miniatyr|350px|Scendekor för Trollflöjten. miniatyr|Affisch för uruppförandet av Wagners Parsifal. Opera (italienska, förkortning av opera in musica, "musikaliskt verk", ursprungligen dramma lirico, dramma per musica, "dramatisk framställning genom musik") är en form av musikteater.
Det finns många undergenrer och stilistiska inriktningar, alla förankrade i sin tids olika musikaliska och teatraliska strömningar. Operan använder sig i regel av symfoniorkester, kör, och skolade sångare (solister), ofta med skiftande rösttyper, egenskaper, och dramatiska funktioner. Dans, såsom mim och balett är några av de scenkonster som oftast integrerats i operaföreställningar. Traditionell opera innefattar också, till skillnad från exempelvis oratorier eller kantater, fullt teatraliskt sceneri och är i behov av belysning, smink, kostymer, rekvisita, dekor med mera.
Ordet opera kan ses som pluralformen av latinets opus, som betyder verk eller arbete. Benämningen har också överförts till liknande teaterformer från olika delar av världen (exempelvis kinesisk opera). Detta indikerar ingen gemensam bakgrund med operan, utan är en ren analogi. En form som däremot är besläktad är den spanska zarzuelan.
Opéra comique kallas en operagenre som även innehåller talad dialog. Opéra comique är ofta komisk, men inte alltid. En närbesläktad form är opera buffa, men där sjungs all dialog. Dessa två former sätts ofta i motsats till andra genrer som opera seria eller opera grave (mer om detta nedan). Opéra comique kan ses som en föregångare till operett.
Enligt Karl Gerhard handlar det om opera "när man sticker kniven i någon och det kommer ut sång istället för blod".
Historia Tidiga föregångare till formen
Även om dessa tidiga former där musik och drama sammanförts inte kan betecknas som opera så är de ändå bevis på att idén i sig inte är ny: De antika grekiska mysteriespelen innehöll sjungna dramatiska partier. Under medeltiden uppfördes olika liturgiska spel som påskspel eller dramatiseringar av andra bibliska motiv. Uppföranden skedde oftast på platsen framför kyrkan. I Italien kallades spelen för Sacre Rappresentazioni och utvecklades till oratorium och formen som blev opera. Bidragande till att formen blev populär under renässansen var skapandet av teaterhus, med för tiden imponerande scenmaskinerier med skjutbar dekor. I Venedig till exempel, öppnades det första kommersiella ”operahuset” den 6 mars 1637 med betalt inträde – ursprungligen uppfördes kristna religiösa spel Sacre Rappresentazioni på italienska. Inom kort hade ”nästan” varje välmående församling en egen teater. Under renässansen tog Sacre Rappresentazioni steget in i det profana livet först vid hovet i Mantua med madrigaler, bland annat med Orazio Vecchis L’Amfiparnasso (efter 1425), som är ett berättande madrigalspel och Polizianos Ofeo (1472). Från Mantua spreds formen till de andra italienska hoven hos maktfamiljerna Sforza, Visconti, Gonzaga, d’Este och Medici i Ferrara, Florens, Milano, Venedig, Rom och Neapel. Spektaklen som utvecklades innehöll målade scenbilder (ofta av storheterna som Leonardo da Vinci, Rafael), madrigalsånger, instrumentalt ackompanjemang och en dramatisk handling. Spelen uppfördes vid större festligheter som bröllop i maktfamiljerna. Till exempel vid ett bröllop 1565 i Medicifamiljen uppfördes Cupid och Psyché med madrigaler av Francesco Corteccia och instrumentala mellanspel (entr’acte) av en liten orkester bestående av fyra cembali, fyra violiner, två tromboner, två lutor, två tenorblockflöjter, flöjt och kornett. Berättelserna som var populära var ofta tagna ut grekisk och romersk mytologi – Apollos seger över ormen, Dafne, Orfeo, Euredice, Grevinnan från Giunone och Minerva, för att ta några exempel. Camerata Fiorentina, Florentincameratan, var en grupp poeter, musiker och tänkare som utvecklade recitativo – en friformsdeklamerande sång med enkelt ackompanjemang. Camerata Fiorentina bestod av patronen greven Giovanni Bardi (1534–1614), Ottavio Rinuccini (1552–1621), Jacopo Peri (1561–1633), Giulio Caccini (1550–1618) och Vinzenzo Gailei (1520–1591; Galileo Galileis far). Caccinis skrift Le Nuove Musiche (1602) formulerar teorin och visar tillämpning för Euredice.
Italien 1500–1600-talet miniatyr|Claudio Monteverdi. Claudio Monteverdis bedrift var att sammanfoga erfarenheterna från renässansen – madrigaler, teorierna från Caccinis Le Nuove Musiche, mognare instrumentering där större uppsättning av instrument gav en palett av klanger att bygga större och intressantare musikformat. Hans första opera Orfeo innehåller recitativ, aria, duett och kören och orkestern spelar en viktig roll. Monteverdis Arianna som sattes upp 1608 för bröllopet hos Gonzagas i Mantua uppvisade den nya underhållningen och formen togs upp i de närliggande städerna (först Toscana och Lombardiet, och därefter i Rom och Neapel) som en variant av tävlan – Giovanni Battista Guarinis Il Pastor fido och Torquato Tassos Gerusalemme liberata (Jerusalems befrielse). Formerna i de olika städerna uppvisade tidigt skillnader – San Alessio av Stefano Landi med librettot av Cardinal Rospigliosi avviker starkt från Mantua- och Florensformen, bland annat genom att använda kristen legend istället för antik mytologi.
I Parma byggde Cosimo II de’Medici, storhertig av Toscana, en stor teater för Jacopo Peris Dafne, den första teatern med skjutbar scen. Där uppfördes 1628 Monteverdis Mercurio e Marte som var ett spektakel av imponerande mått. Musiken till Monteverdis tolv tidiga operor (efter Orfeo) är inte bevarade, men hans två sista operor för Venedig Il Ritorno d'Ulisse in Patria (1641) och L'incoronazione di Popea (1642) visar en mogen form och ses ännu som två mästerverk.
Operan slog igenom i Venedig och mellan 1637 och cirka 1700 byggdes 16 teatrar. De som försåg teatrarna med musik var dels Venedigskolan (den 2:a) (med Monteverdi och Francesco Cavalli), dels Tivolikompositören Francesco Manelli och vid sekelskiftet till 1700-talet Tomasso Albinoni och Antonio Vivaldi. I Venedig lärde teknikerna sig att utveckla imponerande scenmaskinerier som dels gav snabba scenbyten, dels rörliga effekter som förstummade publiken.
Den äldsta bevarade kompletta operan är Euridice av Jacopo Peri till libretto av Ottavio Rinuccini som uruppfördes i oktober 1600 i Florens. Monteverdis Orfeo räknas som världens första stora opera.
Frankrike från 1500-talet till franska revolutionen miniatyr|Jean-Baptiste Lully. Utvecklingen av opera i Frankrike hade en annan form än den italienska. Italienska musiker som kom till landet, i samband med diverse högadliga bröllop och politiska visiter, hade med sig exempel på samtida italiensk operamusik. Luigi Rossis Orfeo sattes upp 1647 och Corneilles Andromède med avancerat scenmaskineri av florentinaren Torelli visades 1650. I Frankrike kom dock dansen och baletten att få det stora inflytandet på konstformen. Det bidragande var Ludvig XIV:s starka intresse för balett som hörsammades av tonsättaren Jean-Baptiste Lully och författaren Molière. På sikt kom även Jean-Philippe Rameau fortsätta i Lullys spår.
De olika intressena ledde till en långvarig (ända in på 1800-talet) inbördes skepticism mellan Italien och Frankrike med återkommande pamflettkrig och missförstånd. Skillnaderna ligger egentligen i att italienare prioriterade musiken medan fransmännen valde handling och balett. Lully var en florentinare som efter sin ankomst till Frankrike kom att dominera musiklivet i landet. Lullys samarbete med Molière ledde till verk inom så kallad Comédie-Ballet med sång, dans, komedi och upptåg: La Mariage forcé (1664), La Princesse d'Elide (1664) och Le Bourgeois Gentilhomme (1670). Lully utvecklade recitativ genom att modellera musiken på den franska språkmelodin med noggrann rytm och intonation. Lullys orkestrering utvecklades i en bravurform med femstämmig struktur – ving-quatre violons du Roi (kungens 24 violiner) vilket snart var standarden vid hovet. Andra instrument som oboe och flöjt eller trumpeter användes vid pastorala eller krigsscener. Omväxlande långsamma och snabba tempo med fugativo-form kom att beteckna en fransk uvertyr. Lullys operor kunde bestå av 32 scener. Rameau utvecklade harmoniken och byggde ut kören från en- till flerstämmig med kontrapunktspråk, samt uppnådde högre dramatik i musiken. Air som var fransk variant av italiensk aria var musikaliskt enklare och hade mindre vikt i operan och var aldrig lika dominerande som den italienska.
Medan Lully och Rameau dominerade hovmusiken, kom mellanklasserna och de lägre klasserna att uppskatta underhållning på marknadsplatserna. Det intressanta i sammanhanget var motståndet från etablerade balett-, teater- och musikinstitutioner som hade monopol på uppföranderätten. Det ledde till att former som kringgick de noggranna reglerna – istället för dialoger användes en narrator och mimande skådespelare, istället för att tala sjöng aktörerna; när även detta blev förbjudet ordnades allsång för publiken och även mimande skådespelare och hans eller hennes tal som text på en rullande banderoll, ungefär som undertexter på tv. Fenomenet kom att kallas opéra-comique och blev omåttligt populärt. I anslutning till Saint-Germain-marknaden 1715, uppstod opéra-comique française som gick ihop med comédienne-italienne och öppnade för nya utvecklingsmöjligheter. Pièces en vaudevilles – dramatisk handling med avbrott för populära melodier var huvudformen och pekade mot tyska Singspiel och framtida operetter.
England 1600–1700-talet miniatyr|Georg Friedrich Händel. England befann sig i inbördeskrig under 1600-talet vilket störde mycket av kulturlivet, och det var ingen naturlig utveckling från den blomstrande elisabetanska tiden. Med Thomas Shadwell gjordes tidiga försök att använda musik i teatersammanhang, i Shakespeare-stycken. Shadwell satte 1673 upp Psyché uppbyggd enligt samma mönster som Molières och Lullys comédie-ballet med samma namn. Sångerna till Shadwells Psyche var skrivna av Locke och instrumenteringen var gjord av en italienare med namn Giovanni Battista Draghi. Henry Purcell (1659–95) skrev troligen 1689 en opera för unga damer Dido and Aeneas. Dido var startskottet till stor produktivitet hos tonsättaren. Inom sex år skrev han fyrtio verk och ytterligare fem ”halvoperor” – bland annat Dioclesian, King Arthur, The Fairy Queen och The Tempest.
Inflytandet från italiensk opera var litet och få italienska operor sattes upp före Georg Friedrich Händels Rinaldo (1711). Händel kom att dominera det engelska operalivet med flera av sina mästerverk som Giulio Cesare in Egitto (Julius Caesar; 1728), Orlando (1733), Alcina (1735), Serse (Xerxes; 1738). Händels operor är ariaoperor enligt Neapelskolans form (bland annat Alessandro Scarlatti). Viss framgångsrik reaktion mot italiensk opera förekom från och med The Beggar’s Opera av John Gay (libretto) och John Christopher Pepush (musik), som kan betecknas som en balladopera. Thomas Augustine Arne (1710–78) producerade ett antal engelskspråkiga operor, framför allt lätta komedier, Thomas and Sally (1760) och Love in a Village (1762).
Trots att både Purcell och Händel kom att utveckla operan till avancerade nivåer hade de ringa inverkan på utvecklingen av konstformen i det stora. Geografin satte effektivt England i periferin.
Musikexempel Händels opera Tamerlano med Trevor Pinnock på magnatune.com (MP3, komplett) akt1, akt2, akt3 Purcells opera The Fairy Queen MP3, ljudexempel
Opera seria miniatyr|Christoph Willibald Gluck. miniatyr|Jenny Lind som Sömngångerska i Bellinis opera. Opera seria – den allvarliga operan utvecklades från hovoperan till skillnad från opera buffa som hade sina rötter i folklig underhållning och gyckelspel inom commedia dell'arte.
Hållpunkterna är: Venedigskolan med Claudio Monteverdi som viktigaste företrädare Neapelskolan med Alessandro Scarlatti, samt Händel, Hasse och Haydn utanför Italien