Mästersångarna i Nürnberg WWV 96 (tyska: Die Meistersinger von Nürnberg), är en tysk komisk opera eller musikdrama i tre akter med text och musik av Richard Wagner. Mästarsångarna skiljer sig från Wagners andra verk, dels för att den är den enda komedin, dels för att den handlar om vanliga människor och inte om hjältar, gudar, jättar och dvärgar. Uruppförandet skedde i München på hovteatern den 21 juni 1868 under ledning av Hans von Bülow. Vid premiären var operan den längsta som hade komponerats, drygt fyra och en halv timmes speltid. Bara sista akten är längre än vad det tar att spela till exempel Verdis Falstaff.

Handlingen utspelar sig i Nürnberg i mitten av 1500-talet. På den tiden var Nürnberg en riksstad och ett av renässansens centrum i norra Europa. Berättelsen kretsar kring stadens skrå Mästersångare, en sammanslutning av amatörpoeter och musiker som främst var mästare inom olika yrken. Mästersångarna hade utvecklat ett hantverksmässigt förhållningssätt till musicerande, med ett intrikat system av regler för att komponera och framföra sånger. Verkets atmosfär har till stor del hämtats från skildringen av den tidens Nürnberg och sångarskråets traditioner. En av huvudpersonerna, skomakaren och poeten Hans Sachs, är baserad på den historiske Hans Sachs (1494–1576), den mest kända av mästersångarna.

Mästersångarna i Nürnberg intar en unik plats i Wagners konstnärskap. Det är den enda komedin bland hans mogna operor (han hade kommit att förkasta sin tidiga Das Liebesverbot) och är också ovanlig bland hans verk eftersom den utspelar sig i en historiskt väldefinierad tid och plats snarare än i en mytisk eller legendarisk miljö. Det är den enda mogna Wagneroperan som bygger på en helt ny berättelse, och som inte innehåller några övernaturliga eller magiska krafter eller händelser. Den innehåller många av de operakonventioner som Wagner hade rasat mot i sina essäer om operateorin: rimmad vers, arior, körer, en kvintett och till och med en balett.

Operans autografmanuskript finns bevarat på Germanisches Nationalmuseum.

De historiska mästersångarna Till skillnad från de flesta av Wagners övriga musikdramer har verket ingen igenkännlig mytologisk bakgrund. Verkets handling är helt och hållet baserad på historia. Wagner låter personer från Nürnbergs tid under reformationens tid på 1500-talet framträda, bland annat poeten Hans Sachs. Denne poet och skomakarmästare (1494–1576), som var vördad i Nürnberg och i hela södra Tyskland, var en av de mest produktiva tyska poeterna med över 6 000 verk (ca 4 000 mästersånger, ca 1800 ordspråksdikter, ca 200 dramer, fabler och farser). Han var inte bara den mest kända representanten för mästersångarna, utan ansågs också vara en generös person. Till exempel föreslog han att utvärderingen av mästarsångerna från hans Nürnbergskrå inte bara skulle överlåtas till de fyra Märkarna, utan att detta skulle överföras till publiken flera gånger om året.

Richard Wagner hämtade framför allt sin kunskap om Mästersångarnas ("tabulaturen") regler från Nürnbergkrönikan som publicerades 1697 med ett appendix "Von der Meister-Singer holdseligen Kunst"vgl. Digitalisat des Wagenseil-Traktats von 1697. Johann Christoph Wagenseil (1633–1705), som för övrigt spårar denna pedantiska uppsättning regler tillbaka till de strikta reglerna och föreskrifterna i den judiska Talmud. Tabulaturen, som sägs ha skrivits ner redan på 1300-talet och som var avsedd att anpassa de höviska trubadurernas musik till deras borgerliga efterföljares behov, ger också en detaljerad inblick i mästarnas liv vid denna tid.

Wagner övertog dock bara namnen, reglerna och Mästersångar-sederna från Wagenseil. Handlingen och mästarnas profession är till största delen sprungna ur Wagners fantasi. Han använde också sina egna erfarenheter, som erfarenheten av ett nattligt sångargräl med ett slagsmål, som han själv var inblandad i sina yngre år (1835 i Nürnberg), och litterära förebilder som E. T. A. Hoffmanns "Mäster Martin, tunnbindaren och hans gesäller" från novellsamlingen Die Serapionsbrüder. Han kan också ha känt till Johann Ludwig Deinhardsteins pjäs Hans Sachs (uruppförd 1827) och operan Hans Sachs av Albert Lortzing (uruppförd 1840), som baserades på den.

Ordet Mästersångare har en dubbel betydelse. Å ena sidan var alla medlemmar i skråväsendet på den tiden mästare i sina respektive yrken, å andra sidan bildade mästersångarna sitt eget, respekterade skrå i många tyska städer, i vars femgradiga rangordningssystem titeln mästare, analog med hantverkarens yrke, endast kunde uppnås genom ett verkligt mästerverk. Wagner karikerar en del överdrifter – särskilt i form av den stränge stadsskrivaren Beckmesser, vars namn blev synonymt med trångsynt pedanteri.

I medeltidens Tyskland odlades världslig konstsång först och främst av minnesångarna på de adliga borgar, precis så som det framställs i Tannhäuser. I denna miljö dyrkades en hövisk, förfinad och delvis inte så litet preciös konst, även om man också - som till exempel hos den främst minnesångaren, Walther von der Vogelweide - ofta möter lyrik med utpräglade folkliga drag. Då det adliga ståndet så småningom förlorade sin sociala ställning, medförde detta också en nedgång i minnesångarnas konstutövning. Deras arvtagare blev hantverkare i de blomstrande handelsstäderna. De organiserade sig i gillen med rangordning och stadgar liksom i de vanliga borgargillena. "Mästersång" kallas den medeltida lyrik som från 1300- till 1500-talet nästan uteslutande skrevs av dessa hantverkare och som följde en noga föreskriven verslära (Tabulator). Dessa "Mästersångare" möttes på fritid till sångartävlingar, där deras prestationer bedömdes av fyra märkare, som noterade alla försyndelser mot tabulaturen, dvs reglerna för versmått, rim, strofindelning, melodiutformning osv. Kraven blev strängare ju högre grad man försökte uppnå, och gjorde man under tävlingen mer än ett visst antal fel, hade man "sich versungen" (försjungit sig).

Sin guldålder hade mästersångarna i Nürnberg på Hans Sachs tid (omkring 1550). Han efterlämnade 4275 mästersånger, nästan 1700 berättelser och 208 dramatiska verk. På 1700-talet upplöstes flertalet av sånggillena. Walter von Stolzings prissång (akt III: Morgenlich leuchtend im rosigen Schein) är skriven i den form som är utmärkande för den tyska medeltida mästersången (Bar eller Weise) och som består av två parstrofer (Stollen) och en slutstrof (Abgesang). Musikspråket är dock äkta wagnerskt.

Valet av historiska Nürnberg som miljö för operan Under 1400- och 1500-talen utvecklades staden Nürnberg till ett av de viktigaste tyska handelscentrumen och upplevde "sin ekonomiska, politiska och kulturella storhetstid vid Hans Sachs tid". I mitten av 1500-talet var staden med 40 000–50 000 invånare "den enda 'kosmopolitiska' staden i Tyskland förutom Köln och Augsburg". Detta ekonomiska uppsving har gjort det möjligt för hantverkarna att "utveckla sitt eget självförtroende". Nürnberg var centrum för boktryckeri och bokhandel och blev "det viktigaste 'nyhetscentrumet' för det tyska riket" genom goda internationella handelsförbindelser. Nürnbergs roll som reformatoriskt avantgarde hade också utmanat den "vanliga människan" att "sysselsätta sig med offentliga angelägenheter, vare sig de är politiska eller religiösa".Feuerstein, Ulrich/Schwarz, Patrik: Hans Sachs als Chronist seiner Zeit – Der Meisterliedjahrgang 1546, in: Stephan Füssel (Hg.): Hans Sachs im Schnittpunkt von Antike und Neuzeit, Nürnberg 1995, S. 83–107 (Pirckheimer Jahrbuch 10 – Akten des interdisziplinären Symposions vom 23./24. September 1994 in Nürnberg).

Kompositionshistorik

Wagners självbiografi Mein Leben (Mitt liv) beskriver tillkomsten av Mästersångarna. När han tog sig till Marienbad för en kurortsviselse 1845 började han läsa Georg Gottfried Gervinus Geschichte der deutschen Dichtung (Den tyska poesins historia). Verket innehöll kapitel om mästersången och om Hans Sachs:

Jag hade bildat mig en särskilt levande bild av Hans Sachs och mästersångarna i Nürnberg. Jag var särskilt fascinerad av institutionen för Markören och hans funktion i att betygsätta mästarsånger ... Under en promenad föreställde jag mig en komisk scen, i vilken den populäre hantverkspoeten, genom att hamra på sin skomakares läst, ger Markören, som av omständigheterna är tvungen att sjunga i hans närvaro, sin upprättelse, för tidigare pedantiska förseelser under officiella sångtävlingar, genom att påtvinga honom en egen läxa.

I Gervinus bok nämns också en dikt av den verklige Hans Sachs om den protestantiske reformatorn Martin Luther, med titeln "Die Wittenbergisch Nachtigall" (Näktergalen från Wittenberg). De inledande raderna i denna dikt, som handlar om reformationen, användes senare av Wagner i tredje akten scen 5 när folkmassan utropar Sachs: "Wacht auf, es nahet gen den Tag; ich hör' singen im grünen Hag ein wonnigliche Nachtigall.» (Vakna, gryningen närmar sig; Jag hör, sjungande i den gröna lunden, en salig näktergal).

Utöver detta lade Wagner till en scen hämtad från sitt eget liv, där ett fall av förväxling av identitet ledde till ett nästan upplopp: detta skulle ligga till grund för finalen i andra akten:

Ur denna situation utvecklades ett uppror, som genom skrik och rop och en oförklarlig ökning av antalet deltagare i kampen snart antog en verkligt demonisk karaktär. Det såg ut som om hela staden skulle bryta ut i ett upplopp... Plötsligt hörde jag en tung duns, och som genom ett trollslag skingrades hela folkmassan åt alla håll... En av de vanliga besökarna hade fällt en av de mest högljudda upprorsmakarna ... Och det var effekten av detta som så plötsligt hade skingrat alla.

Detta första utkast till berättelsen var daterat "Marienbad 16 juli 1845". Wagner sade senare i Eine Mitteilung an meine Freunde (1851) att Mästersångarna skulle vara en komisk opera som följde på en tragisk opera, det vill säga Tannhäuser.

Liksom athenarna lät ett muntert satyrspel följa på tragedin, såg jag under denna nöjesresa plötsligt framför mig bilden av ett komiskt skådespel, som i sanning kunde fogas till "Sängerkriege auf Wartburg". Det var "Die Meistersinger von Nürnberg" med Hans Sachs i spetsen. (Sångartävlingen på festängen som en motpol till sångarstriden i slottet och prygelscenen som en parodi på backanalen i Venusberget.)

Utkastet förblev dock till en början obearbetat. Det var inte förrän 1861 som Wagner kom ihåg det igen, när han letade efter ett nytt operamaterial till en framgångsrik pjäs som kunde förverkligas snabbt, för att rädda sig själv från akuta ekonomiska svårigheter. Under en kort vistelse i Venedig sägs han ha blivit så rörd av åsynen av en målning av Jungfru Maria (Assunta) av Tizian att han spontant bestämde sig för att framföra Mästersångarna i Nürnberg omedelbart. Wagner påbörjade förberedelserna omedelbart efteråt och tog fram en ny design, som han erbjöd sin förläggare Franz Schott i Mainz, som sedan gav honom i uppdrag att färdigställa den med kort varsel och betalade Wagner ett betydande förskott. Wagner begav sig omedelbart till Paris, där han skrev librettot på bara 30 dagar i fullständig avskildhet.

Premiär