Sionism, (/Tsiyyonut ) är en nationalistisk rörelse som uppstod i Europa under sent 1800-tal med syftet att etablera ett judiskt hemland genom bosättning av området Palestina, då en del av det Osmanska riket, vilket motsvarar den inom judendomen centrala platsen Eretz Yisrael. Namnet på rörelsen kommer av bergfästet Sion utanför Jerusalem.
Sionism uppstod i slutet av 1800-talet i Central- och Östeuropa som en sekulär nationalistisk rörelse inom ramen för den judiska upplysningen, haskala, och som svar på den europeiska antisemitismen. Ankomsten av sionistiska bosättare till Brittiska Palestinamandatet under denna tid betraktas ofta som början på Israel-Palestina-konflikten. Sionistiska anspråk på landet grundades på föreställningen att judarnas historiska rätt till delar av Brittiska Palestinamandatet överträffade arabiska anspråk, ofta med hänvisning till judars historiska närvaro i området.
1917 utfärdades Balfourdeklarationen, som uttryckte Storbritanniens stöd för rörelsen. Efter Osmanska rikets sammanbrott bildades det brittiska mandatet Palestina vilket, i samband med ökad antisemitism i Europa, ledde till en ökad judisk invandring. I samband med staten Israels utropande 1948 utbröt det första arab-israeliska kriget då samtliga arabiska grannländer invaderade den nya staten. Under krigets gång utvidgade Israel sitt territorium till att omfatta över 78% av det brittiska mandatet Palestina. Som en följd av den palestinska fördrivningen och flykten 1948 kvarstod ungefär 160 000 av de 870 000 palestinier som bodde i området, vilket skapade en palestinsk minoritet i Israel och en palestinsk diaspora i omkringliggande länder.
Sionismen är ingen enhetlig ideologi, utan kan delas upp i flera underideologier, exempelvis religiös sionism, socialistisk sionism, kristen sionism och revisionistisk sionism. Förespråkare för sionism ser det ofta som en judisk nationell befrielserörelse som vill återvinna och senare behålla sitt historiska hemland. Motståndare anser ofta att sionism är en bosättarkolonial och rasistisk rörelse som förvägrat palestinier deras rätt till självbestämmande.
Ideologi
Ett judiskt hemland i Palestina Centralt för sionismen är tron på judar som ett folk med rätt till självbestämmande. Inledningsvis var det dock otydligt vilken form detta självbestämmande skulle ta och var det skulle etableras geografiskt. Vissa tidiga sionister, till exempelvis Ahad Ha'am, pratade om etablerandet av ett judiskt spirituellt hem, snarare än om en en judisk nationalstat. Många tidiga sionister, inklusive Theodore Herzl, funderade också på möjligheten att skapa ett judiskt hemland utanför Palestina, till exempelvis genom Storbritanniens Ugandaprogram. Med tiden blev tron på att judar hade rätt och behov av att upprätta en nationalstat i Palestina den dominerande sionistiska uppfattningen. Anspråket på Palestina baserades på idén att judar hade en ärftlig rätt till landet som överträffade de arabiska invånarnas anspråk.
Avvisandet av diasporan "Avvisandet av diasporan" (på hebreiska: שלילת הגלות Shlilat ha-Galut) är ett tidigt sionistisk koncept som hävdar att judisk frigörelse är omöjlig inom ramen för den judiska diaspora-tillvaron. Att leva i diaspora, alltså utanför Israel, innebär enligt detta synsätt ständig diskriminering och förföljelse på grund av antisemitism. Vidare innebär judisk assimilation i värdsamhällena att den judiska kulturella särarten urholkas. Detta måste åtgärdas för att säkerställa judarnas överlevnad och sammanhållning genom etablerandet av ett judiskt dominant kultur i Israel. En mer utvecklad version av idén menar att judarnas framtid är beroende av att samla sitt "andliga centrum" i Israel utan att det är nödvändigt att alla världens judar invandrar dit.
Återupplivandet av det hebreiska språket miniatyr|Eliezer Ben Jehuda - grundaren av modern hebreiska Sionismen förknippas starkt med användandet av modern hebreiska. Innan sionismen framträdde som ideologi användes hebreiska nästan uteslutande i liturgiska syften, medan språk så som jiddisch, ladino och ryska var vanligt förekommande i vanligt tal. Under sent 1800-tal så påbörjade dock lingvisten Eliezer Ben-Jehuda arbetet med att förnya och återuppliva den gamla liturgiska hebreiskan till ett nytt modernt hebreiskt språk. Projektet anammades av Sioniströrelsen som ett nytt nationellt språk och sågs som ett sätt att visa på kontinuitet mellan de judar som bott i det antika Israel och de östeuropeiska, i många fall jiddisch-talande, sionisterna. I samband med anammandet av hebreiskan så påbörjades även en trend att byta östeuropeiskt-klingande namn till hebreiska namn, ofta anspelandes på gammal judisk historia. Ett exempel är David Grün, Israels förste premiärminister, som i vuxen ålder ändrade sitt namn till det mer hebreisk-klingande David Ben Gurion.
Hebreisk arbete "Hebreiskt arbete" (på hebreiska: עבודה עברית; Avoda Ivrit) och "erövringen av arbetet" (כיבוש העבודה; Kibush haAvoda) var ett centralt koncept inom tidigt sionism. Under början av 1900-talet började den sionistiska rörelsen, inspirerad av socialismen, att betona vikten av judiskt arbete för att upprätta ett självständigt judiskt samhälle i Palestina. Man menade att den traditionella judiska ekonomin inom diasporan hade präglats av mellanmän och brist på produktiva arbetare och att detta måste åtgärdas genom att utveckla sektorer så som jordbruk, industri och gruvnäringen. Målet var att skapa en "ren judisk bosättning" baserad på "100 procent judiskt arbete" och en exklusiv, produktiv judisk ekonomi. I praktiska termer innebar detta att man inte anställde arabiska arbetare och att man skapade separata judiska fackföreningar där endast judar fick delta, däribland den israeliska fackföreningen Histadrut.
Historia Förhistoria
Ett viktigt koncept för att förstå sionism som ideologi är den judiska diasporan. Diaspora innebär att judar lever utspridda över hela världen i stället för i det Heliga landet, en spridning som inleddes på allvar efter att det andra templet i Jerusalem förstördes år 70 e.Kr, även om den ”den babyloniska fångenskapen” på 500-talet f.Kr. skapade en tidig form av judisk diaspora. I samband med templets förstörelse förbjöds israeliterna att bedriva judisk religion i den romerska provinsen Judeen. Därmed uppstod judiska minoriteter runtom i världen med liturgiska traditioner som ofta hänvisar till en längtan tillbaka till Jerusalem. Kända exempel är uttrycket "nästa år i Jerusalem" som avslutar påskens högtidsmåltid seder, samt jom kippurs avslutande böner.
Judar som blev kvar i det heliga landet drabbades hårt under korstågstiden men 1500-talet blev inledningen till en ny blomstringstid. Den osmanske sultanen Selim I kunde erövra det heliga landet från mamlukerna 1517 och därefter uppstod större och mindre judiska bosättningar. Safed i Galileen blev ett centrum för kabbalistisk judendom under 1400- och 1500-talen.Hahn m.fl (1970), s. 131–132
Många av de judar som utvisades ur Spanien flyttade till Turkiet där Smyrna, Saloniki och Konstantinopel fick en stor judisk befolkning. En av dessa, Josef Nasi, blev rådgivare till sultanen Selim II och försökte på 1560-talet få igång en judisk kolonisering av större omfattning, bland annat genom att återuppbygga staden Tiberias. Försöket misslyckades dock. Under 1600- och 1700-talen förekom sporadisk judisk invandring, främst av religiösa judar.Hahn m.fl (1970), s. 129–132
Under 1800-talet förändrades invandringen till det heliga landet. Leo Pinsker, läkare i Odessa, publicerade 1882 Autoemancipation där han hävdade att judarna behövde bli ett självständigt folk i en egen stat. Samma år flyttade 25 studenter från universitetet i Charkiv till det heliga landet där de grundande en jordbrukskoloni, Rishon LeZion. 1878 hade den första jordbrukskolonin, Petah Tikva, bildats. Pionjärerna hade stora svårigheter i början men fick ekonomiskt stöd av den rike baron Edmond Rothschild i Paris. Denna period brukar kallas den första aliyan då ryska och jemenitiska judar kom till det heliga landet och grundade flera av dagens israeliska städer.Hahn m.fl (1970), s. 183–186
Modern historia upp till grundandet av staten Israel Under 1800-talet uppstod en ny form av antisemitism i Mellaneuropa som byggde på pseudovetenskapliga rasteorier där judarna tillskrevs de sämsta rasegenskaperna, i motsättning till arierna, vilket ökade förtrycket mot judarna. Samtidigt fanns det en djup rotad antisemitism i östra Europa som ledde till förtryck och pogromer mot judar i bland annat Polen och Ryssland. Situationen för judarna i Ryssland försämrades ännu mer efter mordet på tsar Alexander II 1881 som ledde till våldsamma pogromer 1903–1905 som gjorde att många judar där utvandrade till Palestinaområdet. Samtidigt växte den moderna europeiska nationalismen fram med krav på att olika folkgrupper skulle få sina egna stater. Under den andra aliyan som varade fram till första världskriget kom många judar från Ryssland för att omsätta sina socialistiska ideal i praktiken. 1909 grundades den första kibbutzen, Degania, och samma år staden Tel Aviv.Hahn m.fl (1970), s. 186
Dreyfusaffären i Frankrike visade att det i Frankrike fanns en ingrodd antisemitism inom armén. En av de journalister som bevakade rättegången mot Alfred Dreyfus var Theodor Herzl. På några få dagar skrev han Judestaten som publicerades 1896 och där han hävdar att det är nödvändigt att skapa en judisk stat. I boken argumenterar han för att den växande antisemitismen inte kan lösas i Europa utan att en judisk stat bör skapas. I bokens sista sida finns ett berömt citat som uttrycker en central tanke i sionismen och tidens nationalism ”Världen kommer att befrias genom vår befrielse”. Innebörden är att varje fängslat folk tynger världen, att kampen mot förtryck är en kamp för att bli fria (den tanken är genomgående i många sociala rörelser, Martin Luther Kings tal genomsyras ständigt av den tanken).
1897 sammankallade Theodor Herzl första sionistiska världskongressen där The World Zionist Organization (WZO) upprättades. Kongressen uttalade i "Baseldokumentet" sionismens mål, att skapa "ett hem för det judiska folket i Eretz Israel, säkrat av allmän lagstiftning."
Politisk sionism
Theodor Herzls roman Altneuland (The Old New Land) från 1902 tecknar den sionistiska visionen av en judisk stat i Palestinaområdet, en modern välfärdsstat av socialdemokratiskt snitt. Herzl kallade sin modell "Mutualism", som inbegriper en blandekonomi med offentligt ägande av mark och naturresurser, jordbrukskooperativ och kooperativa företag, statlig välfärd med kollektiv barnomsorg och skolutbildning, tvåårig obligatorisk samhällstjänst för alla medborgare, men som samtidigt uppmuntrar privat företagsamhet. I det sionistiska Altneuland har araber och alla andra etniska grupper samma rättigheter som judarna. miniatyr|Theodore Herzl anses vara grundaren av den moderna sionistiska rörelsen. I sin bok Judestaten från 1896 förutsåg han grundandet av en framtida självständig judisk stat under 1900-talet.
Efter Herzls död 1904 fanns det två huvudriktningar inom sionismen, dels den politiska revisionistiska sionismen som med diplomatiska medel ville skapa förutsättningar för en självständig judisk stat, dels den praktiska arbetarsionismen som ville fortsätta det pågående arbetet med att skapa judiska kolonier i Palestina.Hahn m.fl (1970), s. 194–197 Arbetarsionism