Svenska serier på 2000-talet lever i en fortsatt krympande serietidningsmarknad,Sundell, Joachim (2013-03-10): "Serien är död – leve serien!". Sydsvenskan.se. Läst 29 september 2013. och försök med serietidningar med huvudsakligen svenska serier har vanligen blivit kortlivade. Däremot har antalet utgivna seriealbum enligt Seriefrämjandets statistik eskalerat från 40 stycken under år 2000 till omkring 100 stycken/år ett decennium senare.
Under de första decennierna på det nya århundradet har också allt fler serieskapare gått ifrån konceptet med pågående serier, till att istället producera fristående album och serieromaner – om än ibland med ursprungspublicering som en tidsbegränsad dagspresserie eller som serietidningsföljetong. Det främsta undantaget är flera framgångsrika dagspresserier som etablerades under 00-talet. Under decenniet stod en stor del av serieimporten av manga, vilket också påverkade en del nya svenska produktioner.
Allt fler av de publicerade serieskaparna är kvinnor. Det större kvinnliga inslaget syns också i klasserna på de olika serietecknarskolorna som dragits igång i olika delar av landet.
Mer än underhållning 1900-talets svenska serieutbud bestod huvudsakligen av humorserier, även om en barnserie – Bamse – kan hävdas ha fått störst genomslag, och också en mindre produktion av äventyrsserier förelåg. Dock betraktades serier nästan undantagslöst som ren underhållning. Under början av 2000-talet kom detta att drastiskt ändras.
Vardagsrealism och självbiografier Epitetet "den första svenska vardagsrealistiska serien" tillfaller Claes Juranders Nilsson från 1974 (återutgiven av Optimal Press 2002), men det var först ett par decennier senare, i och med Gunnar Krantz och Daniel Ahlgren, som genren etablerades. Under 2000-talets början kom Krantz och Ahlgren att leda en ny generation av serieskapare, med fokus på vardagsrealiska, självbiografiska och relationsdrivna serieromaner och -noveller. Bland dessa märks framför allt Mats Jonsson (albumdebut 1998), Åsa Grennvall (1999), Coco Moodysson (2002), Anneli Furmark (2002), och Simon Gärdenfors (2003).
Jonsson har sedan debuten med Unga norrlänningar (1998) berättat sin egen livshistoria från barndom till föräldraskap och kommit att bli en av de mest utpräglat självbiografiska serieskaparna; Grennvall har i sina serieverk, som hon refererat till som vardagsexpressionistiska, fokuserat på mänskliga relationer - i hennes produktion utmärker sig bland annat Sjunde våningen (2002), vilken behandlar kvinnomisshandel; och Moodysson har i album som Aldrig godnatt (2008) bland annat skildrat sin passion till punken och rocken. Gärdenfors har, i album som Simons 120 dagar (2008), intagit något av en särställning bland de vardagsrealistiska serieskaparna, dels genom sin stiliserade tecknarstil och dels med det i sammanhanget ovanliga nyttjandet av humor. Vardagsrealismens genomslag till trots är det hittills (2013) bara en av dess företrädare, Furmark, som tilldelats Adamsonstatyetten. I album som Jamen förlåt då (2007) har hon kommit att teckna vardagsnära personporträtt mot bakgrund av de norrländska och bohuslänska landskapen.
Merparten av den nya generationen serieverk har varit fristående, men framför allt tre serieskapare har inlett längre albumserier: Joanna Hellgrens uppväxtskildring Frances, påbörjad 2009, och duon Li Österbergs och Patrik Rochlings HBT-skildring Johannasviten, påbörjad 2003.
Ytterligare uppmärksammade vardagsrealistiska och/eller självbiografiska svenska serieverk inkluderar bland annat Rasmus Grans Varannan vecka utan (2006), Malin Billers Om någon vrålar i skogen (2010), Kristina Abelli Elanders Staden... flickorna... tiden... tiden... (2011), Sara Hansson Vi håller på med en viktig grej (2011), Linda Spåmans Misslyckat självmord i Mölndals bro (2011) och Henrik Bromanders Smålands mörker (2012).
Optimal Press utgivning av Allt för konsten (1998–2012), en serie om tio antologialbum med fokus på yngre nordiska serieskapare, var något av en grogrund för nya kreatörer, varav flera aktiva inom vardagsrealismen.
Reportage och intervjuer Ytterligare en för 2000-talet relativt ny genre för svenska serier är seriereportaget. Bland de tidigaste exemplen märks Fabian Göransons Gaskriget (2006), om författarens möten med politiska aktivister i Frankrike, Colombia, Brasilien och Göteborg. Den följdes senare upp av En hjälpande hand (2010), i vilken Göranson tillsammans med serietecknaren Lars Krantz och journalisten Fredrik Quistbergh undersöker den svenska vapenexporten.
Andra exempel på dokumentära serier är Sofia Olssons Ända hit (2007), som porträtterar nysvenska kvinnor, Anders Annikas Fucking Vittula (2008), om innevånarna i Pajala och Åmål och deras relation till filmerna Populärmusik från Vittula respektive Fucking Åmål, Karin Didrings Ecocomics (2009), om miljökämpar, och Jonas Otterbecks och Peter Hallins Samtidsislam (2011), om unga muslimer i Malmö och Köpenhamn.
Avantgarde, surrealism, lyrik Bland det nya århundradets nydanande och experimentella serier märks också såväl de som blandar seriekonst och poesi, som de som söker sig bortom traditionell berättarkonst, och de som i John Anderssons anda skapar surrealistiska serier.
Bland föregångarna för lyrikserier märks Vårdcentralen Fontanellen (2005), Coco Moodyssons samarbete med maken Lukas, samt Elisa Rossholms album Jag hör icke till något läger (2011), baserat på Victoria Benedictssons dagböcker, och Jag sträcker ut handen mot evigheten (2012), baserat på Mary Wollstonecrafts Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark. Bland avantgardedrivna och på olika sätt formutmanande serieskapare utmärker sig bland andra Lars Arrhenius, Eva Björkstrand, Kolbeinn Karlsson, Sofia Karlström, Knut Larsson, Jamil Mani, Marcus Nyblom, Lisa Rydberg, och Emelie Östergren, liksom kollektivet C'est Bon Kultur.
Humorserier Rocky, Elvis & C:o Den självbiografiska aspekten kom också att påverka andra genrer - inte minst humorn. Dagstrippserien Rocky, skriven och tecknad av före detta Pyton-redaktören Martin Kellerman, hade debuterat i Metro redan 1998, och blev tidigt populär. Seriens figurgalleri består av antropomorfa djur - titelfiguren, en hund, är baserad på Kellerman själv, medan hans vänner och bekant förekommer som katter, vargar, krokodiler, fåglar, etc. Det Urhundenvinnande första samlingsalbumet publicerades 1999, och har sedermera följts av över tjugo volymer, intervjuseriealbumet So watcha sayin' (2006), julalbum, och en kortlivad serietidning (2002-2003). Den har fått en avläggare i serien Speedy tecknad för Kamratposten sedan 2007, blivit såväl en teaterpjäs som en animerad tv-serie, och publicerats i ett flertal dags- och serietidningar. Jämte Urhunden och Adamsonstatyetten har Kellerman också tilldelats Bernspriset och Stockholms stads Bellmanpris. Sedan 2004 publiceras Rocky Magasin, som utöver dagsstrippar och nytecknade, längre, serieavsnitt, också innehåller artiklar, intervjuer och biserier.
Två år efter premiären av Rocky följde Metro upp med en ny självbiografiskt färgad humorserie med antropomorfa djur i huvudrollen – Elvis av forne Bamse-tecknaren Tony Cronstam i samarbete med hustrun Maria. Det första samlingsalbumet publicerades till julen samma år och har därefter följts av över tio volymer. Sedan 2008 utkommer serietidningen Elvis, med såväl dagstrippar som längre avsnitt.
I spåren av Rocky och Elvis har ytterligare framgångsrika strippserier tillkommit. Bland de mest tongivande märks Max Gustafsons Doglas och Samir, skapade för Göteborgs-Posten 2002 respektive 2005; Pelle Forsheds och Stefan Thungrens Stockholmsnatt, skapad för Svenska Dagbladet 2005; Thomas Olssons Rogert, skapad för Rocky Magasin 2006; Emelie Wedhälls Life's a bitch, skapad för Rocky Magasin 2007; Lina Neidestams Zelda, skapade för Metro 2007; och Sofia Olssons Hetero i Hägersten, ursprungligen skapad för Arbetaren med titeln Hetero i Gubbängen. Även Niklas Eriksson har rönt viss framgång med serier som Killian, Fia och På nedflyttningsplats, men hans mest spridda alster är skämtteckningsserien Carpe Diem, skapad för Västerbottens-Kuriren. I Elvis har även bland annat Malin Svedjeholms Plåstra, skapad för Norrbottens-Kuriren 1997, publicerats.
Även om flertalet av 2000-talets strippserier varit centrerade kring människor i det yngre vuxenlivet har också två serier med äldre persongalleri också lyckas etablera sig: Sven-Bertil Bärnarps Medelålders plus om ett pensionerat par och deras funderingar över livet, och Arja Kajermos Tuula, om en till Sverige invandrad finsk undersköterska, hennes sambo och katt. Båda serierna började som gästserie i Dagens Nyheter och blev sedermera fasta inslag i samma tidning.
Humor som aktivism Tecknad humor med samhällskritisk udd fanns redan i 1800-talets satirmagasin, och fick något av en renässans med början i 1970-talets seriefanzin. Under 2000-talet kom en handfull serieskapare röna stor framgång genom att förena feminism, queerperspektiv och/eller vänsterpolitiskt samhällskritik i sina serier, och låta humorn snarare vara en drivkraft än ett mål. Här utmärker sig främst Liv Strömquist, men också Nina Hemmingsson, Nanna Johansson, och Sara Granér.
Strömquist har med album som bland annat debuten Hundra procent fett (2005) och Einsteins fru (2011) blivit uppmärksammad även utanför seriekretsar och bland annat tilldelats Gustaf Frödings stipendium och ABF:s litteraturpris. Av Hemmingsson har bland annat publicerats Jag är din flickvän nu (2006) och Mina vackra ögon (2011), medan Johansson har skapat album som Fulheten (2009) och Mig blir du snart kär i (2010), och Granérs produktion inkluderar bland annat Det är bara lite AIDS (2008) och All I Want for Christmas Is Planekonomi (2012).
Ytterligare exempel på genren inkluderar Karolina Bångs Handboken (2009) och Pontus Lundkvists Full sysselsättning (2011).
Såväl Granér som Bång, liksom bland andra Karin Didring, Sara Hansson och Sofia Olsson är medlemmar av det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget.
Övrig humor Bland övriga nytillskott bland humorkreatörer märks framför allt Joanna Rubin Dranger, med uppmärksammade album som Fröken Livrädd och Kärleken (1999), Fröken Märkvärdig och karriären (2002) och Lyckostpulvret och andra sedelärande berättelser (2007), samt Maja Lindén (Vajlet och Fru Draake), och duon Tomas Zackarias Westberg och Jojo Falk.
Därutöver utkom humorveteranerna Hans Alfredson och Per Åhlin med albumet Grus - släkten som ändrade världen 2004, efter att serien gått som gästserie i Dagens Nyheter
Äventyrsserier Fantasy och skräck, action och erotik Medan verkligheten slog igenom både i formen av vardagsrealistiska serier och som en central inspirationskälla för flera av de nya humorserierna, levde äventyrsserierna i början av århundradet på tillbakagång. Bland undantagen utmärker sig Henrik Langes debutalbum En natt helt i rosa (2000) och spökhistorien Den andra staden av Jonas Jansson (2002, ursprungligen en gästserie i DN 2001-2002)
I mitten av 00-talet grundades dock Kolik förlag i syfte att publicera episka serier för vuxna. Bland de första albumen att ges ut på förlaget fanns Drift av Liv Strömquist och Jan Bielecki (2007), vilken presenterades som den första utgåvan i en serie av feministisk erotik, "femisex", och den följdes av Lina Neidestams Maran (2011).
Sedermera har Kolik bland annat gett ut skräckserier som Dödvatten av Lars Krantz (2009), Hungerhuset av Loka Kanarp och Carl-Michael Edenborg (2011), och Alena (Puppy Love) av Kim W. Andersson (2011), men också fantasy som Mara från Ulthar av Karl Johnsson (2010), Tummelisa eller Den andra vildmarken av Matilda Ruta (2011) och Umbra av Elin Fahlstedt (2011). Sedan 2011 publiceras den albumutformade antologiserietidningen Utopi.