Karl X Gustav, född 8 november 1622 på Nyköpingshus, död 13 februari 1660 i Göteborg, var kung av Sverige från 1654 till sin död sex år senare. Hans korta tid som svensk kung präglades av krig, och han tillbringade större delen av sin regeringstid som ledare av den svenska armén i Polen, Tyskland och Danmark. Armén var mycket framgångsrik och tåget över Stora Bält som ledde till freden i Roskilde är en av Sveriges största krigsframgångar någonsin. mini|Kronan som skapades 1650 åt Karl Gustav som tronarvinge till kusinen Kristina. Den bars då på en vidbrättad hatt och representerar fortfarande den svenska tronföljaren.
Han var son till pfalzgreven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken och prinsessan Katarina av Sverige, dotter till Karl IX. Han gifte sig 24 oktober 1654 med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Karl X Gustav återinförde furstehuset Wittelsbach i Sverige, grundlade dess pfalziska gren som svensk kungaätt och var den förste kungen under den karolinska eran, vilken brukar anses utgöras av hans egen, sonen Karl XI:s samt sonsonen Karl XII:s regeringstider. Han var kusin till drottning Kristina.
Uppväxt Karl X Gustav föddes den 8 november 1622 på Nyköpings slott som son till den tyska pfalzgreven Johan Kasimir och prinsessan Katarina av Sverige. Hans föräldrar hade tagit sin tillflykt till Sverige undan trettioåriga kriget, och de kom aldrig att återvända. Karl Gustav växte sålunda upp i Sverige, och hans uppfostran övervakades bland annat av rikskanslern Axel Oxenstierna. Som son till en tysk far växte han upp med vissa tyska traditioner och fick tyska som sitt andra modersmål. Han kom även att få starka personliga intressen för det tyska riket, inte minst på grund av de arvsanspråk i landet som tillkom hans släkt. Då hans far och familj efter Gustav II Adolfs död misstroddes av drottning Kristinas förmyndarregering, särskilt av Axel Oxenstierna, blev den unge pfalzgrevens ställning från början ganska oklar: han var på samma gång svensk arvfurste och en landsflyktig tysk greveson.Nordisk Familjebok, sp. 954
Efter studierna i hemmet tillbringade Karl Gustav några månader vid Uppsala universitet och genomförde 1638 en utländsk bildningsresa som varade till hösten 1640. Större delen av dessa år tillbringade han i Frankrike, huvudsakligen vid Ludvig XIII:s hov i Paris.
Trettioåriga kriget Vid hemkomsten från Frankrike blev det uppenbart för Karl Gustav att motsättningarna mellan Axel Oxenstierna och den pfalzgrevliga familjen hade skärpts. Johan Kasimir hade alltid haft vänner i många kretsar, även inom rådet, och inom dessa kretsar hade det uppstått en opposition mot den aristokratiska förmyndarstyrelsen. Karl Gustav var möjlig tronarvinge efter den unga drottningen och önskade inträda i Sveriges tjänst, men förmyndarregeringen vägrade. Men sommaren 1642 fick han till slut resa ut till den svenska hären i Tyskland, där han lärde sig krigskonst under Lennart Torstensons befäl. Han deltog i slaget vid Leipzig 1642 och slaget vid Jankov 1645 samt deltog i tåget mot Danmark 1643–1644.Nordisk Familjebok, sp. 955
År 1645 återvände Karl Gustav till Sverige där han sökte vinna sin kusin drottning Kristinas kärlek. Under ett par år stod saken och vägde, och Karl Gustav blev en förgrundsgestalt i de politiska striderna. Sommaren 1647 gjorde Karl den sista ansträngningen att vinna hennes hand. Han sade till sin vän Lorentz von der Linde "Jag är den eländigaste på jorden". Till sist avböjde Kristina hans frieri, men hon gav honom ersättning: i januari 1648 utnämndes han till svensk generalissimus i Tyskland. Där hann han inte uträtta mycket innan freden slöts i oktober 1648, men han fick i stället leda de stora värvade arméernas avdankning och likaså de invecklade förhandlingarna om fredens "exekution", som intill juni 1650 fördes i Nürnberg.
Trontillträdet Samtidigt som Karl Gustav arbetade med att verkställa freden hade drottning Kristina berett honom ännu en upphöjelse. År 1649 hade hon, trots högadelns motstånd, utsett sin halvkusin Karl Gustav till tronföljare vilket innebar att när Kristina abdikerade den 6 juni 1654 i Uppsala, hyllades och kröntes Karl Gustav som kung redan samma dag.Nordisk Familjebok, sp. 955–956
Med Märta Allertz, en rådmansdotter från Stockholm, hade Karl Gustav före tronbestigningen en son, Gustaf Carlson. Efter tronbestigningen 6 juni 1654 skyndade han att gifta sig, och i oktober samma år stod bröllopet med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Giftermålet hade politisk betydelse, då den holsteinske hertigen var en given bundsförvant mot Danmark. I äktenskapet föddes endast ett barn, sonen Karl, i november 1655.Nordisk Familjebok, sp. 956 Kriget i Preussen och Polen
För den nykrönte Karl X Gustav öppnade sig nu stora och svåra uppgifter. Det gällde att konsolidera den nygrundade svenska stormakten både inåt och utåt. Inåt genom att knyta samman erövringarna med hemlandet, omorganisera förvaltning, krigsväsen och finanser efter de nya krav som följt med erövringarna, och på samma gång lösa ståndsstriden. Utåt genom att befästa stormaktsställningen och skapa en politik som målmedvetet kunde befordra dess intressen. Om Karl Gustav klart uppfattat dessa uppgifter är oklart. Säkert är att hans regering kom att röra sig i andra banor. Ett år efter tronbestigningen, sommaren 1655, ledde han Sverige i krig mot Polen.
Karl Gustav hade hållit sig avvaktande i några månader, men när bud kommit att ryssarna utan motstånd trängt fram och hotade kringgå svenska Livland beslöt han, i slutet av 1654, att kasta sig in i striden.Nordisk Familjebok, sp. 956–957 Anfallet mot Polen avsåg sålunda att göra upp med en gammal fiende och, framför allt, bevaka Sveriges intressen i Östeuropa och förekomma Ryssland. Men närmare tycks Karl Gustav inte ha klargjort vad han ville vinna med kriget mot Polen. Hösten 1655 var framgångsrik och han lät sig hyllas som kung av polska magnater. En möjlighet dök upp att knyta hela Polen till den svenska stormakten, liksom det varit tal om under Gustav II Adolfs sista år. Efter några månader kom bakslaget. I Polen började en folkresning, och de som hyllat Karl Gustav avföll. Detta resulterade i beslutet att Polen istället skulle delas upp mellan landets fiender. Olika delningsförslag avlöste varandra under 1656. Gemensamt för dem alla var att Sveriges andel skulle omfatta "sjökusten" och från den gå mer eller mindre djupt in i landet, med Preussen som kärna. Därmed kom förslagen att te sig som en fullbordan av Sveriges "Östersjövälde".Nordisk Familjebok, sp. 957
Sveriges inre frågor blev på grund av kriget skjutna åt sidan. Mest som ett slags förberedelse till kriget genomdrevs en första reduktion vid 1655 års riksdag.
Kriget resulterade snart i andra svårigheter. Flera länders intressen hotades av Sveriges ingripande i Preussen och Polen, och en efter en drogs de in. Det var Karl Gustavs stora missräkning att han trodde sig kunna hindra detta genom ett nät av diplomatiska förespeglingar. Kurfursten Fredrik Vilhelm av Brandenburg blev först delaktig, då han som hertig av Preussen under polsk överhöghet var oroad av Karl Gustavs företag. Han tvingades till en början att hylla Karl Gustav som guvernör för Preussen och genom ett fördrag i Königsberg i januari 1656 där hela Preussen blev ett svenskt territorium. Genom fördraget i Libau i november 1656 frigjorde han sig från länshögheten. I juni 1656 gick ryssarna in i Livland samtidigt som den tyska kejsaren kände sig hotad av Sveriges framgångar i Polen och beredde sig att också gripa in. Nederländerna fruktade för sina handelsintressen och gjorde starka påtryckningar. I ryggen hotades Sverige av Danmark. Karl Gustav vann dock ett antal segrar i Polen som den om flodövergången vid Sandomierz och ett antal segrar i öppna fältslag, främst tredagarsslaget vid Warszawa den 18–20 juli 1656. Men polackernas uppror kunde inte kvävas och resultaten av segrarna blev ringa. I början av 1657 var Karl Gustavs ställning i Polen allvarligt underminerad. Kurfursten drog sig definitivt undan, ryssarna härjade i Livland, den tyska kejsaren slöt i maj samma år förbund med Polen, och till sist kom, i juni, Danmarks krigsförklaring. Det polska företaget var inte bara misslyckat, det hade framkallat en hel koalition mot Sverige.Nordisk Familjebok, sp. 957–958
Första kriget mot Danmark
miniatyr|Karl X Gustav vid Tåget över Bält. Väggmålning av Johann Philip Lemke i Karl X Gustavs galleri på Drottningholms slott. miniatyr|Karta över stormakten Sverige och dess besittningar. I detta läge gjorde Karl Gustav en plötslig vändning – han drog sig ur Polen där han endast lämnade en mindre styrka, och vände sig istället mot Danmark. Under sensommaren och hösten 1657 erövrades Jylland och i januari–februari 1658 följde tåget över Bält och freden i Roskilde. Anfallet på Polen hade skaffat Sverige en stridsställning från vilken man kunde ingripa över stora delar av Europa. Segern över Danmark möjliggjordes genom denna stridsställning och genom en djärv anfallstaktik.Nordisk Familjebok, sp. 958
Karl Gustav hade planer på att tillintetgöra Danmark, helst genom att dela upp landet med Englands lordprotektor Oliver Cromwell, vars stöd han sökte mot Nederländerna. Det var samma strategi som tidigare i Polen. Han måste dock ge upp dem då Cromwells förbund inte stod att vinna för ett sådant mål, och huvudbestämmelsen i freden blev endast en stor landavträdelse där Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län med mera tilldelades Sverige. Men dessutom ingick i freden ett vänskapsförbund mellan Sverige och Danmark, kompletterat genom muntliga avtal mellan kungarna. Således skulle bland annat främmande fientliga flottor hindras att inlöpa i Östersjön. Karl Gustav hade därmed sökt binda Danmark politiskt, när han inte kunde införliva landet i den svenska stormakten.
Bland de fiender som återstod efter segern över Danmark trädde Österrike i förgrunden tillsammans med dess allierade Brandenburg. Stridslinjen utvidgade sig över Tyskland, samtidigt som en ny stor strategisk fråga uppstod, nämligen kejsarvalet efter Ferdinand III, som avlidit 1657. Frankrike under Jules Mazarins ledning sökte samla alla det habsburgska husets motståndare. Karl Gustav ville också vända sina vapen till Tyskland, mot Österrike och Brandenburg, och i Tyska riket rörde sig åter de motsatser som nyss utjämnats genom westfaliska freden. Den östeuropeiska krisen växte ihop med en allmänt europeisk, och ur Karl Gustavs anfall på Polen tycktes framgå en fortsättning av trettioåriga kriget. Månaderna efter Roskildefreden fylldes av förberedelser för ett fälttåg i Tyskland.
Andra kriget mot Danmark