miniatyr|En satellitbild från 2003 över Palestinaregionen med nationella gränser inritade. miniatyr|Klassisk svensk skolkarta över Palestina, utarbetad av Magnus Roth i samarbete med Erik Stave och Axel Herman Byström, Skansens skolmuseum Palestina (, , av grekiskans Παλαιστίνη; ; , Palestina; , Falasṭīn, Filisṭīn) är en geografisk region som omfattar området mellan Medelhavet och Jordanfloden jämte andra närliggande områden.
Namnet Palestina härrör ursprungligen från Filisteen, ett kustområde vilket enligt Bibeln ungefär motsvarar dagens israeliska kust och Gazaremsan.Detta beskrivs t.ex. i "Femte Mosebok" och "Josua" (Gamla Testamentets sjätte bok, som följer Moseböckerna). Graden av fiendskap mellan Israels tolv stammar och filistéerna är dock snarast "måttlig och sporadisk", inte så blodig som till exempel folket från Jeriko, vilka utrotas i "Josua". Att kusten (efter israeliternas intåg i det utlovade landet tillhörde filistéerna är välkänt. Filistéer var ett sjöfolk av egeiskt ursprung.Britannice/Philistine Den romerske kejsaren Hadrianus försökte efter flera uppror att slutgiltigt kuva judarna och om möjligt utplåna deras hemland varför han år 135 gav det område som tidigare utgjort provinsen Judeen (Juda och Benjamins stammars område) namnet Palæstina (latiniserad form av Filisteen). Namnet "Palestina" kom därför genom romarna att bli det allmänt använda på området. Namnet var dock väletablerat sedan länge och användes bland annat på grekiska (åtminstone sedan 400-talet f.Kr., bland annat av Herodotos), också av judarna.
Regionen omfattar det mesta av det territorium som de bibliska regionerna Israels land (Eretz Yisrael), Utlovade landet och Heliga landet gjorde anspråk på. Historiskt sett har området också varit känt som den sydliga delen av större regionala områden som Kanaan, Södra Syrien, ash-Sham och Södra Levanten.
Geografi Den geografiska uppdelningen är omstridd vilket behandlas i Israel–Palestina-konflikten.
Det historiska områdets gränser är inte helt väldefinierade, men den romerska provins som 135 e.Kr. bytte namn från Syria Judaea till Syria Palæstina motsvarar idag ungefär dagens Syrien, Israel, Gazaremsan och Västbanken, södra Libanon samt västra Jordanien som gränsar till Palestina. Andra definitioner utgår från det område som under antiken var under judisk kontroll i de två hebreiska statsbildningar som existerade (Kungariket Israel 930 f.Kr.–720 f.Kr. och Juda rike 930 f.Kr.–586 f.Kr.); beskrivningen av områdets gränser finns i den Hebreiska Bibeln (Gamla testamentet).
Befolkning Vid krigsutbrottet 1914 beräknas 11–12 % av den arabiska befolkningen i området Palestina ha varit kristna och resten muslimer. Samtidigt var enligt den brittiska folkräkningen drygt 12 % av befolkningen i området etniska judar ( judar av invånare), en siffra som fram till 1916 minskade till ungefär hälften.
Judar under osmanska tiden När det osmanska riket erövrade området Palestina 1517 fanns det i huvudsak fyra judiska centra: Jerusalem, Tiberias, Safed och Hebron. Det största samhället var Safed. Där bodde judar, varav de flesta hade fördrivits från Spanien 1492. De sysslade med livsmedelshandel och vävning. Safed var också ett sjudande kulturellt och mysticistiskt centrum. Där skrev Josef Karo 1555 sin betydelsefulla Shulchan aruch (Det dukade bordet). Där verkade kabbalisten Isaac Luria och hans lärjungar under långa tider. 1586 berövade myndigheterna Jerusalems församling Nachmanides synagoga. Judarna förlorade sin främsta gudstjänstplats. De flyttade då till Samuels grav, som ligger på det högsta berget som vetter mot Jerusalem norrifrån. Enligt officiell statistisk under slutet av seklet varierade antalet judar i Jerusalem mellan och . De levde i tre kvarter, bland annat det Judiska Kvarteret, med anor från Romartiden. Så man beräknar att det fanns cirka judar i bara Safed och Jerusalem men fler fanns på andra platser och städer.
Folkgrupper under modern tid År 1871–1872 uppgick antalet invånare till personer: 85 % muslimer, 11 % kristna och 4 % judar. Befolkningen bodde i sammanlagt 657 byar och 13 städer. Judarna var nästan helt samlade i Jerusalem, Hebron, Tiberias och Safed. År 1914 hade Palestina en befolkning på personer, varav (7,6 %) var judar. När den brittiska mandatmyndigheten genomförde sin första folkräkning 1922 visade det sig att totalbefolkningen hade minskat på grund av första världskriget, till totalt , varav muslimer (78 %), judar (11 %), kristna och övriga .Palestine: Report and General Abstracts of the Census of 1922 Compiled by J. B. Barron. Sidan 3.
Den judiska immigrationen från Centraleuropa ökade till följd av nazisternas maktövertagande i Tyskland år 1933, och än mer från Östeuropa efter andra världskrigets slut och Förintelsens uppdagande. Enligt FN:s undersökningskommission, UNSCOP, hade Palestina år 1946 1,86 miljoner invånare, varav 33 % judar, 58 % muslimer och 8 % kristna.Nationalencyklopedin För befolkning efter 1948 se Israel, Palestinska myndigheten och Palestinakonflikten.
Historia Äldre historia Mer än en miljon år gamla spår av förmänniskor (Homo erectus) har hittats i Jordandalen. Norr om Nasaret har påträffats skelett av Homo sapiens, ungefär år gamla. I Ramallah och i Betlehem har man hittat redskap från natufisk kultur (cirka 12800–10300 f.Kr.). En av världens äldsta städer ligger i området: Jeriko fanns redan omkring 9000 f.Kr.
Under den tidigare bronsåldern (3000–2200 f.Kr.) uppstod stadsstater, omgivna av skyddsvallar. Under mellersta bronsåldern (2200–1500 f.Kr.) influerades området av de omgivande civilisationerna, bland annat Egypten, Mesopotamien och Syrien.
Kanaanéer och filistéer Det första historiskt kända folket i området var kanaanéerna, som var ett stadscentrerat folk (och många av dagens storstäder i området härstammar från den tiden). Under den senare delen av det andra millenniet före Kristus trängdes deras civilisation undan av filistéerna (hebreiska pelishtim) – från vilka romarna gav Palestina dess nya namn – och hebréerna, vilka också kom att absorbera flera kanaaneiska kulturella drag.
Hebreisk historia Omkring år 1000 f.Kr. upprättades Kungariket Israel av hebréernas kung David, vilket dock med hans död kom att delas i två: resterna av Kungariket Israel i norr och Juda rike i söder. Omkring år 732 f.Kr invaderades Israel av den assyriske konungen Tiglat-Pilesar III och försvagades kraftigt. År 720 f.Kr invaderade assyrierna igen, men denna gång krossades Israel och befolkningen deporterades. De nordliga hebréernas plötsliga försvinnande från historien har dock gett upphov till legender om de försvunna stammarna; förmodligen assimilerades de med assyrierna. År 586 f.Kr. erövrade den babyloniske kung Nebukadnessar II både det assyriska riket och Juda rike i söder där även Jerusalem ingick. Nebukadnessar fördrev hebréerna till Babylon, den i Gamla testamentet så kallade Babyloniska fångenskapen.
Persiskt välde Den persiske konungen Kyros den store erövrade Babylon 559 f.Kr och lät hebréerna återvända till Jerusalem med omnejd. Han lade grund till det akamenidiska storriket som sträckte sig från Centralasien till Grekland ner till östra Egypten.
Efter den Babyloniska fångenskapen år 539 f.Kr. återvände vissa judar, men inte alla befolkningsgrupper, till Palestina, där man i huvudsak livnärde sig som nomadiserande herdar eller som fiskare och hantverkare. Man ägnade sig också åt fåravel, jordbruk och handel i liten skala. Självklart följde administratörer, präster och aristokratin med och intog sina poster. Området man återvände till var bara något större än Kalmar län och sträckte sig 20 mil i längdriktningen och kanske som mest 10 mil inåt land från Medelhavskusten.
Grekerna thumb|right|Diadochirikena cirka år 303 f.Kr. Efter belägringen av Tyros år 332 f.Kr gav den dåvarande akemenidiske härskaren Dareios III kontroll över hela antika Syrien till den makedonske konungen Alexander III, även känd som Alexander den store. Med undantag för Gaza kapitulerade därefter samtliga byar i regionen utan strid till den grekisk-makedonska hären som invaderade Egypten som var en akamenidisk vasallstat. År 330 f.Kr besegrades slutligen Dareios III av Alexander. Denne underkuvade snart hela det väldiga Perserriket, störtade akemeniderna och drog vidare ända bort till Punjab i Indien.
Alexander den stores många nygrundade städer vittnar om hans medvetenhet om svårigheten att hålla samman ett så stort rike med militära medel. Han strävade efter att etablera en stadskultur i sann grekisk anda, som ekonomiskt och kulturellt skulle hålla samman hans erövringar. Alexandria i Nildeltat blev den största av dessa städer. Palestina blev genom Alexander en del av den hellenistiska världen, med sin internationella och universella världsbild. Det syns tydligt i städer som Caesarea, Tiberias och Samaria. Efter Alexanders död 323 f.Kr. föll hans rike sönder i delar som togs över av hans generaler, de så kallade diadochirikena. Från cirka 200 f.Kr. kom Palestina att domineras av en av dessa efterträdarstater, Seleukidiska riket.
Syriska krigen Mellan 274 f.Kr och 168 f.Kr pågår de syriska krigen mellan seleukiderna och Ptolemaiska Egypten, också en efterträdarstat till Alexander den stores rike. Krigen utspelades i nordöstra Egypten samt antika Syrien, inkluderat Palestina och försvagade kraftigt båda parter. För att finansiera krigen tänkte man lägga beslag på de rikedomar som det ryktades om skulle finnas i Jerusalems tempel. Detta hände samtidigt som Romarriket började etablera sig som stormakt i östra Medelhavsområdet sedan man i Puniska krigen besegrat Karthago.
År 168 f.Kr belägrades Alexandria, huvudstad i ptolemaiernas rike, av Antiochos IV Epifanes. Han tvingades dock avbryta kriget efter att Egyptens grekiska härskare förtvivlat bett regionens nya stormakt, Romerska republiken om hjälp. På väg hem från Egypten marscherade hären genom Palestina och även via Jerusalem där Antiochos beordrade en stor omdaning: Grekisk tro och kultur upphöjdes, med stöd av redan helleniserade judar, och Jerusalems tempel tillägnades Zeus för att understryka hellenismens inflytande vilket förargade de religiösa skikten i den judiska befolkningen. Man förbjöd även alla rikets judar att följa den mosaiska lagens bud.
Den judiska befolkningen i Palestina reste sig bara ett år senare, 167 f.Kr, mot seleukidernas överhöghet under ledning av Judas Mackabaios och hans bröder och efter tre år kunde de år 164 f.Kr erövra Tempelberget och återinviga templet för judiska riter och kulttraditioner. Detta ignorerades i stort av Antiochos IV som var upptagen med fälttåg mot Parterriket. Upproret högtidlighålls än idag genom en stor glädjefest, Chanukka eller tempelreningsfesten. År 142 f.Kr fick judarna skattefrihet av seleukiderna, men perioden av relativ självständighet blev kort, till följd av inbördes maktstrider.
Romerskt välde miniatyr|Detaljerad karta över Fenicien och Palestina (till höger) under grekisk-romersk tid, Palestina före Kungariket Israel samt i relation till Antikens Egypten (vänster). Till slut efter några generationers fejd så vände sig inte mindre än tre judiska tronpretendenter till den romerske fältherren Pompejus som befann sig i Damaskus, att han skulle intervenera och lugna ner situationen. Det var således judarna själva som bjöd in Roms soldater till sitt land – tidigare hade romarna tvekat eftersom judarna var en relativt stor befolkningsgrupp med uppskattningsvis 15 miljoner individer utspridda från Alexandria till östra Persien. Pompejus missade inte tillfället att utvidga sitt rike utan intog med sin armé Jerusalem år 63 f.Kr, och infogade därmed Palestina i den romerska provinsen Syrien. Detta skedde dock inte utan blodspillan. Över 3000 summariska korsfästelser, tortyr, hårda skatter och ett massivt förtryck var de medel man använde sig av för att tvinga befolkningen till underkastelse.