mini|Gripen tillsammans med sina föregångare Tunnan, Lansen, Draken och Viggen under flyguppvisningen över centrala Stockholm vid firandet av kung Carl XVI Gustafs 50 år på tronen 2023. miniatyr|18 Saab 39 Gripen från Svenska flygvapnet över Stockholm 2010.
Saab 39 Gripen, i svenska flygvapnet betecknat JAS 39, är ett enhetsflygplan som tillverkas av Saab AB.
Beslutet om ett nytt flygplanssystem fattades i riksdagen 1982 av försvarsministern Torsten Gustafsson i samband med försvarsbeslutet 1982.
Gripen är ett av de första enhetsflygplan som kan användas för jakt-, attack- och spaningsuppdrag och dessutom växla mellan dem under flygning. Planet avlöste Saab 37 Viggen.
Namnet Prefixet JAS står för jakt, attack och spaning, planets tre huvuduppdrag i ordning.
Siffran 39 står för flygplan 39 (fpl 39) och är ett löpnummer som svenska flygvapnet ger till var ny stridsplanstyp oavsett prefix (första löpnumret var för B 16). Föregångare i serien var flygplan 37 Viggen och det skrotade projektet flygplan 38 (B3LA).
Namnet Gripen är resultatet av en offentlig namntävling i början av 1980-talet. Grip är ett fabeldjur som är hälften örn och hälften lejon.
Politisk bakgrund I mitten av 1970-talet väcktes idén och frågan om ett flygplanssystem som var tänkt att från början av 1990-talet ersätta Viggen-systemet. Två alternativ övervägdes: A 20 Viggen och B3LA. Flygplanssystemet A 20 förordades i 1974 års försvarsutredning och skulle vara en vidareutveckling av JA 37 Viggen. Och B3LA skulle utvecklas som ett flygplanssystem ämnat som attackflygplan och skolflygplan. Anledningen var att överbefälhavaren Stig Synnergren ansåg att attackförmågan behövde förbättras.
Inför 1978 års försvarskommitté angav ÖB tre förslag på ytterligare ett nytt flygplan, ett svenskt JAS och amerikanska F-16 eller F-18. Försvarskommittén delade ÖB:s åsikt om ett enhetsflygplan, ”det skall, liksom sina föregångare, ha en klar defensiv inriktning. Det skall kunna ingå i ett allsidigt sammansatt folkförsvar, grundat på den allmänna värnplikten, kunna ges service även av värnpliktig personal och även vara anpassat till vårt bassystem”. Försvarskommittén tog dock ingen ställning till vilket flygplan som skulle förordas, utan menade att det behövdes ytterligare underlag för ett beslut.
I oktober 1978 konstaterade ÖB Lennart Ljung att varken A 20 eller B3LA skulle rymmas inom de ekonomiska ramarna tillsammans med JAS, F-16 eller F-18. År 1979 tillsatte regeringen en Militär flygindustrikommitté (MFK-79) och i dess betänkande framgick det bland annat att dåtidens militära flygindustri sysselsatte 12 000 anställda. Kommittén lade fram tre alternativ, men precis som 1978 års försvarskommitté tog inte heller Militär flygindustrikommittén någon ställning till något av de alternativ som lades fram. Alternativ 1 innebar utveckling av svenskt JAS-flygplan, vilket på kort sikt inte skulle ge någon påverkan på den svenska militära flygindustrin. Alternativ 2 innebar inköp av rättigheterna att licenstillverka ett utländskt JAS-flygplan i Sverige. Alternativ 3 innebar att färdigbyggda utländska JAS-flygplan skulle köpas in. Påverkan vid val av alternativ 2 eller 3 skulle enligt kommittén innebära att den svenska militära flygindustrin skulle begränsas, samt även innebära en halvering av de 12 000 anställda.
Efter ett riksdagsbeslut våren 1979 kom de två flygplanen A 20 och B3LA att avbeställas. I januari 1980 presenterade Chefen för flygvapnet Dick Stenberg, flygplanet Sk 2. Vilket även gick under arbetsnamnet "Åslingen", efter industriministern Nils G. Åsling. Flygplanet Sk 2 var en förenklad och förminskad version av B3LA.
Samma år, 1980, lämnade Saab ett förslag på ett svenskt enhetsflygplan (ett svenskt JAS), direkt till dåvarande försvarsminister Eric Krönmark (m), i syfte att utländska alternativ skulle kunna jämföras med ett svenskt. Dock anser kritiker att jämförelsen var partisk. Dåvarande ÖB ställde sig positiv till förslaget och gick därmed emot flygvapenchefen.
I en skrivelse som ÖB lade fram i oktober 1981 till Regeringen Fälldin, förordade ÖB ett svenskt JAS, dock så konstaterade ÖB samtidigt att de amerikanska F-16 och F-18 skulle ge den bästa operativa effekten. Bakgrunden till ÖB:s förordande var att han befarade möjliga planerings- och betalningsproblem vid val av ett utländskt flygsystem. Chefen för armén Nils Sköld reserverade sig dock mot ÖB:s skrivelse. FMV hade tidigare tagit in offerter och kommit fram till att inköp av F-16 var det ekonomiskt bästa alternativet upp till 100 flygplan, licenstillverkning av F-18 det bästa upp till 200 flygplan och inhemsk tillverkning (Gripen) var det bästa alternativet vid beställning över 300 plan. FMV förbjöds efter detta av regeringen att arbeta vidare med offerter från utländska tillverkare.
Inför försvarsbeslutet 1982 tog regeringen ställning i sin proposition 1981/82:102 till ett svenskt JAS, med en beställning på 30 flygplan och en option på 110 flygplan. Den 4 juni 1982 godkände riksdagen propositionen med röstsiffrorna 176 ja och 167 nej. De 167 rösterna mot JAS bestod av en reservation från socialdemokraterna, som tidigare hade krävt uppskov och bättre beslutsunderlag i frågan.
Hösten 1982 avgick den borgerliga koalitionsregering Regeringen Fälldin III och följdes av den socialdemokratiska Regeringen Palme II. På grund av sin reservation i beslutet 1982, lät den nya regeringen göra en helt ny en granskning av beslutsunderlaget. Resultatet av granskningen redovisades sedan i proposition 1982/83:119, där ett svenskt JAS förordades. Men för att Socialdemokraterna skulle säga ja till JAS skulle sju villkor uppfyllas. Fyra av dessa sju villkor var så kallade tunga villkor och innebar: Inga löften fick ges om framtida anslagsökningar. Kostnadsram intill sekelskiftet 25,9 miljarder, det vill säga fast pris. Eventuella fördyringar betalas inom flygvapnets ekonomiska ram. Industrin skulle underrättas om att det inte blir något mer flygplansprojekt efter JAS.
Den 29 april 1983 togs det slutgiltiga riksdagsbeslutet om utveckling av JAS med röstsiffrorna 270 ja och 29 nej. I samband med försvarsbeslutet 1992 i maj 1992 beslutades det om en beställning på 110 flygplan som fanns sedan tidigare som option. Beställningen omfattade delserie 2; av de 110 flygplan inkluderades 14 stycken tvåsitsiga flygplan.
I etapp två av försvarsbeslutet 1996 kom Riksdagen i december 1996 att besluta om en beställning av delserie 3, vilken sedan bekräftades av regeringen i juni 1997. Delserie 3 bestod av 64 flygplan samt 14 tvåsitsiga flygplan. Fast riksdagen beslutade om en delserie 3 kom antalet JAS-divisioner med försvarsbeslutet att reduceras från det ursprungliga 12 till 8 stycken. Dock påverkade inte försvarsbeslutet anskaffningstakten av flygplan i delserie 3. Med detta kom JAS-systemet att under en tioårsperiod stå för cirka 50 procent av den planerade materielanskaffningen.
Totalt hade 204 flygplan beställts av Sverige genom tre olika försvarsbeslut. I försvarsbeslutet 2004 kom dock riksdagen att besluta om att endast 140 flygplan behövs, där hälften av flygplanen skulle vara av de första versionerna A/B. I maj 2006 förordade dåvarande ÖB Håkan Syrén att Försvarsmakten endast behövde 100 flygplan av C/D-versionen av de totalt 204 beställda. De övertaliga flygplanen skulle göras tillgängliga för försäljning och 2005 ingicks ett leasingavtal med Tjeckien om 14 C/D-versioner. År 2006 ingicks ett leasingavtal på 14 C/D-versioner med Ungern. Båda dessa avtal löpte på en tioårsperiod. Thailand kom 2007 och 2009 att köpa totalt 12 flygplan ur svenska flygvapnet. Den 19 mars 2015 levererades den sista individen av totalt 204 flygplan till svenska flygvapnet. Den första exportaffären som Saab gjorde var med Sydafrika som 1999 beställde 28 stycken nytillverkade flygplan i C/D-versionen.
Under 2014 beslutade Sverige att köpa 60 flygplan av den vidareutvecklade JAS 39E Gripen, vilken skulle utvecklas och köpas tillsammans med Schweiz. Efter att det schweiziska folket sade nej till att köpa ett nytt stridsflygplan stod Sverige som ensam köpare. Brasilien fattade i december 2014 beslut om köp av 28 Gripen E, och åtta av den tvåsitsiga versionen Gripen F. Den förväntade affären med Brasilien förväntas bli den andra exportaffären för Saab.
Konstruktion Under konstruktionsarbetet studerades en mängd olika koncept med olika vingkonfigurationer. Man valde en instabil konfiguration av deltavinge med rörlig nosvinge istället för traditionella stabiliseringsplan i akterpartiet bakom huvudvingen. Kombinationen av deltavinge och rörlig nosvinge ger höga momentana svängprestanda och lågt luftmotstånd, vilket leder till högre hastighet, längre räckvidd och större last.
Instabilitet
Fördelen med rörlig nosvinge i stället för en traditionellt akterplacerad stabilisator är att nosvingen ger ett positivt lyftkrafttillskott i alla farter, jämfört med den stjärtplacerade stabilisatorn som i höga farter ger ett negativt lyftkrafttillskott som i sin tur måste kompenseras med ökad lyftkraft på huvudvingen vilket leder till ökat inducerat luftmotstånd. Genom att låta Gripen vara aerodynamiskt instabil kunde man frigöra sig från flera av de begränsningar som flygmekaniken vanligtvis sätter och bland annat placera motorn längre bak i kroppen vilket ger en gynnsammare areafördelning och lägre luftmotstånd. Det datoriserade fly-by-wire-styrsystemet gör att planet uppfattas som stabilt av piloten. Vid nödlägen kan man låta den rörliga nosvingen röra sig fritt med fartvinden, varpå lyftbidraget från dem försvinner, aerodynamiska centrum flyttas bakåt och planet blir stabilt.
Radar
Gripen använder PS-05/A X-band pulsdopplerradarn som utvecklats av Ericsson och Marconi Electronic Systems.
Radarvarnare och motmedel Gripen använder radarvarnare och störsändare utvecklad av SAAB. Gripen har även motmedelsfällare som kan fälla remsor för att störa radarmålsökare och facklor för att störa infraröda målsökare.
Datorer I motsats till föregångaren JA 37 Viggen som använde enskilda datorer för sina sex avioniksystem (flyglägesdata, tröghetsnavigering, presentation, styrsystem, radar och centraldator) och respektive programvara skriven direkt i assembler, så valde man i Gripen ett mer integrerat system SDS 80. Kärnan i SDS 80 var 32-bitarsprocessorn D80, programspråket Pascal/D80, utvecklingsmiljön PUS80 och fältbussen MIL-STD-1553B. En central dator styr fältbussarna som sammanbinder de olika datorenheterna i flygplanet. I delserie 1 och 2 så använde man tre MIL-STD-1553B-bussar och i delserie 3 fem stycken. Varje buss är i sin tur dubblerad i en A- och en B-buss som går i kablar som ligger fysiskt åtskilda i flygplanet för redundans. D80-processorn användes från början av utvecklingen av Gripen och var ett arv från utvecklingen av B3LA. Den uppgraderades 1994 till D80E. D80-familjen av processorn har en ordlängd på 32 bitar och kan multiköra olika tidskritiska processer samtidigt. I varje datorenhet kunde en eller flera D80-processorer användas beroende på enhetens prestandakrav. Programmeringen skedde i programspråket Pascal/D80 som är anpassat för realtidssystem och har stöd för multikörning och flera processorer. Till delserie 3 byttes D80-familjen ut mot D96/MACS som bestod av processorenheter med tre 266 MHz PowerPC 740-processorer som jobbar parallellt, 160 MB disk, 32 MB PROM och 64 MB RAM. D96/MACS är bakåtkompatibel med programvara skriven i Pascal/D80 men kan även hantera program skrivna i Ada.
Förarrum Förarrummet i Gripen A till D är utformad med en modern glashuv och luftkonditionerad tryckkabin. Instrumenteringens dominerande indikeringsorgan utgörs av tre stycken 15,7×21 cm stora LCD-skärmar på frontpanelen; från höger: flyglägesindikator (FI), taktisk indikator (TI), målindikator (MI), samt en vidvinklig siktlinjesindikator (20×28 cm). Förarhjälmen är även försedd med hjälmsikte.