Kavalleriet (K) är ett truppslag inom den svenska armén som verkat i olika former sedan 1536. Åren 2005–2021 var Livregementets husarer det enda återstående självständiga förbandet inom truppslaget. År 2021 återetablerades Norrlands dragonregemente i Arvidsjaur.
Historia Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov med att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 2 Livregementets dragonkår.von Konow (1987), s. 19 Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning, samt att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades "liv- och hus- trupperna". Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet.Björkenstam (1994), s. 10-11
I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För till exempel Livregementets husarkår innebar det att regementet blev tilldelat beteckningen K 3. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen. Det med bakgrund till att namn och nummer som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.von Konow (1987), s. 18Björck (1996), s. 301
I samband med försvarsbeslutet 1925 drogs hälften av kavalleriregementena in. Även den fristående kavallerifördelningen upphörde och sedan 1927 hade ledande inom kavalleriet förgäves försökt få tillbaka den eller något som kunde motsvara den. I och med genomförandet av 1925 års försvarsbeslut bröts väsentliga delar av det tidigare rangordningssystemet sönder, något som även fortsatte med 1936 års försvarsbeslut. Detta skedde genom att truppförband med höga stamnummer flyttades in i låga nummer som blivit vakanta efter avvecklade eller sammanslagna regementen och därvid även fick tillgodoräkna rang i enlighet med platsen i nummerserien.von Konow (1987), s. 31 Till exempel övertog Norrlands dragonregemente den plats som blev ledig efter avvecklingen av Smålands husarregemente.
År 1934 gjordes ett försök med en kavalleribataljon med resurser från K 1, K 3, A 2 och I 9 detta under befäl av den dåvarande överstelöjtnanten i generalstaben, K 1:s senare sekundchef, Henry Peyron. De teorier om kavalleriets effektivitet och rörelseförmåga i denna form bekräftades och vid de stora arméfälttjänstövningarna i Skåne påföljande år under befäl av kavalleriinspektören Göran Gyllenstierna. Denna gången deltog två ryttarskvadroner, en kulspruteskvadron och en pansarbilskvadron ur K 2, en kavalleribataljon ur K 3 och ett motoriserat batteri ur A 6. Under åren 1935-1936 genomfördes också liknande övningar med försöksförband med liknande resultat. Man drog också erfarenheten att pansarbilarna borde organiseras i skvadroner. Man drog därför slutsatsen att man borde upprätta någon typ av lätt brigad och ett antal mindre kavalleribataljoner. I samband med försvarsbeslutet 1936 beslutades att man skulle dra in de fältregementena inom kavalleriet som uppstått 1925 till förmån för en kavalleribrigad för hela landet och en kavalleribataljon per fördelning.
Tanken var att den nya krigsorganisationen skulle börja gälla 1940 men för att få igång kavalleribrigaden så fort som möjligt upprättades 1937 års övergångsordning med giltighetstid från den 1 januari 1937. Man skulle sedan få ingång verksamheten fullt ut enligt beslutet den 1 januari 1940. På grund av beredskapsinkallelserna sköts den dock upp till den 1 april 1940. Den 7 april 1940 beslutades att man skulle börja mobilisera kavalleribrigaden och de förlades nu åtskilda i närheten av de mobiliserande förbanden ex. så förlades staben och I. kavalleribilbataljonen vid Östermalms idrottsplats i Stockholm, en bit ifrån K 1. Mobiliseringen i Sverige trappades upp de kommande dagarna och då tyskarna landsatte trupper i Norge den 9 april mobiliserades nästan alla tillgängliga resurser och kavalleribrigaden beordrades till Skåne. I början rådde nästintill kaos då chefen, Henry Peyron, inte ens visste var alla delar var och när man kom fram styckades brigaden upp i olika delar för att täppa till luckor i försvaret. Till slut så sattes man dock in som ÖB:s reserv i Ljungby. Redan efter 10 dagar flyttades man dock därifrån, denna gång till Ludvika-trakten i Bergslagen. Den 18 maj omgrupperades man återigen till Hjälmaren där den blev kvar tills den demobiliserades.
Vid 1941 års krigsorganisation moderniserades brigaden under det nya namnet 8. motorbrigaden. Förändringen bestod i att kavallerigruppstaben upphörde och ett luftvärnskompani från Karlsborgs luftvärnsregemente tillfördes brigaden. Motorbrigaden lokaliserades nu till den nya 3. armékåren i Sydsverige. Befälet hade nu också övertagits av Carl-Axel Torén. Brigaden var organiserad den 26 februari 1941 och mobiliserades den 2 mars samma år. På det utsedda datumet avmarscherade man mot Ljungby där man skulle ha sin förläggning. Förbandet hemförlovades den 1 juni 1941.
Den 1 oktober 1942 omorganiserades Skånska kavalleriregementet till ett pansarregemente, och antog namnet Skånska pansarregementet (P 2), kvar blev en kavalleriskvadron i Ljungbyhed, vilken överfördes den 1 oktober 1943 som ett detachement till Livregementets husarer (K 3). År 1943 kom fick infanteriet och kavalleriet gemensam truppslagsinspektör. Då det ansågs förenat med vissa fördelar att utnyttja de frilagda kasernetablissementet i Helsingborg, beslöts att Skånska kavalleriregementet skulle återuppsättas inom kavalleriets befintliga kader av personal och hästar. Den 1 april 1946 återuppsattes Skånska kavalleriregementet (K 2) i Helsingborg, nu som ett helt nytt förband. Stommen i det nya förbandet hämtades från den kavalleriskvadron i Ljungbyhed som 1943 tillförts Livregementets husarer (K 3). Kavalleriskvadron i Ljungbyhed avskildes den 30 september 1945 från Livregementets husarer (K 3) och bildade den 1 oktober 1945 embryot till det nya regementet. Den 6 maj 1946 hölls i Ljungbyhed en ceremoni över det nya regementet. Den 1 april 1946 återuppsattes regementsstaben, och den 1 oktober 1947 tillfördes en mobiliseringscentral i Ljungbyhed från Skånska pansarregementet (P 2).Holmberg (1993), s. 18-19Holmberg (1993), s. 24
Inför försvarsbeslutet 1948 föreslog försvarskommittén att armén skulle reduceras med två kavalleriregementen, Livregementet till häst och Skånska kavalleriregementet. Dock kom enbart Livregementet till häst att utgå ur fredsorganisationen. Året därpå föreslogs dock, efter en av arméchefen gjord utredning, om att en skvadron ur Livregementet till häst samt regementets musikkår skulle bibehållas. Skvadronen skulle omfatta omkring 70 man och 80 stamhästar. Efter att Livregementet till häst var avvecklat, föreslogs att skvadronen från den 1 oktober 1949 benämnas som Livgardesskvadronen samt ingå i IV. militärområdets trupper.
År 1951 föreslog regeringen för riksdagen om en begränsning av arméns fredsorganisation, vilket innebar att Skånska kavalleriregementet skulle upplösas under budgetåret 1952/1953, för att istället ersättas med en mobiliseringscentral. Regementets cykelkontingent beslutades förläggas till Södra skånska infanteriregementet i Ystad, medan ryttarkontingent skulle förläggas till Livregementets husarer. Den 30 juni 1952 avvecklades och upplöstes Skånska kavalleriregementet. Befälskadern vid Skånska kavalleriregementet överfördes till två detachement underställt chefen för Livregementets husarer, vilket ändrades till Borås respektive Ystad. I Borås kom befälen att placeras vid en cykelkavallerikontingenten ur Livregementets husarer. I Ystad kom befälen att placeras vid en cykelkavallerikontingenten. Den 30 juni 1956 avvecklades de båda skvadronerna.Holmberg (1993), s. 20
Inför 1955 års riksdag föreslog regeringen för riksdagen, på förslag från chefen för armén Carl August Ehrensvärd, en viss reducering av arméns organisation. Bland annat föreslogs en reducering av kavalleriets organisation och att antalet stamridhästar till budgetåret 1959/1960 skulle minskas från 1455 till 435 hästar. Livgardesskvadronen föreslogs att bibehålls som ett beridet och särskilt garnisonsförband, det med bakgrund till trupp till högvakten inte gick att hämta från övriga regementen då inneliggande åldersklass bedrev förbandsutbildning, under det värnpliktsfria uppehållet och under första delen av åldersklassens utbildning. Vidare föreslogs det att Livgardesskvadronen och Stockholms stabskompani skulle bilda en administrativ enhet, samt administrativt vara underställd IV. militärbefälsstaben. Enligt arméchefens förslag skulle garnisonsförbandet göras delvis beridet. Det då det ansågs viktigt att vidmakthålla officerarnas samt värnpliktiga befälets ridkunskaper. Livgardesskvadronen skulle årligen utbilda cirka 125 man och antalet stamridhästar skulle reduceras från 177 till 60 hästar. Livregementets husarer föreslogs att från budgetåret 1956/57 reduceras till att omfatta en bataljon. Bataljonen skulle samtidigt administrativt underställas Skaraborgs pansarregemente (P 4). Utbildningen av beridna jägare skulle överföras till Norrlands dragonregemente (K 4), samt att fältpolisutbildningen vid Svea livgarde skulle överföras till Livregementets husarer. Livregementets husarer skulle från denna tidpunkt utbilda 150 jägare på motorcykel och cykel samt 200 fältpoliser. I stort sett avhästades Livregementets husarer genom denna omorganisation. Av förbandets 432 stamridhästar kom endast 15 stamridhästar att bibehållas, dessa behölls av anledningen att officerarna skulle kunna vidmakthålla sin ridskicklighet för krigsplacering vid jägarskvadronerna. Norrlands dragonregemente föreslogs med att reduceras till att omfatta en bataljon. Bataljonen skulle samtidigt administrativt underställas Västerbottens regemente (I 20). Vidare skulle bataljonen tillföras remontutbildningen från och med budgetåret 1957/1958. Vilket bland annat innebar att utbildningen av beridna jägare överfördes från Livregementets husarer (K 3). Bataljonen skulle fram över utbilda 325 beridna jägare och dryga 75 jägare på motorcykel och cykel. Därjämte skulle det vid bataljonen finnas en rid- och körskola för utbildning av instruktörer och hovslagare. Förbandets stamridhästar beräknades reduceras från 400 till 360 hästar. Den 30 juni 1958 upplöstes regementet och den kvarvarande bataljonen, som antog namnet Norrlands dragoner (K 4) och uppgick den 1 juli 1958 i Västerbottens regemente (I 20).Holmberg (1993), s. 20, 22 Den 1 september 1966 samlokaliserades Norrlands dragoner med Västerbottens regemente (I 20) på Hissjövägen.