Manga [mɑŋɡa] (från japanska 漫画 Manga ungefär "fria bilder"”manga”. Anime News Network Encyclopedia. Läst 2012-09-19. ) är det japanska ordet för tecknade serier, och syftar i Europa och Nordamerika på japanskproducerade serier.
De japanska serierna är den dominerande serietraditionen i Östasien och Sydöstasien, och har sedan millennieskiftet också haft påtagligt inflytande på europeiska och nordamerikanska serieskapare.
miniatyr|stående|Mangafigur enligt en vanlig stereotyp, med stora ögon, liten haka samt en näst intill obefintlig näsa. Format
De tidigaste moderna japanska serierna var vertikala strippserier, ett format som sedermera fått namnet yonkoma (四コマ), vilka, efter nordamerikansk modell, publicerades i dagspressens söndagsutgåvor. Efter kriget utkom de första serietidningarna, som länge förblev det huvudsakliga serieformatet i Japan.
De flesta japanska serier, och särskilt manga, är fortsättningsserier som pågår under många år. De publiceras vanligtvis först i stora, telefonkatalogliknande, antologiserietidningar på mellan 200 och 850 sidor, där varje serie får omkring 15-40 sidor/tidning - ett kapitel. Därefter samlas flera kapitel av respektive serie i mer påkostade pocketböcker av bättre kvalitet (så kallade tankōbon), avsedda för att, till skillnad från serietidningarna, sparas och samlas. År 2005 såldes för första gången mer mangaböcker än mangaserietidningar, ett trendbrott som fortfarande håller i sig. Sammanlagt utgör tryckt manga en tredjedel av alla tryckta publikationer i Japan.
I enlighet med det traditionella sättet att skriva japanska, läses manga från höger till vänster. De flesta av seriesidorna är svartvita, men ofta är ett antal sidor närmast omslaget i färg, där reklamen finns. Bland de stora aktörerna märks förlagen Akita Shoten (vars flaggskepp bland serietidningarna, Weekly Shōnen Champion, publiceras sedan 1969), Futabasha (Weekly Manga Action, 1967), Houbunsha (Weekly Manga Times, 1956), Kodansha (Weekly Shōnen Magazine, 1959), Nihon Bungeisha (Weekly Manga Goraku, 1968), Jitsugyo no Nihon Sha (Weekly Manga Sunday, 1959), Shogakukan (Weekly Shōnen Sunday, 1959), Shueisha (Weekly Shōnen Jump, 1968), samt Kadokawa Shoten (Shōnen Ace, 1994)
Historik thumb|Badande människor i Katsushika Hokusais Manga.|left Förhistorien (1100-tal till 1800-tal) Sekvenskonst har gamla anor i Japan och kan spåras ända till 1100-talet, då den tecknande munken Toba Sōjō skapade de fyra chōjū giga-rullarna.
Enligt Anime News Network Encyclopedia myntades ordet "manga" av Katsushika Hokusai och andra 1800-talskonstnärer som arbetade i träsnitt (ukiyo-e) för utgivningen av bildsamlingar innehållande skämtteckningar. Men enligt professorn i japanska och japansk kultur vid Stockholms universitet, Jaqueline Berndt Om Jaqueline Berndt på Stockholms universitets hemsida. Läst 31 december 2017, har historiker som Hosokibara och Mizushima visat på betydligt tidigare exempel på användning av ordet "manga".Hosikobara, S, and Nio, M. (1928). Nihon manga-shu: Fujiwara jidai - Meiji jidai. I Tozai manga-shu (Gendai manga taikan 6, sidan 124. Tokyo: Chuo Bijutsusha.
Pionjäråren (1902–1945) Den första yonkomaserien, och således den första egentliga japanska serien, skapades av Rakuten Kitazawa 1902. Serien fick namnet Jiji Manga (時事漫画) och hade till form och tematik mycket gemensamt med amerikanska pionjärserier som Richard F. Outcaults The Yellow Kid, Rudolph Dirks Knoll och Tott, och Frederick Burr Oppers Happy Hooligan. Upphovsmannen hade inspirerats genom sitt tidigare samarbete med den i Japan verksamme australiske skämttecknaren Frank Arthur Nankivell.
Vid sidan av Kitazawa kom också Ippei Okamoto att spela en stor roll för seriekonstens etablering i Japan, dels genom sin egen produktion, vilken huvudsakligen bestod av skämtteckningar, och dels genom sina översättningar av amerikanska dagspresserier som Storklas och Lillklas och Gyllenbom.
Osamu Tezuka
Japans nederlag vid andra världskrigets slut innebar en ny tid för landet, både politiskt och kulturellt. Den 3 maj 1947 infördes en ny grundlag, den så kallade fredskonstitutionen, genom vilken den tidigare absoluta monarkin ersattes med ett demokratiskt styre. Den nya grundlagen var inte minst gynnsam för konstnärer och folk i underhållningsbranschen, och kom att innebära en ny era också för landets produktion av tecknade serier; bland annat började de första serietidningarna publiceras, däribland Monthly Manga Shōnen, utgiven av landets ledande bokförlag Kōdansha 1947-1955. I och med serietidningarna kunde också serierna börja utvecklas från yonkoma, till längre, sammanhållande, fortsättningsberättelser.
Den 4 januari 1946 började tidningen Shokokumin Shinbun publicera Maachan no Nikkichō ("Ma-chans dagbok"), en kodomo manga, barnserie, i yonkoma-format. Serien avslutades redan påföljande år, men dess skapare, Osamu Tezuka, utformade under 1950-talet, bland annat i Monthly Manga Shōnen, den estetiska och narrativa mallen för modern manga. Tezukas stil kännetecknas av storögda varelser med oproportionerliga kroppar, bland annat inspirerade av Betty Boop och Walt Disneys Bambi. 1952 publicerades de första avsnitten av science fiction-serien Astro Boy, som blev Tezukas stora genombrott och pågick till 1968. Astro Boy blev en av alla tiders mest framgångsrika japanska serier, både nationellt och internationellt, och fick sedermera en mängd uppföljare och nyversioner.
Under de påföljande decennierna var Tezuka ledande på marknaden för shōnen manga, riktad till tonårspojkar, och blev också, bland annat med Princess Knight, även ledande inom shōjo manga, flickserier. Vid sin för tidiga död 1989 efterlämnade han över 150 000 seriesidor, med betydande verk inom de flesta genrer. Bland hans mest namnkunniga serietitlar märks Kimba, det vita lejonet, Black Jack, Buddha, Adolf, och Phoenix.
Samtidigt med Tezuka och efter Tezuka miniatyr|En mangaaffär i Japan Även Osamu Tezukas samtida kollegor Machiko Hasegawa och Yoshihiro Tatsumi fick stor betydelser för Japans vidare seriehistoria.
Yoshihiro Tatsumi etablerade 1957 en alternativ serietradition, till en början genom korta serienoveller. Tatsumi, som uttryckligen ville distansera sig från Tezukas bildberättande, tecknade i en betydligt mer realistisk stil, med såväl vardagsnära teman som utpräglat våldsamma berättelser, och kallade sina serier, i kontrast till Tezukas "manga", för "gekiga" ("dramatiska bilder"). Tezuka blev dock den kommersiellt mest framgångsrike av de två och den som hade störst inverkan på landets fortsatta serieskapande. Gekinga blev med tiden en subgenre till mangan.
Den kvinnliga serieskaparen Machiko Hasegawa fick tidigt stora framgångar med sin humorserie Sazae-san. Serien, en yonkoma-manga, pågick från 1946 till 1974 och blev startskottet för genren josei manga, kvinnoserier. Till skillnad från de flesta andra serietraditioner världen över, som under senare häften av 1900-talet utvecklades till att huvudsakligen rikta sig till barn och ungdomar, breddades mangan, genom föregångare som Machiko Hasegawa, och riktade sig till såväl män som kvinnor och lästes av vuxna, äldre, barn och unga.”manga”. NE.se. Läst 2012-09-19.
mini|Margaret är en av de klassiska shōjo-mangatidningarna, grundad 1963. Shōjo-mangan gick under 1960-talet in i en ny era, i och med subgenren mahō shōjo, "magiska flickor", med tidiga exempel som Fujio Akatsukas Secret Akko-chan (1962) och Mitsuteru Yokoyamas Sally the Witch (1966). Mot slutet av decenniet kom en våg av nya unga kvinnliga serieskapare, den så kallade "År 24"-gruppen, med bland andra Moto Hagio (They Were Eleven), Yasuko Aoike (From Eroica with Love), Riyoko Ikeda (The Rose of Versailles), och Yumiko Ōshima (The Star of Cottonland). Bland senare års produktion av shōjo och mahō shōjo manga märks framför allt Sailor Moon skapad av Naoko Takeuchi 1991, men också Oh! My Goddess skapad av Kōsuke Fujishima 1988, Fruits Basket skapad av Natsuki Takaya 1999, och Tokyo Mew Mew skapad av Reiko Yoshida och Mia Ikumi 2000.
Allt fler genrer (från 1970-talet)
Under 1970-talet kom många seinen manga (serier för vuxna män, närmast jämförbart med det västliga begreppet vuxenserier). Bland de mest framgångsrika i denna genre var Ghost in the Shell skapad 1989 av Masamune Shirow, Blade of the Immortal skapad 1993 av Hiroaki Samura och Hellsing skapad 1997 av Kouta Hirano. Parallellt med detta fick också gekigaserier som Golgo 13, skapad 1969 av Takao Saito, Ensamvargen, skapad 1970 av Kazuo Koike och Goseki Kojima och Akira, skapad 1982 av Katsuhiro Otomo, stor uppmärksamhet. Gekigans likhet med västerländska serier innebar också att dessa serier under 1980-talet blev några av de första japanska serierna som etablerade sig i Nordamerika och Europa
1972 startade Go Nagais Mazinger Z, vilket innebar att en ny genre, mecha manga, robotserier, etablerades. Genren rönte stor framgång och fick efterföljare som Getter Robot (1974) av Go Nagai och Ken Ishikawa, Mobile Suit Gundam (1979) av Yoshiyuki Tomino och Yoshikazu Yasuhiko, Neon Genesis Evangelion (1995) av Yoshiyuki Sadamoto och Kadokawa Shotenoch och Full Metal Panic! (1998) av Shoji Gatoh och Shiki Douji.
Dragon Ball, Takahashi och andra Två shōnen-manga – Akira Toriyamas Dragon Ball (1986) och Rumiko Takahashis Ranma ½ (1987), båda komiska äventyrsserier – var några av 1980-talets största mangaframgångar. De inspirerade under 1990-talet flera efterföljare, däribland Gōshō Aoyamas Mästerdetektiven Conan (1994), Eiichiro Odas One Piece (1997) och Masashi Kishimotos Naruto (1997), vilka samtliga fick framgång också internationellt. En annan framgångsrik shōnen-manga från samma period var Yoshihiro Takahashis Silver Fang (1983).
Från mitten av 1970-talet började företaget Sanrio att kraftigt marknadsföra sin figur Hello Kitty, som med tiden blev ett internationellt fenomen och också etablerades i tecknade serier. Runt millennieskiftet skapades flera serier för att marknadsföra sällskapsspel och leksaker; bland de mest framgångsrika var Pokémon, Beyblade och Digimon.
Den genom tiderna mest omfattande japanska serien är den ännu pågående komiska polisserien Kochikame, skapad av Osamu Akimoto 1976, och som år 2012 omfattade över 180 tankōbon-volymer. Bland de mest produktiva sentida japanska serieskaparna märks kvinnokollektivet CLAMP, med serier som Chobits, xxxHolic, Cardcaptor Sakura, Magic Knight Rayearth, Legal Drug.
Internet När internet introducerades för allt fler människor världen över blev manga översatt till engelska ännu lättillgängligare. Digital manga kom att bli en del av ett större fenomen där folk tar del av serier online istället för hos traditionella bokhandlare eller bibliotek, ibland på kanske inte helt laglig väg. Det gick så långt att vissa webbplatser inriktade på manga kom att ta över titeln "bibliotek" och i applikationer som inte långt efter internets genombrott gjordes tillgängliga för mobiltelefoner och surfplattor kallas ens digitala uppsättning e-böcker även det för ett bibliotek, dock ofta på engelska: "library".
Genrer I Japan är manga indelad i målgruppsgenrer, som shōnenmanga (pojkserier), shōjomanga (flickserier), seinenmanga (serier för män). Därutöver finns mer detaljerade uppdelningar, som joseimanga (serier för kvinnor) Boys' love - BL (homoerotika och eroporr). (BL kallades tidigare för Shonen-ai, "pojkkärlek" på japanska. Detta ord ansågs dock för rakt på sak, varför man bytte till det mer exotiska engelska ordet "Boy's Love")
Japanska bokhandlare brukar även dela upp serierna efter förlag och den tidning serien publiceras i.
I folkmun förekommer vissa grövre genreindelningar, som gekiga (realistisk, "hårdkokt" stil), moe (extremsöt, gullig stil).