Bulgariens historia som statsbildning börjar på 600-talet e.Kr., då det första bulgariska kungariket bildades, men själva det geografiska området har varit bebott sedan paleolitisk tid. Under de sista årtusendena f.Kr. dominerades området av thrakerna, under de första århundradena e.Kr. ingick det i Romerska riket, och senare i Östromerska riket. Från 400-talet e.Kr. invandrade flera folkgrupper, av vilka den slaviska blev mest bestående. Senare invandrade det gamla, troligtvis pamirska folket bulgarerna, som upprättade det första bulgariska riket under 600-talet. Detta folk var ett härskarskikt som senare assimilerades med de större slaviska och trakiska befolkningarna till ett gemensamt slaviskt bulgariskt folk med östligt ortodox kristendom som religion.
Under slutet av 800-talet blev Bulgarien en stormakt i sydöstra Europa, och landet fick en självständig ortodox kyrka. Bulgarien var ofta i konflikt med Östromerska riket, och blev under 1000- och 1100-talen underkuvat av detta. I slutet av 1100-talet bildades det andra bulgariska riket, och under första hälften av 1200-talet nådde Bulgarien sin största geografiska utbredning. Landet var ofta i krig med sina grannländer. I slutet av 1300-talet erövrades Bulgarien av Osmanska riket, som kom att styra landet i omkring 500 år.
En rörelse för kyrklig och kulturell autonomi i början av 1800-talet följdes av en politisk självständighetsrörelse, som på 1870-talet ledde till att ett bulgariskt furstendöme erkändes. Självständighetsrörelsen i Bulgarien hade stöd från Ryssland, som fick starkt inflytande i landet. 1908 utropades Bulgarien som självständigt kungadöme. Bulgarien gjorde territoriella förluster under Balkankrigen och efter första världskriget, där landet stod på centralmakternas sida. I andra världskriget tog Bulgarien ställning för Tyskland. De tyska trupperna besegrades av Röda armén tillsammans med inhemska motståndsgrupper, och efter andra världskriget blev Bulgarien en folkrepublik med starkt sovjetiskt inflytande. De politiska och ekonomiska reformerna i Sovjetunionen på 1980-talet, tillsammans med inhemska ekonomiska och politiska problem, bland annat konflikten rörande landets turkiska minoritet, ledde till att kommunistpartiet föll från makten runt 1990. Under 1990-talet utvecklades Bulgarien mot flerpartidemokrati och marknadsekonomi, men genomlevde också flera ekonomiska och politiska kriser. 2004 togs Bulgarien upp som medlem i Nato, och 2007 som medlem i EU.
Antiken thumb|250px|Karta över östra Balkan under antiken. Det sydöstra hörnet av Balkan har varit bebott sedan urminnes tid. De första spåren kommer från mellanpaleolitikum 100 000–40 000 år f.Kr. Under neolitikum började människorna odla växter, till exempel lin, för sin försörjning. Under det tredje årtusendet f.Kr. dominerades området av de indoeuropeiska thrakerna. Omkring 500 år f.Kr. fanns det grekiska kolonistäder vid Svarta havet. Efter Dareios I:s skytiska fälttåg 513/512 f.Kr kom delar av Bulgarien under persiskt styre fram till 478 f.Kr.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Bulgarien) Genom hotet från perserna förenades thrakerna till en statsbildning, odryserriket mellan Donau och Egeiska havet på 400-talet f.Kr. Framväxten av Makedonien under Filip II försvagade detta rike. Filip II erövrade stora delar av riket och döpte bland annat om staden Eumolpia till Philippopolis (Filips stad), idag Plovdiv. Thraker deltog i Filips enande av de grekiska stadsstaterna samt i Alexander den stores fälttåg österut, ytterst till Indien. Under 200-talet f.Kr. anlände romarna till västra Balkan och lade efter hand under sig större delen av Balkanhalvön, tills de under det första århundradet e.Kr. behärskade hela halvön söder om Donau. Det thrakiska kungariket fick fortsätta en kort tid under romersk överhöghet, innan det upplöstes. Romarna byggde vägar och anlade städer. Med romarna kom även kristendomen. När det romerska riket delades upp år 395 e.Kr., blev de romerska provinserna Moesia och Thracia delar av Östrom.
Första bulgariska riket
Under 400-talet utsattes området för räder från folk från stäppen norr om Kaspiska havet och följande århundrade invaderades området av alaner, goter och hunner. De fortsatte vidare men ett invaderande folkslag stannade kvar, slaverna. Ett uppbyggnadsskede i tidigare skövlade områden inträdde under den bysantinske kejsaren Justinianus I tid (482–565). Från stäppen mellan Uralbergen och Volga kom det turkiska folkslaget bulgarerna, som med sin ledare, khanen Asparuch, år 680 korsade Donau och gjorde Pliska nära dagens Sjumen till sin huvudstad.Essential History of Bulgaria in Seven Pages Dessa proto-bulgarer hade både en politisk organisation och militär styrka. Genom sin position vid den nord-syd-gående handelsvägen längs kusten fick den stort inflytande. Denna bulgariska stat expanderade åt nordväst upp till floden Tisza och erövrade Transsylvanien. Förhållandet med Bysans blev allt mer spänt och år 809 plundrade de huvudstaden Pliska. År 811 hade den bysantinske kejsaren Nikeforos I bestämt sig för att göra sig av med bulgarerna en gång för alla. Den 23 juli 811 plundrades Pliska på nytt och den bulgariske khanen Krum bad att få förhandla. Nikeforos struntade dock i detta och trodde att fältet nu låg öppet för en storseger. Den bysantinska armén fortsatte i riktning mot Sredets, dagens Sofia. När armén slagit läger den 26 juli anföll bulgarerna och Nikeforos dödades. Enligt legenden gjorde khanen en försilvrad bägare av sin fiendes skalle. Efter segern försökte khanen även erövra Konstantinopel men misslyckades.
Det proto-bulgariska toppskiktet assimilerades alltmer och under Boris I övergick proto-bulgarerna till kristendomen år 864, något slaverna i landet redan hade gjort. Kung Boris fick dock utstå att Bulgarien inte fick en egen kyrka utan blev en del av den ortodoxa, utan rätt till egen patriark eller rätt för kungen att utse biskopar. Övergången till kristendomen försvårades också av att många präster var greker, ett folkslag som sågs med misstänksamhet. Kristendomen fick dock stor betydelse genom att smälta samman proto-bulgarerna och slaverna till ett enda folk, bulgarer, med en gemensam kulturutveckling. Lika viktigt för bulgariskt självmedvetande var skapandet av det kyrilliska alfabetet som minskade inflytandet från grekisk-ortodoxa i söder och från franker och germaner i nordväst. Med det kyrilliska alfabetet, som användes vid den översättning av Bibeln som nu gjordes från grekiskan, följde nämligen att kyrkslaviska blev kyrkspråk istället för grekiska.
mini|250px|Första kungarikets utbredning under tsar Simeon den store. Kung Omurtag kunde fortsätta expansionen och bland annat erövrades Singidunum, dagens Belgrad. Medan Bysans var upptaget av hot från söder och i bildstriden så erövrades Makedonien. Efterföljaren, Simeon den store, tog makten 893 och kunde utvidga sitt rike genom att erövra Serbien, Montenegro och till och med en kuststräcka vid Adriatiska havet. Två gånger belägrade han Konstantinopel som år 896 tvingades gå med på en självständig bulgarisk kyrka. Därefter rådde fred med Bysans under resten av Simeons tid. Han utropade sig så småningom till tsar, vilket var flera hundra år innan de första ryska tsarerna dök upp i historien. Handeln växte och perioden var en guldålder för bulgarisk konst och litteratur. Simeon flyttade huvudstaden från Pliska till Preslav 893.
Efter Simeons död år 927 blev sonen Peter I kung. Denna period blev en nedgångstid när stridigheterna med Bysans fortsatte samtidigt som krig med ungrarna i norr bröt ut. Peter gifte sig med Maria Irena, en dotterdotter till den bysantinske kejsaren Romanos I Lakapenos, men detta ledde inte till fredliga förbindelser. Kyrkan hade blivit rik samtidigt som korruptionen brett ut sig. Under 900-talet kom en religiös väckelse till Bulgarien, hermetismen, anförd av Bulgariens nationalhelgon Ivan Rilski, som med centrum i Rilaklostret förespråkade att man skulle dra sig undan omvärlden. Detta följdes av bogomilismen, som tog avstånd från omvärlden och ansåg att allting utom själen var skapat av djävulen. Bogomilismen blev aldrig någon reformrörelse eftersom den till sin natur var negativ till den fysiska omvärlden.
963 gjorde sig västra delen av riket omfattande Albanien och Makedonien självständigt under tsaren Sjisjman I. Den 5 april 971 erövrades Preslav av bysantinska trupper och Bysans lyckades erövra östra Bulgarien och göra det till ett protektorat. Tsar Boris II tillfångatogs och fördes till Konstantinopel där han under förödmjukande former fick överräcka sin krona till kejsaren. Under tsar Samuil lyckades man återerövra vissa områden när Bysans var upptaget med krig på annat håll och Samuil kröntes till tsar i Rom år 997, men år 1001 riktades kejsar Basileios II:s intresse åter mot Bulgarien. Vid slaget vid Kleidion den 29 juli 1014 krossades den bulgariska armén i grunden och det sägs att av de 15 000 bulgariska krigsfångarna fick 99 av 100 sina ögon utstuckna - övriga fick hjälpa sina landsmän hem. Samuil tog på sig skulden för misslyckandet och dog den 6 oktober samma år. Samuils söner fortsatte att bekämpa Bysans, men när huvudstaden Ohrid föll 1018 var kriget slut och hela landet ockuperat av Basileios trupper. På grund av sin våldsamma framfart med grymma blodbad fick Basileios epitetet bulgardödaren.
Bysantinsk vasall Basileios II lät den självständiga bulgariska kyrkan leva vidare. Denna styrdes av en patriark i Ohrid. Kyrkan blev dock alltmer dominerad av greker. Skattesystemet gjordes om så att bönderna fick betala skatt i kontanter istället för med varor. Varorna tvingades bönderna sälja till fastställda priser. År 1040 utbröt uppror i Skopje med Petăr Deljan som ledare. Upproret spred sig till Thrakien, Epirus och Makedonien men följande år kunde upproret slås ned, bland annat med hjälp av norska vikingar under Harald Hårdråde. Bulgarien förblev därefter en integrerad del av det Bysantinska riket ända till slutet av 1100-talet. På 1180-talet anföll normanderna de bysantinska besittningarna längs Adriatiska havet. Konstantinopel tvingades höja skatterna och ta ut fler värnpliktiga. Detta ledde till uppror under ledning av bröderna Petăr och Asen. Petăr utropades till tsar Peter IV 1186.
Andra bulgariska riket
thumb|250px|Karta över det andra bulgariska riket under Ivan Asen II. Tărnovo blev huvudstad i det återuppståndna Andra bulgariska riket, som omfattade området mellan Svarta havet, Donau och Stara Planina samt östra Makedonien, Valakiet och Moldavien. Bulgarien hade nu fått en egen ärkebiskop, som fick säte i Tărnovo. Tsar Kalojan lyckades driva bort ungrarna från nordöstra Bulgarien och kunde 1202 sluta fred med Konstantinopel. Då hade korstågen börjat och det fjärde korståget erövrade Konstantinopel 1204 och utropade det latinska riket med Balduin I som kejsare. När korstågsriddarna gick till anfall mot Adrianopel den 29 mars 1205 samlade Kalojan ihop en armé och besegrade riddarna i grunden i slaget vid Adrianopel den 14 april och tillfångatog Balduin I.
Under tsar Ivan Asen II, son till Peter IV:s bror Asen, nådde Bulgarien sin största geografiska utbredning. Efter Konstantinopels fall upprättades ett bysantinskt rike vid Epirus vid Egeiska havet, Despotatet Epirus. 1214 blev Theodoros Angelos Komnenos despot. Theodoros bekämpade tillsammans med Ivan Asen II det latinska riket, men vände sig sedan emot Ivan Asen. Vid slaget vid Klokotnitsa den 9 mars 1230 vann bulgarerna ytterligare en seger och kunde erövra Thrakien. Efter Ivan Asens död inleddes en ny nedgångsperiod, och Bulgarien saknade starka ledare. Delar av riket erövrades av grannstaterna, och landet tvingades betala tribut till Gyllene horden. Sedan mongoler anfallit riket under 1270 inleddes ett bondeuppror av svinaherden Ivailo, som lyckades samla ihop en armé och var tsar i två års tid. mini|250px|Bulgarien år 1265.
mini|250px|vänster|Bulgarien under Ivan Alexanders styre (1331-1371).