Karl XI, född 24 november 1655, död 5 april 1697, var kung av Sverige från 1660 till sin död. Han regerade även från 1681 som hertig Karl I över hertigdömet Pfalz-Zweibrücken.
Han var son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp samt gift med Ulrika Eleonora av Danmark (1656–1693). De fick bland andra barnen Hedvig Sofia, Karl XII och Ulrika Eleonora.
Regeringstiden för Karl XI inleddes med skånska kriget mot framför allt Danmark, som efter stora ansträngningar avslutades utan landavträdelser till danskarna. Han förde en försiktig politik där Sveriges finanser stabiliserades, försvaret reformerades och mycket begränsade landavträdelser gjordes. Han inrättade det karolinska enväldet och för att kunna finansiera en större armé genomfördes en omfattande reduktion, vilket kraftigt minskade adelns tillgångar. Därefter inriktades ansträngningar till stor del mot att förhindra ett nytt krig, vilket ledde till skapandet av det yngre indelningsverket och den karolinska armén. Karl XI efterträddes av sin ende överlevande son Karl XII, som använde sin fars armé i Stora nordiska kriget.
Förmyndartiden (1655–1671) miniatyr|vänster|stående|Karl XI som 5 år gammal, klädd som en romersk härförare. Målning (1660) av David Klöcker Ehrenstrahl miniatyr|Dräkten och hästutstyrseln som kung Karl XI bar vid sin kröningskarusell "Certamen Equestre". Karl XI uppträdde i romersk dräkt som "Ärans riddare". miniatyr|vänster|Karl XI:s kröning den 28 september 1673, förevigad i en kröningsmålning av David Klöcker Ehrenstrahl. Karl XI, det enda barnet till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, föddes den 24 november 1655 på slottet Tre Kronor och ärvde Sveriges krona den 13 februari 1660. När Karl XI föddes var fadern upptagen med sitt fälttåg i Polen och när nyheten om tronarvingens födelse nådde honom i högkvarteret i Elbing beordrade den lycklige fadern artilleriet att skjuta fröjdeskott. Till dopet den 9 december fick hans mor en förgylld dopvagga som gåva från sina föräldrar, hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen.
Det skulle dröja ända till julaftonen 1659 innan Karl för första gången skulle få träffa sin far, i samband med den riksdag som Karl X Gustav sammankallat i Göteborg. Riksdagen öppnades den 3 januari 1660 och dagen därpå satt den lille arvprinsen "helt ärbar" på en stol bredvid kungen som höll ett långt tal om sina militära bedrifter. Bara en dryg vecka senare insjuknade kungen, den 12 februari skrev han sitt testamente och dagen därpå avled han. Samma dag hyllades den fyraårige Karl XI som kung och var vid det tillfället iförd en kolt i purpurfärgad guldbrokad. Kolten finns bevarad på Livrustkammaren, där den står utställd tillsammans med en värja den unge kungen fick av drottning Kristina i samband med sin fars begravning, som ägde rum den 4 november samma år i Stockholm. Den nu snart femårige kungen ömsom bars ömsom leddes vid handen bakom sin fars kista i den långa processionen som i regn och blåst slingrade sig fram från slottet, genom Skeppsbron och Stora Nygatan fram till Riddarholmskyrkan.
Karl X Gustav hade i sitt testamente utsett professor Emund Gripenhielm till sonens lärare. Utbildningen innefattade bland annat latin, franska och tyska. Dock så lärde sig kungen aldrig franska vilket var ovanligt för en kunglighet på den tiden. Kungen skulle också ha kunskaper i historia, statsrätt, geografi, astronomi, arkitektur samt krigskonst. Förmyndarregeringen höll noga reda på hur studierna gick och upptäckte snart att kungen klarade sig dåligt på grund av sin dyslexi. Kungen var blyg, hade svårt att läsa och skriva, men var duktig på att lära sig saker utantill. När den italienske författaren och diplomaten Lorenzo Magalotti besökte Stockholm 1674 beskrev han den unge Karl XI som "en människa vilken befinner sig i förlägenhet och är rädd för allting. Det verkar som om han inte vågar se någon i ansiktet och han rör sig som om han gick på glas". Magalotti beskrev även honom som en godmodig man "som tyckte om att äta och dricka och ägde alla de goda egenskapar som okunnigheten kan medföra". Andra egenskaper som Megalotti ansåg utmärkte kungen var hans djupa gudfruktighet och hans skicklighet som fäktare och ryttare.
År 1671 fick kungen börja delta i riksrådets sammanträden. Förmyndarregeringen leddes av änkedrottning Hedvig Eleonora. Andra ledamöter var riksdrots Per Brahe, rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie, riksskattmästare Herman Fleming samt riksmarsk och riksamiral Carl Gustaf Wrangel. Det har om denna regering sagts att den hade iögonfallande svagheter; den hade svårt att reda upp de dåliga statsfinanserna. Fjärdepartsräfsten, som beslutats 1655, bedrevs utan engagemang.
Den första regeringstiden (1672–1674) I augusti 1672 deltog kungen i en militär manöver på gärdet i Stockholm. Den har beskrivits som den första riktiga manövern hållen i Sverige. På Gärdet byggdes en befästning av soldater från Upplands regemente och cirka 3 000 anfallande trupper övade stormtaktik mot försvararna som leddes av fältmarskalken Gustaf Baner. Karl XI deltog i anfallet som ryttmästare under marsken Carl Gustaf Wrangel.
Karl XI blev myndig i samband med riksdagen i december 1672 och kunde då ta tronen i besittning. En fråga som vållade strid under riksdagen var frågan om den kungaförsäkran som Karl XI skulle avge. Adelsutskottet föreslog att kungaförsäkran skulle innehålla en garanti för adelns privilegier. En annan fråga var om kungaförsäkran skulle skydda riksrådets medlemmar om det i efterhand visade sig att riksrådets råd till kungen var dåliga. Adelsutskottet föreslog också att 1634 års regeringsform skulle stadfästas. Inom riksrådet fanns motsättningar i frågan om hur kungaförsäkran skulle se ut, men till slut beslöt man att för kungen föreslå ett skydd mot falska anklagelser, skydd för riksrådets medlemmar samt att regeringsformen skulle stadfästas. Den första punkten vägrade kungen att gå med på. I samband med riksdagen avlämnade förmyndarregeringen en rapport av hur den förvaltat sitt ämbete. Två dagar efter att han mottagit denna gav Karl XI förmyndarregeringen full ansvarsfrihet.
Trontillträdet firades den 18–20 december 1672 och firades bland annat med en procession från slottet Tre Kronor till Beridarebanan där Karl XI och bland annat Nils Bielke och generalmajor Mörner deltog klädd som romerska fältherrar. Denna karusell kallades Certamen Equestre och förevigades av David Klöcker Ehrenstrahl i hans planschverk med samma namn. På sommaren 1673 genomförde Karl XI sin eriksgata i de södra landskapen. På senhösten blev han livshotande sjuk i mässlingen och fick avbryta den planerade andra delen av eriksgatan.
Den svenska säkerhetspolitiken under förmyndartiden hade utmärkts av ambitionen att hindra Danmark att bli medlem i någon koalition av stormakter som skulle kunna hota Sverige. Det främsta hotet var, ansåg man, att Danmark skulle gå i förbund med Frankrike. Detta skulle kunna ge Danmark möjlighet att återerövra sina östra landsdelar men även hota Holstein-Gottorps, Sveriges allierade, suveränitet, något Sverige hade förbundit sig att försvara. Ytterligare ett hot var Nederländerna som hade en helt dominerande ställning vad gällde handeln på Östersjön.
Sverige var tillsammans med Frankrike och den tysk-romerske kejsaren garant för den westfaliska freden. För att blockera eventuella franska expansionsplaner ingick Sverige 1668 en trippelallians med England och Nederländerna. Inom riksrådet fanns olika åsikter om hur den svenska utrikespolitiken skulle gestaltas. De la Gardie ville ha närmare band med Frankrike medan Johan Göransson Gyllenstierna förespråkade närmare band med England, Nederländerna och den tyske kejsaren. När den engelske kungen Karl II genom fördraget i Dover 1670 överraskande gick i förbund med Frankrike blev detta sista alternativ dock överspelat.
1672 ingick Frankrike och Sverige förbund. Frankrike lovade att årligen betala Sverige 400 000 riksdaler i fredstid och 600 000 per år vid krig. Sverige förband sig att hålla fred i Tyska riket och att hålla de tyska staterna utanför ett krig mellan Frankrike och dess motståndare Nederländerna och Spanien. Det sista skulle ordnas genom att Sverige skulle sätta upp en armé om 16 000 man i Tyskland. Ur svensk synvinkel var motivet att man inte ville att det franska erbjudandet istället skulle gå till Danmark. En militär upprustning ansågs nödvändig i norra Tyskland för att försvara de svenska provinserna.
Skånska kriget (1675–1679)
Förlusterna i Tyskland och till havs 1672 hade det fransk-nederländska kriget inletts. I april 1674 erbjöd Frankrikes ambassadör i Stockholm att höja de årliga subsidierna till Sverige med ett avsevärt belopp mot att de svenska trupperna i Pommern ökade till 22 000 man. Detta anbud accepterades av riksrådet och kungen och Sverige började skicka trupper till Pommern. Sverige var i stort behov av subsidierna från Frankrike, men därifrån meddelades nu att pengarna inte skulle utbetalas förrän svensk trupp hade gått in i Brandenburg. Befälhavare för de svenska trupperna i Pommern var Carl Gustaf Wrangel och i december 1674 gick trupperna in på brandenburgskt område. Den 28 juni 1675 möttes de svenska och brandenburgska trupperna i slaget vid Fehrbellin som slutade med svensk förlust. miniatyr|Slaget vid Ölands södra udde som resulterade i danskt sjöherravälde i södra Östersjön. Målning (1686) av Claus Møinichen. Från svensk sida hade man försökt att ingå ett neutralitetsförbund med Danmark. Riksrådet Nils Brahe kom till slut till Köpenhamn 1674 för att diskutera ett sådant men även för att erbjuda Karl XI:s frieri till Kristian V:s syster Ulrika Eleonora. Karl XI prioriterade ett förbund, men det motsatte sig Kristian V. I juni 1675, strax före slaget vid Fehrbellin, proklamerades förlovningen. När den svenska förlusten blev känd i Köpenhamn slog Kristian V till mot hertigen Kristian Albrekt av Holstein-Gottorp, som fängslades. Den 2 september 1675 förklarade Danmark krig mot Sverige.
De la Gardie hade i juli 1675 lovat att flottan skulle kunna löpa ut inom två veckor med 40 örlogsfartyg. Det visade sig snart att flottan var i dåligt skick och att ledningen för flottan var inkompetent: riksamiralen Gustaf Otto Stenbock hade aldrig varit till sjöss, inte heller de två amiralitetsråden Nils Brahe och Claes Nilsson Stiernsköld. Flottan lättade ankar i oktober men tvingades av storm vända vid Karlsöarna eftersom fartygen inte höll måttet. Efter krigsutbrottet sammankallades ståndsriksdagen till Uppsala för att bevilja medel. I utbyte fick rikets ständer till stånd en undersökningskommission som skulle undersöka hur förmyndarregeringen och riksrådet hade styrt landet under förmyndartiden. Under riksdagen ägde Karl XI:s kröning rum den 28 september. I april 1676 kunde en reorganiserad och upprustad flotta löpa ut, en flotta som bestod av 59 fartyg och 11 000 man. Den svenska flottan mötte den danska i vattnen mellan Bornholm och Skåne den 25 maj men inget avgörande kom till stånd den dagen. Svenska flottan drog sig tillbaka mot Kalmarsund och den 1 juni gick den danska flottan, förstärkt med fartyg ur den nederländska flottan, till anfall. Slaget vid Ölands södra udde blev en svensk förlust på grund av inkompetensen hos den svenska flottans ledning, och regalskeppet Kronan gick förlorat.
Kriget i Skåneland miniatyr|vänster|Karl XI (till höger) och Erik Dahlbergh, målning av Johann Philip Lemke miniatyr|Karl XI på den vita Brilliant under slaget vid Lund. Målning (1682) av David Klöcker Ehrenstrahl.