Bulgarien

Bulgarien (, Bălgarija), formellt Republiken Bulgarien (Република България, Republika Bălgarija, uttalas [rɛˈpubliˌkə bɤlˈgarijə]), är en parlamentarisk republik på den nordöstra delen av Balkanhalvön i sydöstra Europa.

Landet gränsar mot Rumänien i norr, i väster mot Serbien och Nordmakedonien, i söder mot Grekland och Turkiet och i öster har kust mot Svarta havet.

Bulgarien har en yta på 110 879 kvadratkilometer och cirka 7,1 miljoner invånare (2016); största stad är huvudstaden Sofia med 1,2 miljoner invånare.

Dagens Bulgarien överlappar de antika romerska provinserna Mesien, Thrakien och Makedonien. Landet har bibehållit samma traditioner, språk och alfabet sedan det första bulgariska riket (681–1018 e.Kr.). Under långa tider utgjorde dåtidens bulgariska imperium större delen av Balkanhalvön, därmed spreds dess alfabet, litteratur och kultur bland de slaviska folken och de närliggande länderna i Östeuropa. Århundraden senare med nedgången av det andra bulgariska riket (1186–1396 e.Kr.) kom landet under det Osmanska rikets styre under nästa 482 år. Det rysk-turkiska kriget (1877–1878) bidrog till ett återetablerande av en bulgarisk stat som en konstitutionell monarki år 1878, med San Stefanofördraget som ledde till den tredje bulgariska staten.

Efter andra världskriget blev Bulgarien en kommunistisk stat och en del av östblocket. Vid kommunismens fall 1990 hölls det första flerpartivalet och landet fick därvid en demokratiskt vald regering och ett år senare ett statsskick som demokratisk republik.

Bulgarien är medlem i Nato sedan 2004 och i Europeiska unionen sedan 2007. Den 1 januari 2026 infördes euron som valuta i landet.

Historia

miniatyr|Gammal basilika i staden Pliska. Det "första bulgariska riket" bildades när det turkiska folket protobulgarerna flyttade in i området i slutet av 600-talet, och med tiden blandades med de slaver som sedan tidigare levde där. Under khan Boris I antogs officiellt kristendomen år 864.

En till bulgarisk fornslaviska närstående språkform, fornkyrkoslaviskan, användes som liturgiskt språk hos olika slaviska folk och utvecklades till de varianter av kyrkslaviska som fortfarande används i liturgin inom de slavisktalande Östortodoxa kyrkorna. Städerna Preslav och Ohrid i det bulgariska imperiet blev viktiga lärosäten, där troligen det kyrilliska alfabetet utvecklades.

Bulgarien blev självständigt Det första bulgariska rikets tid präglades till stor del av konflikter med Bysantinska riket, och från slutet av 900-talet till slutet av 1100-talet var Bulgarien mestadels integrerat i detta. 1186 blev Bulgarien åter självständigt under det "andra bulgariska riket", som blev en stormakt som härskade över väsentliga delar av Balkanhalvön. I slutet av 1300-talet erövrades Bulgarien av det Osmanska riket, som landet sedan kom att tillhöra i nästan 500 år till 1878.

Munken Paisij Chilendarski var den första som skrev på modern bulgariska med sin Den slavisk-bulgariska historien från 1762. Detta historieverk har blivit något av ett nationalepos, och satte i gång en nationell kulturell och politisk rörelse, den bulgariska renässansen. Ryssland var en aktiv part i Bulgariens självständighetskamp under andra hälften av 1800-talet.

Furst Alexander I september 1879 hölls de första allmänna valen till parlamentet. Parlamentet dominerades av liberaler, som furst Alexander hade svårt att samarbeta med. Han lät upplösa parlamentet och utlyste nyval.

Furst Ferdinand När fursten hade lämnat landet togs styret över av ett regentskapsråd, lett av talmannen Stefan Stambolov. En nationalkongress samlades för att välja ny regent, medan förhållandet till Ryssland blev allt sämre. I mars 1887 skedde flera revolter vid olika militärregementen och Stambolov slog ned dessa brutalt - som straff avrättades var tjugonde soldat vid dessa regementen. Nationalförsamlingens sökande efter en ny regent kunde avslutas när prins Ferdinand av Sachsen-Coburg-Gotha i juli 1887 valdes till ny regent.

Balkankrigen När Ivan Gesjov tillträdde som premiärminister 1911 ville han förbättra relationerna med Ryssland.

Ryssland ville att Bulgarien och Serbien skulle ingå en allians. I Albanien skedde upplopp och revolter och Ryssland fruktade att någon av stormakterna skulle välja att intervenera militärt.

Både Serbien och Bulgarien var intresserade av att erövra territorium från Osmanska riket och den 13 mars 1912 kom man överens om att Makedonien skulle delas. I maj slöts ett liknande avtal med Grekland och tillsammans med Montenegro bildade länderna en hemlig pakt, Balkanförbundet, riktad mot Osmanska riket. I oktober anföll de allierade och Första Balkankriget inleddes. Det blev en stor framgång för Bulgarien. Landet erhöll 1913 kust vid joniska havet och Adrianopel.

På grund av oenighet med de andra segrarmakterna utbröt det Andra Balkankriget samma år där Bulgarien stred mot sina tre tidigare allierade, Rumänien och Osmanska riket. Bulgarien besegrades och tvingades avträda en stor del av landvinsterna i första kriget.

Första världskriget vänster|miniatyr|Konungariket Bulgarien, 1915. Efter Balkankrigen behövde landet pengar för att kunna börja betala av krigsskadeståndet och i juli 1914 fick Bulgarien låna 500 miljoner leva av tyska banker. När första världskriget bröt ut uppvaktades både Ferdinand och premiärminister Vasil Radoslavov av både ententen och centralmakterna men kungen förklarade att landet var strikt neutralt. Landet hade en strategisk placering mellan Turkiet och Österrike nära Bosporen och hade trots nederlaget kvar en betydande armé. I oktober 1915 gick Bulgarien med i kriget på centralmakternas sida och deltog i det lyckade fälttåget mot Serbien.

Medverkan i kriget skapade dock stora problem med matförsörjningen. Livsmedel och hästar köptes upp eller beslagtogs av militära myndigheter och hungersnöden utmynnade i krav på att Bulgarien skulle dra sig ur kriget. När Frankrike och Storbritannien anföll den 15 september 1918 hade de bulgariska trupperna inte mycket att sätta emot och den 29 september undertecknades ett avtal om eldupphör. Ferdinand abdikerade och lämnade Bulgarien den 3 oktober. Han efterträddes av sin son Boris III.

Mellankrigstiden Efter världskriget tog Agrarpartiet under Aleksandăr Stambolijski makten i landet efter en inledande kamp med socialisterna och ett tveksamt val 1920. En jordreform genomfördes och i valet 1923 vann Agrarpartiet en storseger. Dock genomfördes en statskupp i juli 1923 och Stambolijski dödades. Den nya regimen under Aleksandăr Tsankov förföljde agrarer och kommunister. Efter ett kort demokratiskt mellanspel i början av 1930-talet inträffade flera statskupper och från 1935 var makten hos kung Boris, som förbjöd de politiska partierna.

Andra världskriget När andra världskriget bröt ut i september 1939 förklarade sig Bulgarien neutralt. Kung Boris sade nej till propåer om att ingå i pakter med andra länder och tackade nej till en biståndspakt med Sovjetunionen i oktober 1939, erbjudande att ingå i Balkanpakten i februari 1940 och ett nytt förslag i november 1940 om en biståndspakt med Sovjetunionen som skulle ge Sovjet en flottbas i Bulgarien. Frankrikes fall sommaren 1940 innebar att det tyska trycket på balkanstaterna ökade och i Wien tilldelades den 7 september 1940 Bulgarien södra Dobrudzja, vilket tyskarna tvingade Rumänien att släppa.

I december 1940 inleddes dock samtal med Tyskland eftersom tyskarna planerade att anfalla Grekland. Den 1 mars 1941 undertecknade premiärminister Bogdan Filov Tremaktspakten med Tyskland i Wien och därefter kunde tyska trupper transporteras genom Bulgarien på väg till Grekland. Därmed hade Bulgarien anslutit sig till axelmakterna. Bulgarien förklarade därmed även krig mot Grekland och Jugoslavien. Vid tidpunkten hade Tyskland och Sovjetunionen ingått anti-angreppspakten Molotov–Ribbentrop-pakten varför en anslutning till Axelmakterna mötte litet internt motstånd. Initialt deltog inte Bulgariska trupper i striderna mot Jugoslavien men i slutskedet av kriget mot Grekland gick bulgariska trupper in och ockuperade delar av Thrakien och Makedonien.

När Tyskland anföll Sovjetunionen i operation Barbarossa valde Bulgarien att inte delta. Anfallet mot Sovjet resulterade i intern oro i Bulgarien som dels hade en stark kommunistisk opposition, dels på andra sätt stod Sovjetunionen och Moskva nära. En väpnad motståndsrörelse, Fäderneslandets front, etablerades. Fäderneslandets front bestod av en blandning av kommunister och nationalister av olika politiska schatteringar som enades med målet att Bulgarien skulle utträda ur kriget.

I takt med att Tysklands ställning försvagades växte motståndet till kriget och regimen. Kung Boris avled och ersattes av sin omyndige son Simeon Sachsen-Coburg-Gotha. I augusti 1944 vann den sovjetiska Röda armén avgörande slag mot axeltrupper i grannlandet Rumänien vars ledning deklarerade att de utträdde ur axelmakterna och öppnade sina gränser för Sovjettrupperna. Den 17 augusti 1944 förklarade sig Bulgarien vara neutralt och krävde den 23 augusti att alla tyska trupper skulle lämna landet. Då hade Röda armén redan nått långt i Rumänien och den 30 augusti förklarade Sovjetunionen att de inte tänkte respektera Bulgariens neutralitetsförklaring. Fäderneslandets front iscensatte en statskupp mot regimen och tog över ledningen av landet 2 september. Den 5 september förklarade Sovjetunionen trots det krig mot Bulgarien. Den nya bulgariska regimen instruerade försvarsstyrkorna att inte göra motstånd mot Sovjetstyrkorna. Den 7 september hade alla tyska trupper lämnat landet och samma dag förklarade Bulgarien krig mot Tyskland och anslöt sig till de allierade. Bulgariska styrkor evakuerades ur Grekland. Efter att ha avvärjt ett anfall från axelmakterna deltog bulgariska trupper i befrielsen av Jugoslavien och nådde så långt som upp till Österrike som deltagare i de allierade offensiverna i krigsslutet. Vid krigsslutet kvarstod Dobrudzja-området som en del av Bulgarien vilket därmed blev det enda land som ingått bland axelmakterna som gjorde territoriella vinster som kvarstod efter krigsslutet.

Folkrepubliken

Efter krigsslutet tog kommunisten Georgi Dimitrov över ledningen av landet. Folkrepubliken Bulgarien utropades samma år och Bulgariens kommunistiska parti blev det statsbärande partiet. Bulgarien kom att hamna bakom Järnridån och ingick därmed i det så kallade Östblocket och var delvis sovjetkontrollerat. Dimitrov avled 1949 och efterträddes av Vălko Tjervenkov, Tjervenkov var en hårdnackad stalinist och hans styre präglades av en omfattande personkult och omfattande förföljelser av oliktänkande. Tjervenkovs inflytande avtog dock efter Josef Stalins död 1953 och 1954 avsattes han som kommunistpartiets generalsekreterare och förlorade därmed makten. Från 1954–1989 styrde Todor Zjivkov. Förändringarna i Östeuropa i slutet av 1980-talet nådde även Bulgarien: 1989 avsattes Zjivkov och 1990 valdes den förste icke-kommunistiske presidenten och 1991 infördes en demokratisk grundlag i landet.

Nutidshistoria Bulgarien blev medlem av Nato 2004 och av Europeiska unionen 1 januari 2007. I juni 2009 ställde Bulgarien (tillsammans med Rumänien), för första gången upp i EU-parlamentsvalet samtidigt som de övriga medlemsländerna, vilket bidrog till att göra valet det största EU-parlamentsvalet i EU:s historia, världens största transnationella val och världens näst största demokratiska val efter det indiska.

Geografi

miniatyr|Karta över Bulgarien. miniatyr|vänster|Satellitbild över Bulgarien och den brand som bröt ut på Balkanhalvön 25 juli 2005. Bulgarien består av delar av de klassiska regionerna Thrakien, Moesia och Makedonien.

Topografi