester finns kvar efter ett kalkstensgolv. Grunden efter ett sidoaltare finns i det sydöstra hörnet. Triumfbågens öppning mellan långhus och kor är två meter. Koret har varit rakslutet i fint utmejslade jämna, låga skift av sandsten. På denna en lika finhuggen, skråkantad sockel i litet format av sandsten. Av denna är bevarad 61 cm längs södra väggen och 3,5 meter på korets norra vägg. Underst en grund av gråsten i skalmursteknik. Det inre skalet enklare av råhuggen kvadersten i större format samt stora gråstensblock. Invändigt har koret haft putsade väggar och rester av kalkstensgolvet finns kvar på insidan av murarna. Korets östra vägg är påbyggd med nuvarande kyrkas östvägg. Norra korväggen och långhusväggen sammanfaller med den nuvarande kyrkväggen. Koret har varit stort för sin tid och ligger ej i förband med långhuset. Murarna till långhus och kor finns idag bevarade till ca 1 meters höjd Tun, Friel och Karaby - En hembygdsbok, 1972, sid 44-45, samt De framgrävda byggnadsresterna.. Vid grävningsarbeten norr om kyrkan 1960 påträffade man en rundbågig fönsteromfattning som hör till den ursprungliga kyrkan. Denna daterar kyrkan till Romansk tid. De jämna låga skiften av sandsten och den skråkantade sockeln är jämförbara med de äldsta kyrkorna av denna typ i bygden, nämligen Häggesleds numera raserade kyrka och Skalunda, som Ernst Fischer daterar till slutet av 1000-talet Tun, Friel och Karaby - En hembygdsbok, 1972 sid 45, Sveriges kyrkor band I:1 och I:2 sid 163, 167-68, 300-301.. Från kyrkans äldsta tid finns en dopfunt i sandsten bevarad. Själva foten saknas dock. Den återstående cuppan är närmast cylindrisk, upptill konkav insvängning med skrånande nederparti. Centralt uttömningshål. På cuppans liv finns en enda reliefframställning, föreställande spejarna som återvända från Kanaans land, bärande en druvklase mellan sig på en stång (4 Mos. 13:24). Motivet är alldeles unikt för Västsverige. Upptill är cuppan försedd med repstav. Form och motiv ger dopfunten viss särställning bland Skaraborgsfuntarna och dess enkla motiv för tankarna till Danmark Hallbäck, S .A.: Medeltida dopfuntar i Skaraborg, Västergötlands fornminnesförenings tidskrift, VI:8, sid 226 och 341.. Kyrkan var från början utrustad med ett mycket simpelt kors som någon gång under 1200-talet byttes till ett större och mer utsmyckat.
Om- och tillbyggnader Den första ombyggnationen av kyrkan bör ha infallit på 1200-talets mitt eller mot dess slut, då man gjorde ett kryssvalv över koret. En rosettformad slutsten och delar av valvribbor i sandsten finns bevarade från detta. Slutstenen har suttit högst upp i valvet där de fyra valvribborna möttes. Möjligen kan koret ha utvidgats i samband med detta bygge. De ännu bevarade delarna visar viss stilfrändskap med ett befintligt i Forshem. Även inflytande från Varnhem och Skara kan ifrågasättas Tun, Friel och Karaby - En hembygdsbok, 1972, sid 46, Ernst Fischer, Västergötlands kyrkliga konst under medeltiden, 1920, sid 64.. Det koniska mönstret på valvribban i Tun återfinns på detaljer i Linköpings domkyrka Romdahl, Axel: Linköpings domkyrka, 1932, fig. 38, 46, 184.. Rester efter en närapå exakt kopia av slutsten och valvribba i Tun finns i dess grannsocken Särestad Johansson, Erik L. Särestadsbygden, 1966, sid 41.
När sakristian tillbyggdes vid korets norra sida är okänt. Det enda man vet om den är att det fanns ett fönster åt öster som var försett med järngaller. I det stenlagda golvet fanns åtminstone 2 gravhällar från 15- /1600-talet Beskr. Thuns kyrka 1829.. Här inne fanns även en källare där man förvarade vinet Sockenprot. 27/4 1760.. I östra ytterväggen fanns en defekt runsten inmurad som avritades vid Johan Hadorphs och Elias Brenners besök i Tun 1671. Vid 1689 var byggnaden så förfallen att den omtalas som det huset som haft namn av grav och eljest synes ögonskenligen varit en sakristia skulle upprättas. Vid visitation av Haquin Spegel år 1692 överenskoms att Christina Posse, vars förfäder i adelsätten Posse vilade under sakristian, skulle bekosta en reparation. Christina lät då upphämta sina förfäders ben och nedsätta dem i en grav som hörde Såtenäs till Tun, Friel och Karaby - En hembygdsbok, 1972, sid 48. (om Knut Posses grav under koret, se separat stycke). Sakristians ålder kan ej närmare bestämmas än att den borde vara byggd före 1600-talet och kanske medeltida med tanke på runstenen. Byggnaden revs när nya kyrkan byggdes och runstenen är förkommen.
Vapenhusets ålder är likaså okänd. På teckningen av kyrkan i Peringskiölds Monumenta från 1670-taletEn faksimilutgåva av Johan Peringskiölds Monumenta Sviogothica Vol. 9. kommer att ges ut i tryck under 2012; Skara stiftshistoriska sällskap, medlemsblad 2012:1, källhänvisning till tryckt källa kommer då ske här. ser man att portalen är rundbågig med tre språng vilket skulle tyda på medeltid. Men möjligen kan man ju återanvänt en befintlig portal från långhuset och murat in i vapenhuset. Detta borde undersökas ytterligare. Av de framgrävda byggnadsresterna av långhuset finns det direkt inga tecken som tyder på ett sådant förfarande. Byggnaden var förfallen vid början av 1700-talet och krävde följande reparationer; en ny vapenhusdörr allt med järn och beslag, låtit inlägga ny hembling i vapenhuset istället för den gamla, som alldeles var förrutten Sockenprot. 1744-45.. Två murade upphöjda gravar var här inrättade. En på västra sidan och den andra på östra. Vapenhuset revs 1767 då långhuset utvidgades.
En annan utbyggnad av märkligare karaktär är den på långhusets västra sida. Vanligast förklarar man det vara en förlängning av långhuset gjord på 1500- eller 1600-talet Lilljeroth, Hilding: Tuns kyrka, eller i Tun, Friel och Karaby - En hembygdsbok, 1972, sid 46.. Dessa delar av kyrkan är mindre utgrävda än övriga. Dock syns att grunden här är slarvigare, men också kraftigare och omkring dubbel tjocklek. Byggnadskroppen mäter 8 x 8 meter och har en ljusglugg på södra sidan enligt planschen i Monumenta. På en annan plansch över Tuns fornminnen i Peringskiölds Monumenta syns kyrkan från sydväst och visar att byggnaden hade en rundbågig portal på västra sidan och över denna något som tycks vara 2 ljusgluggar tätt ihop. Innertaket utgjordes av ett tegelvalv. De små ljusgluggarna, den rundbågiga portalen och sockeln kan tyda på att utbyggnaden är äldre än man tidigare trott och säkerligen medeltida. En möjlighet kan vara att det är en bottenvåning efter en raserad tornbyggnad. Johan Hadorph nämner på 1670-talet i sin reseskildring Hadorph, Johan: Reseanteckningar om Läckö grefskap eller Åse, Kållands och Kinnefjärnings härad af år 1669 och 1671, utgivet av C. G. Styffe i Västergötlands fornminnesförenings tidskrift, band 2, häfte 1. att kyrkan varit fast kååk (befäst) som murgrunden än visar. I sockenprotokollen kallas denna del tornet och det vore märkligt om det vore takryttaren som avses, till exempel; Gjort af nyo en del stolar bak i tornet, Låtit göra en ny dörr bak i tornet, dubbelt, samt låtit slå hål bak i tornet och göra tvenne fönster Sockenstämma 1744-30, juni 1745.. Vidare omtalas en prästgrav på kyrkogården utmed tornmurens södra sida och i tornmuren är en gravsten Tun, Friel och Karaby - En hembygdsbok, 1972, sid 113.. År 1752 besiktigas kyrkan av kronobefallningsmannen Sven Paulin som bl.a. har antecknat; golvet på gången bak i tornet av grantiljor, medan stolarna bak i tornet hade jordgolvBesiktningsprotokoll 13/4 1752..
Takryttaren i sten har vilat på de tjocka väggarnas innermurar tillsammans med tegelvalvet. År 1745 ville församlingen riva klockstapeln och låta förfärdiga tornet så starkt, att klockorna kunna ditflyttasSockenprot. 1 maj.. Året därpå företogs tornbyggnaden och inlades ny fot av eke på själva murbanden under hjärteträdet så väl som upp vid krantsen Sockenprot. 26 maj.. Huruvida klockorna flyttades till takryttaren är ovisst då man redan 1751 började rita på en ny kyrka.
Gravar i gamla kyrkan Det fanns även två murade gravar vid koret i kyrkan. Den norra graven tillhörde Knut Axelsson Posse och hans fru. Den återfanns vid utgrävningarna 1949. En tillhörande gravhäll lyder (frågetecknen står där texten var oläslig):
Det oläsliga årtalet skall vara 1595. Förutom inskriptionen har stenen Posses och Jertes (?) vapen samt två bilder och bokstäverna K.P.E.I. Stenen flyttades till sakristian vid kyrkans ombyggnad år 1767. När sakristian revs placerades stenen i det nuvarande vapenhusgolvet, men slängdes ut 1949 bakom bårhuset där den ännu skall liggaAnges dock som förkommen av Beerståhl: Västergötlands porträttgravstenar, i V.F.T. 1969 sid 199.. I den gamla kyrkan kunde man gå ner i graven genom en smal liten trappa alldeles intill triumfbågen. En som gjorde detta var Mattias Schmidt omkring år 1750; Vid min ankomst till Thun stod en gammal kista i grafwen förmultnad, som berättades af gamla män att en Fröken wid namn Christina Påsse som bodde på Gammalstorp war förwarad i, men samma graf nu af Högwälborne herr baron och cammarherren Lilje uppehålles och högbemälte herre 2ne barn der begrafneAdeliga grifter uti Thun, Mattias Schmitt, manuskript, Skara länsmuseum, manuskript 1750.. Trappan ner i gravkammaren utgörs av fyra trappsteg och har troligen haft tegelbåge. Gravens väggar är två meter höga och dess norra av tegel. Tegelformatet är här ca 12 cm x 24 cm Beskrivning över de framgrävda byggnadsresterna. Anteckning i Skara länsmuseum.. Både graven och trappan finns kvar intakta under nuvarande kyrkgolvet men benen är flyttade.
Den södra graven var en murad gravkammare från 1700-talet som tillhörde Friendenreichska släkten och i den låg två generationer av ägare till Gammalstorp begravda.