National League of Professional Baseball Clubs, oftast bara kallad National League (NL), är en av de två professionella basebolligor som utgör Major League Baseball (MLB). Den andra ligan är American League (AL). De två ligorna var formellt självständiga fram till 2000, då de juridiskt sammanfogades under basebollkommissarien.
NL grundades 1876 och har varit igång varje säsong sedan dess. Ligan består numera av 15 klubbar som är indelade i tre divisioner med fem klubbar i varje: East, Central och West Division. Alla klubbar är numera hemmahörande i USA, men ligan har tidigare haft en klubb i Kanada.
Den mest framgångsrika klubben genom tiderna är Los Angeles Dodgers med 26 ligatitlar.
NL kallas ibland Senior Circuit eftersom ligan är 25 år äldre (som major league) än AL, som kallas Junior Circuit. Sedan 1903 har segraren i NL mött segraren i AL i World Series, förutom två gånger (1904 och 1994). Till och med 2025 har NL vunnit 53 gånger mot 68 för AL.
Historia miniatyr|St. Louis Brown Stockings spelartrupp 1876. NL bildades den 2 februari 1876 när de sex starkaste klubbarna i den föregående ligan National Association (NA) drog sig ur den ligan, som därefter lades ned. De sex klubbarna kom från Boston, Chicago, Hartford, New York, Philadelphia och St. Louis. Dessa kompletterades med två nya från Cincinnati och Louisville, vilket gav en liga med åtta klubbar under den första säsongen:
Boston Red Caps/Stockings kom från NA (dagens Atlanta Braves) Chicago White Stockings kom från NA (dagens Chicago Cubs) Cincinnati Reds var en ny klubb, lades ned efter säsongen 1879 Hartford Dark Blues kom från NA, lades ned efter säsongen 1877 Louisville Grays var en ny klubb, lades ned efter säsongen 1877 New York Mutuals kom från NA, uteslöts efter säsongen 1876 Philadelphia Athletics kom från NA, uteslöts efter säsongen 1876 St. Louis Brown Stockings kom från NA, lades ned efter säsongen 1877
Efter att både Philadelphia och New York uteslutits redan efter en säsong på grund av vägran i slutet av säsongen att resa till de västra klubbarna i ligan, hade NL bara sex klubbar 1877. Turbulensen var stor och många klubbar kom och gick under de närmast följande åren. Bara två ursprungliga klubbar (Boston och Chicago) fanns kvar 1880, och ligan hade under den här perioden klubbar i så små städer som Troy i delstaten New York och Worcester i Massachusetts.
1882 fick NL en stark konkurrent i en ny major league, American Association (AA), som både spelade på söndagar och hade billigare biljettpriser och dessutom serverade alkohol på sina arenor. Två år senare skärptes konkurrensen ytterligare när en tredje major league, Union Association (UA), drog igång; denna var dock klart svagare än de andra två och lades ned efter bara en säsong. UA-mästarna från St. Louis gick då över till NL.
NL och AA var konkurrenter men var i alla fall så mycket överens att de med början 1884 spelade en matchserie efter säsongen mellan de båda ligornas mästare, en turnering som ibland kallades "World’s Series". Dessa matcher var mer av uppvisningskaraktär och olika dispyter och bråk kantade matcherna. NL vann de flesta av dessa sju dåtida World Series, som spelades 1884–1890. Under de här åren var det flera klubbar som gick över från AA till NL.
En ny major league såg dagens ljus 1890, Players' League (PL). Den bildades av spelare som var missnöjda med villkoren i NL och AA och lockade över många av dessa ligors bästa spelare. Matcherna i PL drog mer publik än matcherna i NL, men klubbarna i alla tre ligorna gick back ekonomiskt i den hårda konkurrensen. PL saknade de finansiella muskler som de etablerade ligorna hade och lades ned efter bara en säsong.
miniatyr|En match i Baltimore under 1897 års säsong. Efter 1891 års säsong tvingades AA, som hade försvagats av den ekonomiskt kärva säsongen 1890, att uppgå i NL. Fyra av AA-klubbarna fick plats i NL, som därmed växte från åtta till tolv klubbar. Ligan kallades under resten av 1890-talet för National League and American Association. Från och med 1892 var NL återigen ensam major league, och den säsongen delades grundserien in i två halvor varefter de båda halvornas vinnare möttes i ett slutspel för att kora ligamästarna. Detta experiment övergavs dock efter bara en säsong. Under resten av 1890-talet hade många av klubbarna i NL problem med lönsamheten och några av dem hamnade år efter år i botten av tabellen. Flera av klubbägarna köpte efter hand in sig i andra klubbar i ligan och detta tillsammans med de ekonomiska förlusterna ledde till diskussioner under flera år om att minska antalet klubbar. Till slut, inför 1900 års säsong, beslutades det att fyra ekonomiskt och sportsligt svaga klubbar, belägna i Baltimore, Cleveland, Louisville och Washington, skulle köpas ut så att ligan reducerades till åtta klubbar. Detta öppnade ett fönster för uppstickaren American League (AL), då en minor league, som omedelbart placerade en klubb i Cleveland och dessutom en i Chicago.
Inför 1901 års säsong meddelade AL:s president Ban Johnson att AL var en major league och ligan placerade klubbar i NL-städerna Boston och Philadelphia samt i Baltimore och Washington, som NL hade övergett ett år tidigare. AL lockade genast till sig över 100 spelare från NL, däribland storstjärnor som Cy Young och Nap Lajoie. Den nya ligan placerade ett år senare en klubb i St. Louis, som redan hade en klubb i NL. Det blev en hätsk dragkamp mellan ligorna om spelare och publik. Publiksiffrorna i AL var dock mycket högre än i NL och den gamla ligan tvingades sluta fred med uppkomlingen efter 1902 års säsong. Därefter respekterade ligorna varandras spelarkontrakt. Fredsöverenskommelsen banade också väg för World Series, en matchserie efter grundseriens slut där de båda ligornas mästare möttes. Den första World Series spelades 1903.
Från och med säsongen 1900 hade NL samma åtta klubbar i samma åtta städer i 53 år, de så kallade "Classic Eight" (här anges de smeknamn som etablerades efter hand): Boston Braves, Brooklyn Dodgers, Chicago Cubs, Cincinnati Reds, New York Giants, Philadelphia Phillies, Pittsburgh Pirates och St. Louis Cardinals. Den första förändringen som skedde därefter var inför 1953 års säsong då Boston Braves, som hade stora ekonomiska problem och inte kunde konkurrera med den mer populära AL-klubben Boston Red Sox, flyttades till Milwaukee och bytte namn till Milwaukee Braves. Fem år senare, 1958, flyttades både Brooklyn Dodgers och New York Giants samtidigt från New York till Kalifornien och bytte namn till Los Angeles Dodgers respektive San Francisco Giants, även detta av ekonomiska skäl.
I New York började man omedelbart arbeta för att få en ny klubb i NL, och tankar fanns också på att starta en tredje major league kallad Continental League. Detta satte press på både NL och AL att utöka antalet klubbar, och sådan press kom även från USA:s kongress. I början av 1960-talet gick ligorna med på att expandera. För NL:s del skedde det 1962, ett år efter AL, då två nya klubbar fick inträde i ligan. Antalet var därmed tio. Den ena var New York Mets, vilket gjorde att NL åter fick en klubb i New York. Den andra placerades i Houston, som var den största staden i USA utan en MLB-klubb, och fick namnet Houston Colt .45s.
Efter bara 13 säsonger i Milwaukee flyttades Milwaukee Braves inför 1966 års säsong till Atlanta i den expansiva Södern och bytte namn till Atlanta Braves. Tre år senare expanderade NL för andra gången, denna gång samtidigt som AL. Precis som 1962 välkomnades två nya klubbar på en gång. Den ena klubben placerades i San Diego, även om det var nära att det blev Buffalo, och fick namnet San Diego Padres. Den andra blev den första MLB-klubben i Kanada, närmare bestämt i Montreal under namnet Montreal Expos (på franska Expos de Montréal). Efter detta hade både NL och AL tolv klubbar och man kom efter viss oenighet, där det var NL som stretade emot, överens om att ligorna för första gången skulle delas in i två divisioner vardera (East och West) och att ett slutspel skulle avgöra vilka klubbar som skulle mötas i World Series. I NL kallades slutspelet, som spelades mellan vinnarna av de två divisionerna, för National League Championship Series (NLCS).
miniatyr|En match i St. Louis under 1975 års säsong. En stor regelskillnad mellan NL och AL uppstod 1973, då AL införde designated hitter-regeln, som innebär att en extra slagman får ersätta pitchern i slagordningen. En designated hitter spelar däremot inte försvar alls. Ändringen infördes för att det skulle bli ett mer offensivt spel med fler poäng, vilket skulle locka en större publik. Regeln infördes först på försök i tre år, men AL valde därefter att permanenta regeln. NL lät fortsatt pitchern slå. Detta medförde att offensiven hädanefter normalt sett var något svagare i NL. Det innebar också att tränarna i NL fortsatt fick göra taktiska överväganden med avseende på när pitchern skulle slå och när man skulle byta ut pitchern och ersätta denne med en pinch hitter, något som tränarna i AL inte behövde fundera på längre.
Mitt under 1981 års säsong gick spelarna i NL och AL ut i strejk och spelet låg nere i nästan två månader. Man bestämde då att säsongen skulle delas in i två halvor, en före strejken och en efter. De klubbar som vann sin division i vardera halva gick till slutspel, alltså dubbelt så många klubbar som normalt. På grund av detta införde man denna säsong en extra slutspelsomgång före NLCS kallad National League Division Series (NLDS).
En ny utökning av NL kom 1993 när Colorado Rockies i Denver och Florida Marlins i Miami anslöt till ligan, som därefter uppgick till 14 klubbar. Året därpå delades både NL och AL upp i tre divisioner (East, Central och West). Detta innebar att man fick tre divisionssegrare i varje liga och för att få ett jämnt antal klubbar till slutspel fick även den bästa tvåan (wild card) tillträde dit. Med fyra klubbar i slutspelet i respektive liga i stället för två behövde man, precis som efter strejken 1981, införa en ny omgång i slutspelet, NLDS, som nu blev permanent. Det nya slutspelsformatet kom dock inte till användning 1994, eftersom säsongen avbröts i augusti på grund av att spelarna gick ut i strejk. Resten av säsongen, inklusive slutspelet, ställdes in. Det var första gången sedan 1904 som det inte spelades något World Series. Strejken pågick fortfarande när det började bli dags att spela träningsmatcher inför 1995 års säsong och nästan alla klubbarna hade skaffat ersättningsspelare i form av både gamla avdankade MLB-spelare och rena amatörer. Precis när grundserien skulle starta kom parterna dock överens och säsongen kunde komma igång med de vanliga spelarna en knapp månad försenad.
Under 1997 års säsong började NL och AL spela så kallade interleague-matcher för första gången. Med det avsågs matcher i grundserien där klubbar från NL mötte klubbar från AL. Dessförinnan hade de två ligornas klubbar bara mötts i World Series samt på försäsongen och även i uppvisningsmatcher under säsongen, där två klubbar från samma stad eller delstat möttes. Nu fick dessa matcher stor uppmärksamhet och man fick spela derbyn mot sina lokalrivaler i den andra ligan.
1998 var det dags för ytterligare en utökning av NL då en ny klubb placerades i Phoenix under namnet Arizona Diamondbacks samtidigt som Milwaukee Brewers flyttades över från AL. Anledningen till Brewers flytt var att man behövde ha ett jämnt antal klubbar i ligorna, 16 i NL och 14 i AL, för att få det hektiska spelschemet att gå ihop.