Platon (grekiska: Πλάτων, Plátōn), född 428 f.Kr. i Aten, död 348 f.Kr. i Aten, var en klassisk grekisk filosof, matematiker och författare. Han är antagligen den mest inflytelserika personen inom västerländsk filosofi. Platon grundade skolan Platons akademi (akademeian) som tillsammans med Aristoteles Lyceum fick ett dominerande inflytande inom tidens vetenskap och filosofi. Han är upphovsman till platonismen som är en av den västerländska filosofins huvudriktningar. Platon tillhörde i sin ungdom kretsen runt Sokrates och var runt 27 år gammal när denne avrättades. Till skillnad från de flesta andra antika författare tros samtliga Platons skrifter ha överlevt fram till i dag.
Biografi Platon kom ur Atens aristokrati och föddes 427 eller 428 f.Kr. Fadern Ariston av Aten skall haft anor tillbaka till den siste bland Atens konungar, Kodros, medan modern Periktione räknade sin släkt från stadens lagstiftare och av antikens kända vise män, Solon. Det är emellertid svårt att beskylla Platon för vare sig en aristokratiskt hållen konservatism eller manschauvinism. I den omdiskuterade Staten ('Res Publica' på latin, 'Om rättvisa' på grekiska) låter han Sokrates plädera både för klassresor (begåvade barn från fattiga familjer ska ges utbildning) och kvinnans principiella jämlikhet såväl inom soldatliv som politik. Båda tankarna var för tiden oerhört radikala. I Theaitetos låter han också Sokrates betona att vilken härkomst man har socialt inte betyder någonting, eftersom vi alla har såväl fattigt folk som kungar bland våra förfäder. Det viktiga är vad man har i huvudet och vad man gör av det, därav filosofins betydelse i livet. Platon hade också goda skäl att vara skeptisk mot överklassen då han sett sina egna äldre, av honom beundrade släktingar (morbrodern Charmides och den äldre släktingen också på moderns sida Kritias) utöva en blodig terrorregim under en kort tid 404–403 innan ett uppror kastade bort dem från makten. Om detta berättar han i det Sjunde brevet, en enda (fast historiskt omstridd) källa till hans egen biografi. Idag räknas det sjunde brevet dock som skrivet antingen av Platon själv eller av någon som var väl insatt i sakerna. Det finns i nedan uppräknade samlade verk.
Ingenting tyder på att Platon någonsin var gift. Det omnämns två äldre bröder, Adeimantos och Glaukon, vilka uppträder i dialogen Staten och där har en viktig funktion som problemställare (andra boken i synnerhet). Han hade också en syster, Potone, vars son Speusippos, en matematiker, efterträdde Platon som akademins föreståndare vid dennes död.
Det finns få kunskaper om Platons barn- och ungdom. Eftersom det Peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta pågick när han föddes och växte upp torde han sannolikt ha deltagit i det, kanske i det berömda slaget vid Arginusae 406 f.Kr.. I varje fall var han ingen världsfrånvänd akademiker. Namnet Platon sägs ha varit ett smeknamn han fick på grund av sina breda axlar vilket gett upphov till det senare ryktet att han som ung sysslade med brottning. Det enda vi egentligen kan tillskriva Aristokles, som sägs ha varit hans verkliga namn, med bestämdhet är en atensk standarduppfostran passande en ung man i de bättre kretsar, där även Sokrates umgicks flitigt. Således måste Platon ha känt till Sokrates tidigt, även om han knappast blev medlem i kretsen av unga män kring denne förrän i senare tonåren. (Detta är en så kallad rimlig gissning, delad av de flesta kännare på området.)
Enligt en tradition skall Platon i unga år själv ägnat sig åt diktning och dramatik (ett fåtal troligen autentiska epigram finns bevarade) och han stod just i beredskap att tävla med en tragedi då han under intryck av Sokrates slöt sig till filosofin. Det påstås att han då brände hela sin ungdomsdiktning. Allt detta är dock osäkra uppgifter, och senare sådana. De kan mycket väl vara gissningar grundade på att i synnerhet de tidiga dialogerna har en tydlig dramatisk, scenisk prägel. Men de är inte osannolika i sig. Det vi emellertid kan säga är att utan det sjunde brevet så vet vi i stort sett ingenting om Platons senare liv heller. Hans elev och yngre kollega Aristoteles nämner Platon med respekt och ibland nästan värme, men mycket kortfattat. Han är också kritisk mot Platon på flera punkter, även om hans filosofi kan ses som en utveckling av idéer hos den äldre Platon (i synnerhet Timaios).
För en ung adelsman vid denna tid var en karriär som militär kombinerat med politiker i stort sett den enda. Platons desillusionering vad gäller politiken var emellertid djupgående, som det sjunde brevet berättar. För kunde han tro på de konservativa – de som blivit de trettio tyrannerna, inklusive hans egen älskade morbror? Eller kunde han tro på demokratin – det var den demokratiska falangen som 399 f.Kr. ställde Sokrates inför rätta, den visaste man Platon kunde tänka sig, på falska anklagelser och lät honom tömma giftbägaren (skildrat i Faidon, som lämpligt också diskuterar själens odödlighet och lägger en grund för läran om eidos (idéerna eller de eviga urformerna). Mer om denna nedan.
Platon som eventuell idrottsman Det finns uppgifter om att Platon skall ha varit en framstående idrottsman, enligt Dicaearchus skall han ha tävlat i brottning vid de Isthmiska spelen. Det finns till och med uppgifter om att han skulle ha varit dubbel olympisk mästare i pankration, men dessa uppgifter anses vara högst osäkra. Även om dessa påståenden skulle vara myter kan de dock ge en uppfattning om synen på Platon.
I kretsen kring Sokrates
Platon sägs ha tillhört kretsen kring Sokrates i cirka sju år. Utan tvekan gjorde detta ett djupgående intryck på honom. Han var närvarande vid processen mot Sokrates och Sokrates försvarstal brukar räknas som hans första verk. Innehållsligt är det en välvald introduktion, som kan förmodas brodera ut det tal Sokrates faktiskt höll till ett magnifikt försvar för hela dennes verksamhet som kritisk röst i samtiden. Efter Sokrates död 399 f.Kr. skingrades hans lärjungar. Dels saknade den nu sin sammanhållande kraft, dels fanns det filosofiska motsättningar inom gruppen. Sokrates skrev som bekant ingenting, utan lämnade efter sig minnet av de diskussioner han startat om det Goda men olika personligheter inom gruppen hade tolkat – och kunde också tolka – det han sagt olika. En av de mera kända andra lärjungarna var Antisthenes, som i exil bildade en egen skola (enligt senantika uppgifter den kyniska skolan) vars mest kände senare företrädare var Diogenes. Här betonades självkontrollens betydelse, en sokratisk inspiration som även dyker upp hos Platon och inom stoicismen. Livets värde låg absolut inte i lyx och njutningar. Den kyniska skolan drev dock detta längre än de flesta andra.
Utöver bristen på en sammanhållande kraft efter Sokrates kan man också förmoda att lärjungarna fann marken osäker, då de inte kunde veta om även de skulle dras med i mästarens fall. Processer mot medborgare var inget ovanligt – tidigare hade filosofen Anaxagoras dömts till döden för kätteri (enligt vissa källor) liksom statsmannen Perikles gemål Aspasia, en av antikens få kända intellektuella kvinnor. Perikles lyckades som den store talare han var fria Aspasia, och enligt andra antika källor avrättades inte Anaxagoras utan dog rätt gammal i exil. Aristoteles skulle senare också slutligen lämna staden för andra gången med motiveringen att han inte ville låta atenarna än en gång förbryta sig mot filosofin.
Splittring och resor Efter Sokrates död sökte sig Platon tillsammans med andra i kretsen kring den förre till en av dem som stått honom nära, Euklides från Megara i Boiotien (grundläggaren av en av de sokratiska skolorna), för att fortsätta på Sokrates livsverk. Sammanhållningen av kretsen blev inte långvarig då meningsskiljaktigheter och personlig rivalitet orsakade en splittring. Platon och Antisthenes stred till exempel över en ledande ställning inom gruppen vilket senare övergick till en förbittrad litterär fejd.
I Megara tros dock Platon ha sammanställt en serie dialoger (Ion, Hippias från Elis, Protagoras, Försvarstalet, Kriton, Laches, Karmides, Euthyfron samt några av tvivelaktig äkthet) vars syfte var att visa Sokrates innersta syfte med dennes verksamhet. Efter vistelsen tillbringade Platon följande år på vidsträckta resor. Han besökte Egypten, där han i Kyrene fann bekantskap med matematikern Theodoros – omtalas i dialogen Theaitetos – och senare fortsatte resan till Syditalien, där filosofen mottog bestående intryck av pythagoréerna. Dess förbund och dåvarande ledare Arkytas från Tarent tycks ha influerat Platons själavandringslära, och framförallt hans odödlighetstro, vilket man hör Sokrates kritisera i de tidiga dialogerna, men senare i till exempel dialogen Faidon bestämt hävdas.
I staden Syrakusa på Sicilien vistades Platon en tid vid tyrannen Dionysios den äldres hov. Det framkom senare en brytning mellan de båda beroende på att Platon utövat sitt inflytande på tyrannens svåger Dion, och vunnit honom för sina meningar och filosofi. Så när Platon skulle återvända hem med ett sändebud från Sparta var denne beordrad av Dionysios d.ä. att på något sätt oskadliggöra filosofen. Detta skedde genom att Platon blev ilandsatt på ön Aegina som låg i krig med Aten. Han såldes sålunda som slav men blev friköpt av vännen Annikeris från Kyrene som befann sig på ön, och återvände till Aten sommaren 388 f.Kr..
Akademin Nu började Platon på allvar sin verksamhet som lärare. Ett stycke utanför Aten köpte han som nu 40-årig man ett lantställe med en trädgård, beläget vid ett gymnasium som benämndes Akademeia. Här hade således den platonska akademien sitt säte i över nio sekler – tills den år 529 e.Kr. stängdes av kejsar Justinianus I – och fostrade bland andra Aristoteles. Platon undervisade och arbetade här på sina viktigaste verk i mer än tjugo år innan Syrakusa återigen blev aktuellt. Dionysios d.ä. hade avlidit och Dion, Platons vän, innehade det största inflytande vid hovet på Syrakusa och önskade nu filosofens hjälp för att influera tyrannens son Dionysios d.y. och potentiellt pröva Platons politiska filosofi. Resan misslyckades i det syftet, Dion drevs i landsflykt och Platon hamnade i ett slags custodio honesta i kungaborgen och återvända inte förrän våren 365 f.Kr. till Aten.
I filosofiskt avseende återknöt Platon kontakten med pythagoréerna och influerades av dem starkare vilket dialoger som Timaios och Lagarna vittnar om. Efter återkomsten tog Platon åter över ledningen av akademien och den landsflyktige Dion anslöt sig senare till skolan.
År 361 f.Kr. kom dock en enträgen begäran från Dionysios d.y. att filosofen skulle återvända till ön för råd och vägledning i filosofiska frågor. Inbjudan visade sig dock vid anländande vara utan allvarligt uppsåt. Tyrannen tycktes vilja ha Platon vid hovet mer som dekoration än rådgivare, och Platon lyckades nätt och jämnt fly ön med hjälp av pythagoréerna i Tarent. Våren 360 f.Kr. skedde återresan.
De sista åren tillbringade Platon vid akademien, skrivande och undervisande. En tradition säger att han dog "skrivande", vilket förmodligen åsyftar att han arbetade in i det sista.
Gärning miniatyr|Platon som han framställs av Rafael i fresken Skolan i Aten.